Det är uppåt just nu...

8/8-20

Ja kamerariktning, alltså! =)

Men såklart...

första semestermorgonen måste ju bara inledas med en promenad till industrilandskapet och vattenfallet.

Och precis som vanligt blir jag ståendes vid den nakna vattenfallsväggen - som ju just bara är en kal vägg innan vattenflödet släpps på. Det är något med den mörka väggen som möter den ljusa himlen som tilltalar mig. Som får mig att vilja fotografera just där -om och om igen. 

Att det alltid är fågelliv där på morgonen gör väl sitt till. Men jag är ingen fågelfotograf och jag är inte intresserad av fåglarna egentligen, mer än att de bidrar till liv i mina bilder.

Vingla vidare

mot nya äventyr. Vad annat kan man göra?

Och idag började jag dessutom min sommarsemester med att gräva fram min silverfärgade 10-växlade gamla cykel i källarförrådet. Där har den stått i 25 år och dammat igen. Men jag tänker lämna in den någonstans och hoppas på att den går att få i hyfsat skick. Den ser ganska ok ut, förutom däcken. Innan jag ställde ned den i källaren har den tjänat mig väl under flera cykelsemestrar. Till Gotland, Åland, Danmark, Holland... Jag tänkte att cykeln skulle kunna komma till användning nu för att komma runt lite, om man nu inte vill åka kollektivt. Jag hoppas jag kommer ihåg hur man cyklar....

Och tänka sig, kameran har jag också plockat fram  - efter typ åtta månader. Men idag var det för varmt för någon fotopromenad att tala om. Det blev bara runt kvarteret. Istället fick jag gå hem och leka i Analog Efex med den enda bild jag lyckades fånga. Skralt, jag vet. 

Men, det var roligt att hänga kameran över axeln igen...och nu...känns det roligt att sitta och knacka fram ett totalt opretentiöst blogginlägg.

När jag är klar med knackandet ska jag ta en kopp te och smida foto och cykelplaner! Det känns inte så dumt det heller.

Men vi tog hissen...

.

Hotelltrappa Scandic Continental, Stockholm 28/7-18

Under fält av mörker och ljus.

Långpromenaden var kall. Landskapet fruset, vitt och vackert. Under den stora bron stannade jag till och lyfte blicken uppåt. Kanske på grund av det annorlunda ljuset eller på grund av de annorlunda dova ljuden av alla bilar som for förbi över mig. Dudunk, dudunk, dudunk. Eller förmodligen stannade jag nog till helt enkelt på grund av linjerna jag såg =) Linjer och fält av mörker och ljus.

Samtidigt kunde jag inte undvika den påtagliga känslan av hur civilisationen trängde fram genom naturen; den jättelika bron med alla bilar som for fram. Dudunk, dudunk, dudunk. Betongpelarna ner i den fina sköra isen. Träden som fond. Fälten runt om. Det vackra vita och blå som mötte den gråsvarta betongen.

.