Har ni pulsat i snön idag?

Det har jag! Och det kändes faktiskt härligt, trots att jag egentligen inte gillar vinter, och trots att kylan bet friskt i kinderna. Men hellre snö än gråväder och regn tycker jag. Snön gjorde världen vacker igen!

...

.Skogskyrkogården 12/1-14

...

...

Norrköping-Stockholm tur och retur

Nu för tiden åker jag väldans mycket tåg, och jag gillar det. Det är vilsamt. Kostar man dessutom på några extra kronor på biljetten och åker i första klass är det gott om plats i kupéerna, och ofta lite folk. Då kan man breda ut sig med tidningar och laptop och ha det hur skönt som helst. Man kan också sitta och titta på det framrusande landskapet, och förundras över hur det skiftar karaktär beroende på väder och ljus. Och man kan passa på att fotografera lite. 

Visserligen blir det riktiga snapshots och resultatet ofta suddigt av fart och av skitiga rutor och man får en del speglingar på köpet. Men det är i alla fall spännande fotografering tycker jag...- man vet aldrig riktigt vad som fastnat förrän man kollar i datorn.

Från spår 10 Sthlm Central

...

Över Årstaviken

...

...Januari-landskap

...

Susar förbi Södertälje

...

Och jag som inte gillar hösten...

Men...denna dimmiga söndagsmorgon var det alldeles underbart ute på Skogskyrkogården. Det var stillsamt, fridfullt, höstligt och mycket vackert. Och det kändes lättsamt att vandra omkring ensam med funderingar och minnen. Sådant som gärna gör sig påmint en helg som den här.

Och dimman tyckte jag bäddade in landskapet alldeles förträffligt.

Skogskyrkogården 3/11-13

...

...

...somliga 

...

...

Bland pelarna på Skogskyrkogården...

Eller....blir det bättre bilder med en Nikon?

I går var det klart och vackert väder i Stockholm. På eftermiddagen tog jag tunnelbanan till Skogskyrkogården. Jag hade inte besökt platsen på över en månad och jag ville se om hösten även kommit dit. 

Det hade den förstås och solen stod lågt och la stora delar av kyrkogården i skugga. Skönast var det i eftermiddagssolen på den stora gräsmattan framför skogskrematoriet och de tre kapellen. Och även intressantast fotomässigt tyckte jag.

Och tänka sig...jag höll för första gången en Nikon i min hand, sådär på riktigt. Jag hade lånat en av Thomas gamla trotjänare...och tagit med mig manualen i ryggsäcken... :)

...

Skogskyrkogården 19/10-13

...

...

...

...

Den 24 oktober är det FN-dagen...då är det fri visning av de fem kapellen under ett par timmar. Det får man ju bara inte missa om man är i krokarna....

Dessutom kan man vara med och dokumentera en världsarvsdag på Instagram...

http://www.skogskyrkogarden.se/besok/fn-dagen.php

.

...

Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)