Att ta upp tråden igen...

Det är nästan precis tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Och under främst 2010 var jag en ganska flitig skribent här. Tänka sig...

Men livet kom emellan på något vis. 

Men även om jag inte haft så mycket tid och lust att blogga så har jag hela tiden fotograferat. Och funderat rätt så mycket omkring det här med fotografi. Dels omkring mina egna försök förstås med kameran, men också kring dagens fotograferande över huvud taget; vad har fotografi blivit för något? Vad står det för? Hur använder vi våra kameror och alla bilder idag? 

Ett tag var jag mycket missnöjd med mitt eget fotograferande, jag tyckte inte jag utvecklades varken tekniskt eller i mitt bildspråk. Det var en tuff period, och jag var nära att lägga kameran på hyllan för gott. Idag har jag insett att fotografering är en konst. Det blir inte automatiskt bra bilder för att man lärt sig lite om exponering och kan lite om photoshop...- fast man bra gärna vill!

Å andra sidan kan man få till en kanonhäftig bild på två röda med hjälp av sin mobiltelefon och en fotoapp...

-------------

En bit av Norrköpings senaste bro-tillskott och av Campus Norrköpings tegelvägg.

Plötsligt händer det, eller hur?

Man får ett nytt jobb-erbjudande. Tonåringen vill flytta hemifrån. Bästa vännerna skall skiljas. Den inte allt för gamla pappan får en stroke.

Eller...plötsligt...från intet...korsas ens väg av någon speciell. Någon som får en att hålla andan...medan hjärtat slår dubbelslag. 

Livet...

Så är det med livet. Oförutsägbart, orättvist och underbart.

Dessutom har det blivit sommar. Skön svensk sommar. Med varierande väder. Med ljuvliga ljusa kvällar och fantastiskt vackra morgnar. Och med långa lediga lata timmar däremellan...

Och just det ja, plötsligt händer det; blogglusten vaknar...

------

Under Drottning-gatan...

Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

Bortom rätt exponering och bra skärpedjup...

Djupdyket fortsätter...ner i mina hårddiskar efter mormorsbilder. Och i samma takt som jag tittar så funderar jag på vad jag egentligen har fotat under dryga två år. Och hur jag har fotat.

Det jag ganska snart kan konstatera det är att jag har blivit tekniskt skickligare; jag har lärt mig exponera och skärpedjupstänk det är ingen konst längre. Men, jag har tyvärr inte blivit modigare, lekfullare eller intressantare i mitt uttryck. Tvärtom, jag har blivit försiktigare och tråkigare än i början när det bara var ren fotoglädje och upptäckarlust i min kropp.

Kanske har jag trott att bra fotografi skulle komma - bara sådär, i takt med fotopromenaderna? Bara för att man så gärna vill...

Men suck, allt har förmodligen sin tid. Kanske behövde jag dryga två år för att lära mig min kamera? Kanske behövde jag komma hit där mitt huvud är fullt av fotofunderingar? Och kanske jag till och med behövde få lite gladare vardag...för att kunna locka på lekfullheten?

Som sagt var, jag har gjort ett djupdyk i mina hårddiskar...och på köpet fick jag ett dyk ned i mig själv.

Och nu...ja...nu är det väl bara att ta på sig höstkängorna och ta ett stort kliv över halltröskeln. Bortom rätt exponering och bra skärpedjup. Eller hur?

// Hälsningar Lena

mormor sommaren 09