Vänta på att löven faller, rapport från en oas i Stockholm
Vet ni var det här är någonstans ? (En hint är att det är i Stockholmstrakten, så ni som inte är nollåttor kan ha svårt att gissa...om ni inte har tagit en utflykt hit förstås.) Hursomhaver, det här är en oas som rekommenderas. Man kan få sig en god lunch i växthuset, vill man slå på stort finns här en stjärnkrog med ett ärevördigt namn. Annars kan man bara gå runt och flanera.
Höstvädret var så där fint som det bara kan vara när det är som bäst. Sol, blå himmel och träden var överdådiga. Vi var inte de enda som tagit hos hit så det tog en stund att få parkering. Överallt var det människor, barn som gamla. Alla verkade så nöjda, folk nickade och log när man möttes. Kanske var det kameran eller kanske maken och jag såg trevliga ut, eller så visste vi alla att en sån här dag är en gåva. Och någonting vi alla delade som hade tagit oss hit denna dag. En dag att gömma i hjärnvindlingarna för att sen ta fram när nordanvinden blåser och det långa mörkret är det enda beständiga. Det finns någonting i hösten som tar fram barnet i en, överdådet av färg och form gör att det är lätt att släppa taget om det förståndiga och bara hänga med och förundras över denna trädens teater som spelas upp. Man blir liten i så många bemärkelser, men liten på ett bra och skönt sätt. Här finns ingenting som behöver fixas och inget att kontrollera eller styra, ett större och mäktigare skeende är i farten vare sig vi vill eller ej. Bara och koppla av som det barn av Moder Jord vi alla är.
Vissa kombinationer står ut och fångar ett öga som letar motiv.
Alla former som skapas av enkla skiftningar i lövens färg.
Som att simma i ett gult hav.
Barnen hittade gungan fast den var lite gömd.
Fler än jag var ute med kamera.
Den lilla mannen bara satt här. Väntade.Föräldrarna ropade men han ignorerade dem så länge han kunde.Snälla, kan du inte komma nu, sa mamma. Nej, sa pojken, jag väntar. Jag vill se när löven faller. I tanken har jag sedan dess suttit där med honom, väntandes och följandes lövens väg till marken. Se, han hade ett förstånd utöver det vanliga den lille mannen. Vissa saker i livet är viktiga och annat är bara struntsaker. I hans ålder är det lättare att se det viktiga och låta sig undra och förundras. Sen kan det ta ända tills man nästan är gammal innan man igen inser vikten av att förundras.
Ha en bra dag! Yvonne
Dagar som den du visar är guld värda!!
Fin promenad du hade och väldigt dina bilder fick du med dig hem. Jag njuter.
-affe