Naturen som drog och nödvändighet.

Är det för att naturen är mestadels grön som vi njuter så mycket av den. Hade vi rest till  Aruba om palmerna varit rosa, buskarna grå och gräset fisbrunt? Hade vi njutit lika mycket av vår skogspromenad om granarna varit lila och mossan blå? Svårt att säga. För egen del vet jag bara att det gröna är som en drog för mig . Får jag inte vistas i naturen och se grönt så vissnar jag ner. För något år sedan var jag tillbaka i min födelsestad Stockholm på en utställning. Jag bodde hos släktingar och när galleriet stängde för dagen skyndade jag mig snabbt hem till dem. Vilket de tyckte var underligt. För ” Stockholm är ju en underbar stad med så mycket att se” som de uttryckte sig. Men jag mådde illa av alla stenhus och framrusande människor som sprang som förgiftade råttor efter en buss fast de gick med ca 4 minuters mellanrum. När jag kom hem till Småland så njöt jag obeskrivligt av allt det gröna och tysta. Till och med de stigar som jag innan resan tyckt vara enformiga med sina gallrade tallmarker verkade nu vara pelarsalar av strålande ljus och skimrande gröna toner.

Det finns människor som behövt naturen mer än andra. De har varit så utsatta och illa skuffade av livet att de haft ett träd som ”vän” . De har återvänt till sitt träd, hållit om det, gråtit och pratat med det i sin enorma ensamhet. För dem har naturen varit en livsnödvändighet. Och på sätt och vis är den väl det för oss alla. Grönt är verkligen sköööönt!