En sann Expressionist!

När jag gick i högstadiet för en massa år sedan kantades våra korridorer med konstplanscher, allt från impressionister som Monet och post impressionisten Van Gogh ända till rätt udda expressionister som Kandinskij och Oscar Kokoscha. Det lyste av färger och spännande uttryck längst väggarna. Man kunde inte undgå att ta intryck och påverkas. Hur mycket kunde jag inte ana då som ung, men jag började förstå det när jag grep en pensel och startade min konstnärsbana. Det var framför allt Van Gogh och impressionismen som jag ville efterlikna på så sätt att jag ville gestalta mina intryck av olika motiv. Samma sak hände när jag började fotografera natur. Det var färgen jag ville lyfta fram och allt det vackra jag plötsligt upptäckte omkring mig med kamerans hjälp. Vad var vackrare än en fjärilsvinge, rödskiftande blomblad eller ögat på en insekt! Nu har jag fotat några år och naturen är fortfarande lika fin men jag börjar sakta formas till en expressionist. Nu vill jag inte gestalta mina intryck utan ge uttryck för vad jag känner inför ett objekt. Expressionisterna kunde ju förvränga verkligheten för att göra just det. En del känslor bara finns där sprungna ur ett dunkelt undermedvetet och det är så jag arbetar just nu. Jag går helt på magkänslan.  Den som förstår han förstår, får jag väl säga eftersom dessa bilder kräver sin betraktare och man inte kan få samma feedback som man får med det lättsmälta. Men vad gör det? Man ska ha kul och det ska hända grejer i ens sinne när man jobbar med konst. Inte satt Kandinsky och undrade om han vågade slänga på ett extra lager rött på det illgula eller vad andra skulle säga om hans kringelkrokar. Han bara gjorde det han kände för. Det är då man känner att man lever!