Here i go again.

Nu var det ett lååångt tag sedan jag skrev något här. Närmare bestämt tre år sedan.

Dels beror det på att jag gjorde ett uppehåll i mitt fotande under två år och dels för att det redan finns så många bloggar där begåvade fotografer delar både förnuft och berikande bilder med oss andra.

 Vad kan jag tillföra tänkte jag.

Det kanske blir någon slags fotodagbok,vem vet. Till en början med tänkte jag visa er ett axplock från 2017. Det år då jag fick tillbaka min fotogläde.  Idag handlar det om VÅREN.

  Det första, det viktigaste vårtecknet-snödroppar.  Vilken glädje när de dyker upp ur marken.

I våras fotade jag blåsippor för allra första gången. man kan knappt tro att det är sant men det är det. På något sätt har jag alltid missat dem. Ljuset bara flödade och jag knäppte på från morgon till kväll.

 Den här bilden på de litet fördolda liljekonvaljerna påminner mig om en gammal tung sammetsgardin med en liten dekoration.

Ingen vår utan syrener och deras doft som man så lätt kan minnas i näsborrarna. Jag älskar att borra in ansiktet i dessa härliga blommor. den här bilden är tagen på Öland i full storm.

 Det var allt om VÅREN. Förhoppningarnas tid som man aldrig kan vara utan, då allt blir evigt nytt.

Inspirerande vitt!

När jag nu bestämt mig för att göra en djupdykning i ämnet färg så är det egendomligt nog den vita ” färgen” jag först kommer att tänka på. Den väcker många associationer och har en så tydlig symbolik och ett flertal benämningar. Vintervitt, gräddvitt, blåvitt, snövitt, kritvitt, smutsvitt.  Två vita färger kan vara svåra att kombinera. Den ena nyansen går åt det kalla och den andra åt det varma. Det kan bli ett problem när man tex målar om och vill kombinera vita väggar med andra vita toner i rummet. Symboliskt så används färgen i uttryck som” en vit vecka” ”en vit jul” ” bruden bar vitt” och ” vit flagg”. Det vita står ofta för renhet och oskuld men för somliga kunde den betyda skillnaden mellan liv eller död.  Vid rättegångar i det forna Israel innebar det frikännande om man gav den anklagade en vit sten. Men fick personen en svart sten betydde det ofta en dödsdom.

I naturen används vitt som kamouflage och varningssignal men kan även vara ett hot mot livhanken om man syns för väl. Mitt eget förhållande till vitt består bland annat i att jag älskar skiftningarna i i bladen på vita blommor. Det kan skimra i de ljuvligaste toner men vita blommor är tyvärr knepiga att fota. Står de i skuggan så tenderar de att se gråaktiga eller blå ut och är de solbelysta så blir det lätt utfrätta högdagrar. Men likväl dras jag oemotståndligt till dem med kameran. Just de där färgskiftningarna som finns i vitt ställde till det för mig en gång. Jag jobbade som förskollärare och vickade på en förskola. Där fick jag i uppdrag att klippa snöflingor med barnen. Jag och ungarna tog oss an uppgiften med entusiasm och de frågade mig om de fick klippa flingorna i olika färger. ” Självklart” tyckte jag, just med tanke på alla vackra färgreflexer man kan spåra i dem. Vi satte upp dem på fönstren och det blev en kavalkad i kulörer. Det var vackert och alla var nöjda, trodde jag. Flera år senare träffade jag den förskollärare som gett mig uppdraget med barnen. Hon hade varit djupt upprörd över vad jag gjort. ”Vi hade bestämt att snöflingor är vita! ” sa hon.” Och så får jag se halva rummet fyllt av olika färger på flingor!” Det var något hon aldrig hade glömt.

Ja, så kan man ju se på färg eller vitt eller vad det vita nu är.  Till exempel en blandning av ljus av alla möjliga färger.

Den gamle Vincent.

 Varför en blogg med färg som tema? Ja,varför inte? Vad vore livet utan färger!

 En färgernas virtuos som jag beundrat i många år är Vincent van Gogh och hans alldeles egna sätt att gestalta dem på. En gång i tiden målade jag tavlor och reste till Provence för att besöka de platser där han funnit sina motiv och lysande färgskala. Väl där letade jag intensivt i landskapet efter hans glödande gula toner och azurblå nyanser. Men jag fann dem inte. Jag återvände hem med en känsla av besvikelse tills dess jag insåg att färgerna fanns inom honom. De var subjektiva. Kanske var de sprungna ur hans allt mer dalande psykiska hälsa.  Men istället för att nyanserna blev dämpade och grå så levde de ju som aldrig förr. Jag minns att han lär ha uttryckt det ungefär så här"  Ju fulare jag blir ju vackrare blir min färg"

Kanske finner jag en egen sanning i dessa ord. Ju äldre jag blir ju mer ser jag det sköna runt ikring mig. Alla dessa färgnyanser i olika ljushet och värme som omger oss, tex i en skalbagges turkosblå sköld, en blommas rubinröda skiftningar eller bara i gräsets olika gröna toner..