I skottlinjen

Om bilden: Framför mig såg jag en vägg så snyggt belyst av solkatter. Jag höjde kameran. Men just då, som från ingenstans dök de upp…en, två, tre - tanter. Tanter ute på tur? Tur för mig i alla fall tyckte jag. Den solbelysta väggen fick bli bakgrund.

Det är nog det jag gillar mest med att gå omkring i en stad och fotografera - att man aldrig kan veta vad man får med sig hem i kameran. 

Idag stannade mitt hjärta...

lite grann i alla fall.

Så här var det: Jag hade städat golvet på morgonen, runt den stationära datorn. (Himmel så mycket damm det samlas där!) Sedan när jag kände mig nöjd och förtjänt av en liten paus framför datorn, så startade den helt enkelt inte. Så jag började att trycka och trycka om igen på startknappen, men inget hände. Olustigt minst sagt! Men sedan kom jag ju på att jag farit omkring med en golvmopp runt datorn så det var nog bäst att kolla kontakterna. Men nix, de satt där de skulle (tyckte jag). Så jag återgick till att paniktrycka på startknappen - men den var död. DATORN VAR DÖD! Det var då jag kände hur hjärtat började sakta ned....

BACKUP for det igenom min skalle. Sånt ni vet som alla med förstånd i knoppen gör REGELBUNDET, men som jag bara ägnar mig åt då och då och som omfattar endast en bråkdel av mina bilder. Trots att jag har en Synology NAS, och trots att jag har ett par andra externa bärbara hårddiskar liggandes i lådorna.

Det är nog det här med rutiner som fattas, ja eller helt enkelt - en skruv hos mig, i min knopp!

Suck.

Men så tänkte jag att jag nog skulle kolla kontakten som sitter därbak i datorn en gång till. Och det var då jag kände;  jag hade lyckats komma åt sladden när jag moppat så att kontakten åkt ut bara ytterst lite, det var inget som syntes men kändes när jag kände efter mer noga. (Förmodligen hade jag inte tryckt in kontakten riktigt, riktigt som man ska efter att flyttat datorn för några veckor sedan) - men efter den glada upptäckten trycktes kontakten i alla fall in HÅRT och RESOLUT. Och i samma takt som datorn satte igång så började även mitt hjärta slå normalt. Eller kanske lite fortare till och med - av pur lycka!

Så vad har jag lärt mig av det här nu då? Just det; Att jag ska börja utarbeta rutiner för REGELBUNDEN backup! Helst skaffa ett system för det. Har ni några goda råd???

För övrigt har jag börjat plugga igen parallellt med mitt jobb, det är nog den största orsaken till att det är så tyst här i bloggen. Men, jag känner alltmer att innesittandet med böcker framför näsan nog kräver en balans i form av fotopromenader. Så hoppet för bloggen, kanske inte helt är ute.

PS; gällande bilden så var jag inte riktigt nöjd med 2:3 beskärningen, så jag ändrade...bättre eller sämre är förmodligen en smaksak. men det är ju min blogg... =)

(PS I förstoringsläget ligger den gamla 2:3-bilden kvar). 

Och ränderna går aldrig ur...

Håll i och håll ut!

Och med dagens blogg-bild (genom ett fönster) passar jag på att slå två flugor i en smäll; dels att stilla min alltmer tilltagande lust att börja blogga igen...så nu gör jag nya försök! Dels att skriva lite om min förkärlek till en viss sorts bilder. Nämligen bilder som kan sorteras in under benämningen "less is more". Ni vet sådana där bilder med få detaljer, rena ytor, tydliga linjer och eventuellt med någon enstaka människa som bidrar med lite liv. Sådana bilder har alltid höjt pulsen hos mig - nästan på vippen att ge mig lyckorus.

Ofta är det även den typen av bilder som kommer ur min egna kamera. (Som ovan) Och det finns gott om den typen av bilder på nätet, särskilt på sådana sajter där det gäller att fånga någon med en liten tumnagelbild. Inom street-kategorin har den typen av bilder blivit mycket populära tycker jag. Eller också är det bara jag som SER den typen av bilder???

Det jag slogs av dock häromdagen var hur kortlivade de flesta av sådana bilder ändå kändes för mig; de har stor wow-faktor i några korta ögonblick, men är sällan intressanta någon längre stund. De blir liksom färdigtittade supersnabbt! 

Men är det kanske sådana snabba bilder vi orkar med, eftersom vi översköljs av bilder nu för tiden?

Nåja, nu har jag börjat blogga igen i alla fall! 

Dags för lite svärta...

vid fallet 9/8

På Motala ströms spegelblanka yta simmar två änder fram i sakta gemak. (På vattenytan kan man se speglingar från hus och från Strömmens cementkant). Samtidigt bara ett par meter ifrån änderna, forsar stora vattenmassor ned för det stupande fallet. Men fåglarna har nog vant sig att leva i området. Och just vid kanten på vattenfallsväggen har jag ofta sett fåglar. De verka hitta någon sorts mat där som fastnat mot den skrovliga cementkanten. I synnerhet på morgnarna innan vattnet har satts igång med full kraft.