Att dela intresse för bild...

Att dela intresse för bild och fotografi med sin käresta, vilket jag gör sedan några år tillbaka är väldigt roligt och givande. Och jag tänkte sparka igång 2015-bloggåret, (sent...jag vet!) med att berätta lite om just det. Jag tänkte dessutom vara lite djärv och släppa in Thomas här i bloggen. Både indirekt genom bilder och berättelser och mer direkt faktiskt. Det senare återkommer jag till.

Thomas och jag tillbringar ju de flesta av årets veckoslut tillsammans och mycket av det som hamnar här i Fem minuters-bloggen är bilder och tankar från gemensamma fotoutflykter. Egentligen handlar det om att utforska Stockholm med omnejd. Men givetvis med våra kameror. Vi gillar båda att flanera omkring och fotografera i stadsmiljöer, trots att Thomas är lite mer naturfrälst än jag. Han är mer förtjust i böjda linjer, jag vill ha räta :) Men det brukar fungera för oss båda med stadsmiljöer, det finns ju gott om grönska och vatten mellan betongen i Stockholm!

Och så pratar vi en massa bild förstås, och tittar på mycket bilder tillsammans. På våra egna givetvis, men också på andras. I fotoböcker, på Fotografiska och andra museer och på internet, som jag faktiskt tycker är en guldgruva. 

Och här kommer just några bilder från gemensamma utflykter. Och på Thomas. Han brukar ju fastna på en och annan bild :) förmodligen för att han alltid ligger steget före mig...

.

I närheten av Stockholms Universitet och Laduviken.

.

Kvarnholmen Nacka...mycket ny och spännande bebyggelse där...

.

"Munspelet"  Kvarnholmen.

.

Aula Medica i Solna, har föranlett flera besök.

.

på Mariaberget

en bild som funnits med förut här i bloggen, men inte i svartvitt.

.

Stockholmspromenad...en regnig dag.

.

Väl hemkommen från en utflykt är det ju alltid kul att se vad som finns på det egna minneskortet. Det är också väldigt roligt att ta del av varandras bilder, och jag är många gånger förvånad över att vi har med oss hem helt olika bilder trots att vi gått omkring på samma ställen, i stort sätt. Spännande, eller hur?

Ett ämne som är utvecklingsbart här i bloggen, tänker jag. Att man helt enkelt ser olika motiv, eller väljer olika teknik vid exponeringen för samma motiv så att bilderna blir olika...och att man efter några års fotande förmodligen förvärvat någon slags personlig bild-stil??? För att analysera det lite närmare tänker jag släppa in Thomas här i bloggen då och då, så han får visa sina bilder och komma till tals parallellt med mina funderingar och mina bilder.

Men nästa inlägg tänker jag faktiskt låna ut bloggutrymmet helt och fullt till Thomas...han får helt enkelt gästblogga i min blogg!

.

På återseende!

foto; Thomas Engström.

Femtonde december

"Det är nog dags att flytta ihop, tänkte hon för sig själv. Kul att bo i Stockholm! Det är nog dags att flytta ihop, tänkte han för sig själv. Trevligt att bo i Norrköping..."

.

Genom ett spårvagnsfönster 14/12

Elfte december

"Fotografera, författa och formge. Tre önskningar i ett, tänkte hon, och bloggade vidare..."

.

Infångad fotograf; Chris i sin bil, på min gata.

.

.

Nionde december

Skummande latte och frasiga wienerbröd. Trevliga vänner och fotosnack. Kameror att klämma på och fotoböcker att titta i. Och så lite sommar förstås...

Ibland är det enkelt att leva!

.

fotofika i Norrköping, nu för tiden ett minne blott....

Åttonde december.

Här kommer en alldeles sann saga. Den börjar lite sorgligt, men den slutar bra. Som sagor skall göra!

.

"Vilket elände! Den unga kvinnan, med de icke fungerande njurarna tappade vikt i rask takt och mådde illa mest hela tiden. Men tyvärr kunde hon inte tänka sig att äta något av det sjukhuspersonalen erbjöd. Det gick bara inte. Personalen hade sprungit in och ut hela kvällen och erbjudit snabbmat från mikron. Men, hon ville bara ha en enda sak; varma skinkmackor från en riktig ugn, inga degiga mackor eller piroger från mikron.

Men vad spelade det för roll? Mackor eller inte. Det här var andra gången som hennes liv hängde i en skör tråd. Hon hade tillbringat månader och åter månader på sjukhus sedan hon föddes, och som elvaåring hade hon genomgått en hjärttransplantation. Nu låg hon här igen på en djävla sjukhussal med slangar överallt i kroppen och behövde en ny njure. Och var hittar man en sån? Kanske var det faktiskt inte meningen att hon skulle leva? Synd att avdelningen hon låg på, bara var någon våning upp. Annars hade hon kanske kunnat öppna ett fönster och hoppat. Bara gjort slut på allt...

Bredvid sjuksängen, satt den unga kvinnans mamma. Där hade hon suttit, mer eller mindre, nu i fjorton dagar och hållit sin dotter i handen. Det var en luttrad mamma, men nu var hon rädd på riktigt. Hon kände inte igen sin dotter. Det fanns ingen kämpaglöd kvar i den tunna kroppen, och hon behövde få mat i sig! Kunde det vara så svårt att få fram två varma skinkmackor, på ett stort universitetssjukhus?

Plötsligt, fick de sina tankar avbrutna, båda två, när nattpersonalen kom in och presenterade sig. Det var den unga trevliga sjuksköterskan Martin som skulle ta vid och ta hand om dottern. Alltid något, tänkte modern, honom gillade dottern! Martin småpratade lite med dem båda och tog en ny temp på dottern. Sedan fick han höra om drömmen om de varma skinkmackorna.

Trettio minuter senare hände ett under....

Sjuksköterskan Martin klev in i den lilla salen, bärandes en silverfärgad bricka. På den fanns en assiett med inte mindre än tre varma, frasiga, skinkmackor, gratinerade i personalmatsalens ugn. På brickan fanns också ett glas med saft, men inte upphällt i ett av de vanliga repiga sjukhusglasen utan i ett stort ståtligt vinglas. På brickan fanns också två hopvikta servetter med rosor på. Och en kopp kaffe till mamman.

Dottern log för första gången på flera veckor...och slukade mackorna, en efter en, utan att må det minsta illa. Mamman, däremot var tvungen att gråta en stund innan hon kunde dricka sitt kaffe.

.

Drygt ett år senare, njurtransplanterades dottern. Hennes pappa kunde donera en av sina njurar, och allt gick bra. Dottern och Martin höll hela tiden kontakt med varann, och för två år sedan flyttade de ihop, i en fin lägenhet i Linköping.

Snipp, snapp, snut...."

.

.

Jag ville skriva den här berättelsen eftersom jag tidigare berättat om när min dotter var sjuk, och omkring njur-transplantationen. Jag har ju bloggat här på Fotosidan ett tag nu....

En annan dag blir det mer fotorelaterade krumelurer! Lovar!!!

.http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/finns-du-dar-ute-nagonstans-gud.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/tur-i-oturen.htm