Jag tror man kan skriva doktorsavhandlingar om detta, antagligen flera olika doktorsavhandlingar med olika fokus eller inriktning. Så här ser jag det:
Allting som inte är självlysande (som en stearinlåga eller solen själv) syns genom reflektion - det är alltså en extern ljuskälla av något slag som kastar ljus på objektet och som sen reflekteras. Det kan vara just en stearinlåga, det kan vara solen direkt, en ficklampa eller en gatlampa. Oavsett vi fotar ett landskap eller ett hus eller ett porträtt - nånstans ifrån kommer ljuset som sen reflekteras i det vi fotar. Om vi fotar en "vit" stol tex så har det ju betydelse om den får sitt ljus från solen, eller en mulen himmel, eller varför inte från en röd eller en grön ficklampa. Ljuset som belyser ett föremål karakteriseras av sin färgtemperatur. Men såklart har ljuset betydelse också om stolen är orange eller blå. Faktum är att det är inte alls säkert den är orange eller blå, det beror helt på vilket ljus den syns i, vilken färgtemperatur ljuset har.
Och färgtemperatur tror jag hänger ihop med svartkroppsstrålning. Om du tar ett stycke `"svart" material (egentligen ett hålrum men glöm det), säg en järnbit i ett mörkt rum ser du den inte alls. Men hettar du upp den blir den så småningom mörkröd (du närmar dig 700 grader), så varmröd, så ljusröd, så gul , så mot det vita osv. Temperaturen det ursprungligen svarta materialet har vid olika temperatuer definierar färgtemperaturen, åtminstone om jag minns rätt från fysiken.
För att kameran ska återge färgerna hos motivet "rätt" måste den veta vilken färgtemperatur ljuset hade som belyste motiven. Men vilken färgtemperatur man ska ha kameran på beror också på vad man tycker är rätt. Om den där vita stolen belyses av den nedgående solen ser den verkligen ganska röd ut, så vill man åte ge det rätt ska bilden visa en ganska röd stol. Men vill man att bilden ska visa hur stolen "normalt" ser ut, en vanlig mulen dag tex, då ska den se mkt mera vit ut.
Hälsningar/ Björn T