Sjunde december.

" Sådär, nu var sista kartongen med böcker packad. Nu skulle de bara iväg också. Prydnadssakerna hade hon för länge sedan delat ut till de som ville ha. Nu skulle hon ta itu med porslinet. För vem behövde 12 tallrikar av tre sorter, och salladsskålar till förbannelse. Det blir bara disk av det, tänkte hon.

Kanske var hon en ovanligt lat person, men hon ville helt enkelt inte lägga ned mer av sin lediga tid på att pyssla i hemmet. Ju mindre saker desto bättre! Tjugofem saker är lagom, tänkte hon, men av god kvalité. Och när pojkarna väl flyttat hemifrån då visste hon precis vilket liv hon ville leva. Hon fantiserade om ett enkelt men mobilt liv. Hon skulle kunna tänka sig att bo inneboende någonstans, väldigt billigt , men ha ett årskort Guld på SJ. Då skulle hon kunna fara Sverige runt med kameran. Passa på att sova i en sovvagn på nätterna och vakna till SJ:s frukost och kliva av i Kiruna, eller Malmö. Det vore något det!

Men det skulle också gå bra med en husbil som bostad, inklusive en trevlig chaufför..."

.

Sjätte december..

Jag minns dagen väl. Det var början på augusti, året var 2009 och över södra Sverige rådde värmebölja. Mormor som annars brukade vara glad åt solsken och äventyr, tyckte att det var för varmt att överhuvudtaget gå ut. Det var till och med för varmt inomhus.

Men det fanns en riktigt skön plats, tyckte mormor. Det var i den gröna fåtöljen bredvid den öppna balkongdörren. Där, med hjälp av lite korsdrag, svepte ljumma vindar in. Så efter det traditionella fikat vid köksbordet, var det där hon slog sig ned. Där var det gött att vara...

---

Mormor 97 år hemma i sin lägenhet augusti 2009.

.

Med anledning av en utmaning på Facebook för några veckor sedan provade jag att omvandla några gamla bortglömda färgbilder till svartvitt. Bland annat den här. (Det är en bild som finns i ett av mina album här på Fotosidan, fast i färg, så många av er känner säkert igen den.) 

När jag satt och redigerade bilden kom det också upp en massa minnen...

Bilden är helt dokumentär som de flesta av mina mormorsbilder. Den kom till i ett ögonblick när jag skulle hämta en bok i mormors bokhylla som stod på andra sidan rummet. Där också min kamera låg. Men väl vid bokhyllan sa mormor något till mig och jag vände mig om och fick se hur fin hon såg ut med tofflorna framför sig.

Ja, och så greppade jag kameran...och mormor fastnade...och jag fick en bild. Förmodligen en ganska krass bild kvalitetsmässigt men som stöd för minnet nu idag, är jag väldigt glad över den.

.

Fjärde december

.

  Kling, kling....

-Tjena Andersson, middagspromenaden?

- Nämen hej Marianne, har du slutat jobbet så här tidigt?

- Jajamensan...så nu blir det fika! Kommer du förbi och tar en kopp?

- Kaffe, jo man tackar! Precis vad jag gick och längta efter...jag är hos dig om en kvart!

.

.

.

.

.

Första december...

Dimman bäddade in staden som aldrig förr. Inga människor syntes, inga ljud hördes och runtomkring fanns bara gråvit fukt. Det var som att gå omkring i ingenting.  

Dock var hon smärtsamt medveten om att framför henne, någonstans, låg tågstationen. Egentligen nära, men kanske ändå för långt bort? Hon hade fyra minuter på sig, sedan skulle hennes tåg avgå. Det tåg som hon var tvungen att hinna med. Annars....ja, det vågade hon inte tänka på.

Istället började hon springa. Springa för sitt liv.

.

(Bilden har varit med förut i ett inlägg, men då i färg och inte beskuren)

Vinst eller förlust?

Man är full av entusiasm och så går man till verket. Ja med kameran alltså. Humöret är på topp tills man kommer hem och får se sina bilder ploppa upp i datorn...- va, blev det inte bättre?!!

Känns det igen?

Men, jag funderar vidare. Finns det inte annat som kan räknas än att komma hem med bilder som man är nöjd med? Till exempel att man vågat sig ut på nya fotoutmaningar? Kan inte det vara en större vinst egentligen? I längden? 

I somras när det var som varmast tog Thomas och jag kamerorna med oss ned i tunnelbanan en förmiddag. Och det kändes roligt och inspirerande heeeeela tiden...tills vi kom hem och satte i våra minneskort. Thomas hade fått flera fina bilder. Mina var skitdåliga.

Jag hade försökt fota två olika slags bilder: Dels någon form av gatufoto där människorna var det viktiga och dels interiörer av tunnelbanestationer. (Det finns många häftiga tunnelbanestationer i Stockholm att både kolla in och fotografera.) Mina gatufotobilderna var inte enbart jättedåliga men heller inget speciella. Men det kunde jag i och för sig ta, då jag är medveten om att man skall ha tur för att få hyfsat bra gatufotobilder på några timmar om man är ovan vid den sortens foto. Men mina interiörbilder var katastrofala...jag hade inte haft kontroll på exponeringstiden, så de flesta av bilderna var suddiga och kändes helt värdelösa. Suck...

Men skam den som ger sig, veckan senare när jag ändå var nere i tunnelbanan försökte jag igen,  med lite kortare slutartider. Nöjd med min insats kom jag hem och blev besviken igen...för nu hade jag bilder fulla av brus. (Hur dum får man vara???)

Arg på mig själv förpassade jag filerna till en undanskymd vrå i datorn. Där har de legat sedan dess. Ikväll tittade jag på dem igen och funderade på det där med vinst och förlust....och kan nog nu trots högen av dåliga bilder ändå känna mig nöjd med att jag faktiskt försökte fota på ett för mig, nytt och spännande ställe. Och...nästa gång vet jag att jag måste ha kontroll på lite mer än bildkomposition när jag är nere i underjorden!!!

Så...vinst eller förlust? Förmodligen både och.

Här kommer i alla fall tre bilder som jag gillar på något sätt, förmodligen just för ögonkontakten;

.

.

Ögonkontakt. Aug - 14

.

.

.

.

Thomas, alltid steget före mig... :)

.