I FINT SÄLLSKAP MINSANN...

Jag vill bara påpeka...ser ni vilket fint sällskap jag är i....här under, i bloggspalten...i mitt tidigare inlägg...

Minsann...inklämd mellan självaste herrarna Good och Borg...och herrarna Svedin och Carlzon. Har väl aldrig varit i så fint fotosällskap förut...(Så trevligt...)

Men, det är ju faktiskt lite häftigt...här tycks finnas hjärterum för både proffs och såna som jag och alla däremellan...och jag tycker att klimatet här känns ganska gott...och lite högre till tak, igen...

Visst är det trevligt att blogga på fotosidan...

Snabbt självporträtt i dåligt fönsteljus häromdagen...

men det är jag, utan uppsnyggning i photoshop! 

Hälsningar Lena.

VAD SER DU I DINA EGNA BILDER?

Jag fick frågan häromdagen; vad ser du i dina egna bilder?

Det tycker jag är en intressant fråga; vad jag som fotograf ser i mina egna bilder.  Som den som stått bakom kameran har man ju ett annat utgångsläge när man tittar på sin egen bild, mot alla andra...man vet ju vad man såg vid fotoögonblicket, man vet vad man försökte fånga.

Ni andra ser bilden.

Och det är just det, att kunna se och värdera bilden, enbart. Att kunna tänka bort allt det där andra som man såg och ville fånga vid fotoögonblicket.

Och om bilden är hyfsat bra, men inte visar det man egentligen ville fånga, kan man ändock vara nöjd med bilden?

Personligen tycker jag att det är svårt att vara nöjd med en sådan bild...det är överhuvudtaget svårt att kunna se på bilden som den är...när man ville något annat. Det är liksom en konst att omvärdera den.

Därför är svaret på frågan; jag kan visst se en och annan kvalité i vissa av mina bilder. Jag kan se ett fototänk, jag kan se försök...men i stort är jag nog ganska missnöjd med de flesta av mina bilder. 

För jag vet om allt det där som fattas...som jag såg vid fototillfället. Det jag inte lyckades fånga.

Kan vara mycket, men ofta är det små detaljer i ett snabbt skeende, det som kanske gjorde att man blixtsnabbt, men inte snabbt nog höjde kameran...det kanske var något en kort sekund med ljuset, det kanske var en färgskiftning, en dov skugga, en subtil rörelse...eller ett vackert leende.

Det som kunde gjort bilden bra.

Att inte vara nöjd över sina bilder är inte så illa som det låter, så länge som man är tillfreds med själva processen. Det är mer ett konstaterande;  jag har inte lärt mig mer, här är jag nu...

Men jag vill vidare.

Och det, att jag vill vidare och känner stor fotolust...det ser jag som det viktigaste.

5/9 - 10 

Här är en av mina senaste bilder som jag är liiiite nöjd med, för här kunde jag återge precis vad jag kände och såg vid fotoögonblicket; Ett rött litet smycke nästan i det grå lite våta stenlandskapet... 

Hälsningar Lena.

BRÅTTOM

Efter en stilla söndagmorgon och skön lat förmiddag får jag plötsligt bråttom...för egentligen så behöver jag ju göra en hel del idag. Dammsuga, putsa fönster...och springa till affären.

Men, vänner väntar och kameran vill bli luftad...och solen lyser ju på himlen. Och är det inte fotofika idag också, här i Norrköping?

Jag tar dagens tredje kaffekopp och går ut till en granne på gården istället...och sätter upp näsan mot solen...Dammsugning och fönstren kan väl vänta...och handling, det tar jag på vägen hem...från fotofikat.

Så himla skönt att man har lärt sig att prioritera!

Bråttom...det skall man nog akta sig för.

Igår hade många bråttom...kanske för att kunna njuta idag.

(Bilder redigerade på min bärbara, under kastanjen...)

 Ta det lugnt...och njut!

Hälsningar Lena.

(självporträtt från igår)

MED ÖGON KÄNSLIGA FÖR HUSVÄGGAR

Tänk så vackert det är med husväggar!

Mina ögon letar sig alltid dit, väggarna måste vara magnetiska. Kommer det då också någon människa inom synfält, jag då blir jag nästan lycklig...

 Bloggen redigerad söndag förmiddag.

(Kom ihåg min egen föresats om färre bilder)

 Bilder 4/9 - 10

vilsamt vacker vägg

skuggan av mig 

less is more

som en aprikos

 en bok och en cigg

 i grått och brunt

skönhet och skevhet

(har visat denna vackra vägg förut, med då med fönster)

Hälsningar Lena. 

(Självporträtt från igår)

OVÄNTAT SPONTANT OCH TYVÄRR OSKARPT

Att ta sin kamera och ge sig ut på vandring, det öppnar upp för fantastiska möten. Möten mellan människor. Somliga möten blir korta, men väldigt trevliga...och somliga tenderar att bli lite längre, och kanske riktigt värdefulla...

Andra ganska obemärkta, men i alla fall...något sker.

Möten är liv, tycker jag.

Igår, ett hastigt supertrevligt möte...oväntat, spontant och tyvärr oskarpt...

(Här märks min orutin, när något skall ske snabbt och med lite klappande hjärta...

ville ha lite soft känsla och valde för långsam tid....attans!)

 Men, jag är mycket glad över mötet.  Och återigen förvånas jag över hur pass mycket människor bjuder på sig själva...bara sådär...(vi har aldrig setts förut, och kanske aldrig ses igen.)

Helt fantastiskt, tycker jag!

Hälsningar Lena.