Wow, vilken bubbla!

Plötsligt hade jag hamnat uppe vid slottet.

Varför inte tänkte jag, här brukar ju Anders Skoglund ta fina bilder...och många fler med honom. Jag höll upp kameran och kikade. Det mäktiga slottet tornade upp sig och turisterna gick fram och tillbaka. Men mellan mig och slottet vällde det tyvärr in en massa fula turistbussar. 

Hmmm, inget direkt intressant för en som skall fånga en Anders Skoglund-bild. Jag provade att panorera med kameran, lite på måfå en bit bort istället - mot backen...

Då såg jag honom genom kameran, mannen med den blå t-shirten...han gick där helt i sin egen värld, och tuggade frenetiskt på ett tuggummi. Och just som fokuseringspunkterna pep så blåste han en megastor bubbla...

(Jag trodde bara att det var barn och tonåringar som gjorde tuggummibubblor...men ack så fel man kan ha! :)

Uppe vid slottet 29/7-11

Det är ju klart att bilden blev ju inte direkt snygg...men, händelsen kändes lite rolig, för precis när jag sänkte kameran så möttes mannens och min blick. Och genast förstod han vad jag hade fotat. Jag kunde inte låta bli att le stort och nöjt mot honom...och som tur var, fick jag ett väldigt hjärtligt skratt tillbaka.

Vissa dagar är bara bra dagar, eller hur?

Jaa, och så var det det här med Anders Skoglundbild...tyvärr - långt ifrån!

Hälsningar Lena.

Turist bland turister

Så hade man hamnat där i alla fall då - inne i Stockholm...

Den tidiga julimorgonen var ljummen, i luften hängde morgondiset kvar och gatorna var fortfarande tysta. Jag strosade sakta runt i gränderna i gamla stan och lät blicken vandra över vacker gatsten och upp längs husväggarna. Då och då fastnade min blick på en liten detalj; en ovanligt vacker gatlykta, reflektioner i öppna fönster, en slingrande växt...

Jag gick omkring där i sandaler och kortärmat, och kameran i ena handen. Och jag kände mig nästan lite lycklig...

Plötsligt kom det en häftig regnskur och mina ögon sökte vilset efter lite skydd. Då fick en morgontidig caféägare syn på mig och vinkade in mig under sitt tak. Så minsann, vips satt jag som ensam gäst i ett ännu inte öppnat café, och sippade på en espresso. Runt mig låg en mustig kaffedoft och caféägaren gick omkring och småpysslade. Alltmedan regnet öste ned utanför.

- Sällan har espresso smakat så gott, jag lovar...

Men inget varar för evigt...kaffet tog slut, och regnet upphörde.

Och morgonen hade gått över i tidig förmiddag, borta var stillheten. Som genom ett trollslag! Butikerna hade slagit upp sina portar och plötsligt myllrade det av turister. De trängdes med sina kameror framför mig och bakom mig. Ja, de var överallt!

Plötsligt var jag en turist bland turister.

Gamla stan 29/7 - 11 

Jag har funderat ett par veckor på den här bloggen...varför jag vill blogga, vad jag kan dela med mig av.

För närvarande har jag förutom mitt intresse för foto/bild också en väldig lust till bokstäverna - till att skriva...därför får fem-minuters-bloggen nu ett tag fram över se lite annorlunda ut. Den får innehålla lite berättande också, tillsammans med bilden.

Om den här sortens bloggande hör hemma här på Fotosidan, och om det gillas eller inte...det vet jag ju förstås inte. Men jag testar...

Hälsningar Lena