Förhoppningar och myrans nacke.

                           Gräv där du står.

En gång i tiden hade jag allvarliga planer på att emigrera till Australien och jag minns hur jag stod på en strand i södra Skåne och tänkte på hur det skulle vara om jag aldrig mer kom tillbaka till Sverige. Då slog det mig plötsligt hur mycket jag älskade vår natur. Tänk om jag aldrig mer fick se gräs spira på våren, björkarnas små öronlappar eller lyfta blicken mot skyn och se tranorna komma tillbaka. En syn som alltid ger mig en klump i halsen och en liten tår i ögat. "De är tillbaka! Livet börjar om på nytt" Tänk om jag aldrig skulle få känna så igen! Alltså slog jag tanken på att emigrera ur hågen och blev kvar här. Och så stod jag där i våras så många år efteråt , med min kamera och hade förväntningar på allt jag skulle fota. Gärna spindelnät med glittrande reflexer, vallmo i solnedgång eller varför inte en ljuvlig närbild på en trollslända. Ja, men hur blev det då? Våren och försommaren var ju så kall så fingrarna ville knappt lyda  när jag höll i kameran. Mitt under en fotosejour blåste det plötsligt upp till snöstorm. Jag låg på mage vid en myrstack och väntade ut dem. Bara någon enstaka myra vågade sig ut. Snön och blåsten piskade mot ansiktet, men jag lyckade ta en bild innan  jag gav upp. Vid ett tillfälle frågade en kvinna mig varför man i all världen skulle vilja fota myror, varpå jag entusiastiskt berättade hur speciella de är och vilket personligt uttryck de har i sin fysionomi.

                                                   Myrans nacke.    

 Visst har väl de flesta sett myror släpa på  långa pinnar eller döda kamrater, på föremål som är många gånger tyngre än dess vikt. Hur är det möjligt? Svaret tycks ligga i nackens konstruktion. Myran bär ju saker i munnen och därför utsätts nacken för stor belastning. Mjuk vävnad i nacken är sammanflätad med det hårda hudskelettet som täcker hela kroppen, på ett sätt  som påminner om när fingrarna överlappar varandra när man knäpper händerna.  Forskare inom mekanik  vid Ohio State University  tror att just den här typen av sammanfogning av mjukt och hårt material  skulle kunna användas inom robottekniken.   

Så det finns så mycket att plocka upp från naturen och jag är glad att jag aldrig kom till Australien utan började fotografera och "gräva där jag stod."

                Avståndet från toppen av ett visset löv ner till marken verkar skrämmande.

                                                          Det blev några reflexer trots allt.

                                                                   Blått! Den ljuvligaste färg jag vet.

 Slånbärsblom! Jag borrade in ansiktet och linsen i allt det vita och doftande och bara njöt av insekternas högljudda surr.