Storkarna eller drömmen som blev verklighet

En solig och blåsig 27 juli släpptes 86 unga storkar ut för att börja sitt vuxenliv. Flera hundra människor hade samlats för att få se. Storkprojektet som det kallas har jobbat hårt i många år för att Skåne ska få tillbaka storken. Det är ett lyckat projekt, idag finns över 70 par som häckar vilt i Skåne. Att jämföra med 1917, då var det 34 par. Vill du kan du få sätta upp ett storkbo på taket, det är min dröm...fast det krävs att omgivningarna är rätt. En stork är ingen vegetarian, inte alls, här står det djuriska på menyn. I takt med att våtmarker restaureras eller nyanläggs skapas förutsättningar för stork i Sverige (läs Skåne). Ett tag fanns ett av deras hägn utanför Kristianstad och där häckar flera par fortfarande. Då och då ser du dem spankulera ute på åkrarna eller cirkla i luften. Det är en speciell och väldigt go känsla att få se frilevande stork.  Ungarna som släpptes den 27 juli har setts i Danmark, https://www.tv2lorry.dk/artikel/se-videoen-stort-storketraef-i-nordsjaelland. De är på väg söderut, ända ner till Afrika.Några stannar dock och kommer att försöka övervintra.  Det berättades under dagen att ungstorkarna flyttar själva, de har alltså ingen hjälp av vuxna storkar. Det går inte att förstå hur de hittar. Hur vet man att man ska till Afrika när man inte ens vet att Afrika finns.

Projektet har pågått sedan 1989 och drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne tillsammans med Skånes Ornitologiska Förening. De  föder upp och släpper ut storkpar och årsungar som ska bygga upp den vilda stammen. Läs mer här: http://www.storkprojektet.se/  . 

En bild över den fantastiska himlen som blåst och sol skapade. 

Det gällde för oss människor att vara på plats i tid och nästan precis klockan 13 drogs det i repet och dörren till hägnet gick upp. Storkarna hade värdigt och tyst väntat, bara gått runt rakryggat och värdigt. Inget flams alls. Storkarna har inget ljud fick vi lära oss, bara klapprandet med näbben. De slänger huvudet bakåt och sen klapprar de. Nu gick de lika värdigt och tyst ut på den intilliggande åkern. Strax kunde man se lite löst försök till flygande.

Den allra sista individen masade sig motvilligt ut efter att nästan ha blivit föst ut. Det var som om den visste att det vankas helt andra tider och kanske inte bara angenäma. Man vet vad man har ....som det så vackert heter.

Efter en stund var det dock ingen tvekan. Storkar är duktiga flygare och att få sträcka på vingarna kändes nog skönt. Nu bjöds alla åskådare på flyguppvisning.

Här kommer en av de redan frilevande storkarna med bomaterial.

Nu har ungarna blivit så stora så det är svårt att skilja dem från föräldrarna. Precis som andra tonåringar stod de här och väntade på lite föräldraservice.

Efter maten flög föräldern och det var dags för de viltlevande ungstorkarna att beskåda de nyss utsläppta. Kanske kunde de känna igen sig. I mina ögon försvann lite av den rakryggade värdigheten när man såg dem bakifrån. Jag tänker och drömmer att en dag i en framtid är det mitt tak de står på.  

De nyss utsläppta såg snabbt att man hade bra utsikt ifrån ris-bona. Det gällde att klämma sig in.

En bild av frihet för mig, en man kommer gående på åkern bakom storkhägnet och ganska nära flyger en stork. Då lyfter själen.  

Flyg nu försiktigt alla goa människor, sakta och lågt och bromsa i svängarna.

Dag 88 var varm och solig

Sitter   och filosoferar  och redigerar bilder på året som gått. Mitt första år som pensionär. Nu är jag ute på sista sommarlovet. Ingen vet hur långt det blir. Det vet vi alla att vi inte vet. Bilderna i denna blogg är på bästa kören, Össeby Gospel. Där var jag med i över 10 år. Där lärde jag mig sjunga bättre. Med det sagt så vill jag poängtera att jag vare sig var eller är särskilt musikalisk eller en bra sångare. Så ordet bättre är både sant men också relativt :)  Med Mahalia Jackson som en barndomsidol passar gospel perfekt för mig. Så mycket rytm och tung-gung och ren glädje. I bästa kören fanns inga krav på tro och jag vet att några av oss tror men inte alla. Det fungerar ändå. Man blir snäll(are) av att sjunga gospel hur man än tror.....tror jag.Till veckoövningarna kunde man komma trött och utschasad för att två timmar senare komma hem alldeles lätt inombords. Om och om igen upplevde jag detta och träningarna var minst lika viktiga som de uppträdanden kören gjorde. Jag slutade i kören men kören finns kvar, bättre än någonsin. Bilderna nedan är från 27 maj 2018, deras årliga avslutning i kyrkoruinen i Össeby (Vallentuna kommun).  Som alla minns, maj var varm förra året, den här dagen sken solen obarmhärtigt men bästa kören gjorde ett fantastiskt uppträdande trots tuff sol och värme.

Bästa körledaren med bästa kören bakom sig. Som alltid :)

Tre åskådare som letat sig upp på de tjocka kyrko-murarna.

Bästa musikerna.

Några bilder från repetionen, då var det hatt och vad som nu kunde användas som solskydd.

Bästa blommorna till bästa kören.

Önskar er allt gott i sommaren.

PS:

För intresserade (typ bästa kören) finns bilder för nedladdning här: https://www.annelieworgard.com/Other/B%C3%A4stak%C3%B6ren%C3%96ssebyGospel27maj2018/ DS.

De måste vara glada, allt annat vore konstigt

Quiet afternoon
From the shadows of the old barn
The butterfly appears

Att fotografera fjärilar, tillika medans de flyger är något av det roligaste jag vet. Det är en bra utrensning av gamla slöa tankar om som annars biter sig fast. Finns ingen plats för annat än att fokusera,vänta,vara beredd. Aktiv meditation kallar jag det. De är snabba de små liven och jag har ännu inte riktigt lärt mig hur man märker att de snart skall lyfta.Så det blir det många suddbilder för papperskorgen. Men det gör inget, den kan man tömma utan någon som helst tanke på sopsortering. Sudd=släng. Det bästa knepet jag funnit så här långt är att titta med bägge ögonen samtidigt, ett genom objektivet och ett på omgivningen. Ett par timmar så och man känner sig litet grann vintyrig det måste jag erkänna. Vintyrig och gladare. Jag vill att en skall hamna i skärpa , att bakgrunden skall vara lagom OK, perfekt har jag slutat sträva efter. 

Minns en promenad i Bergianska med yngsta dottern, hon hade precis börjat på Universitet i Stockholm, studerade geologi och var så glad över det. Promenaden gick bland gigantiska rhododendronsnår och begynnande sommarblomning. Fjärilarna flög runt i kring oss. - De måste vara glada mamma, se som de flyger. Allt annat vore konstigt.

Kanske var det sin egen glädje hon såg i fjärilarna. Eller så var de glada. Hennes kommentar har följt mig genom åren. Varje vår så undrar jag, tänk om de är just det, glädjefyllda. Så kort de lever, så lite  jag vet om dem. Ju mer jag sitter med dem ju mer inser jag att det pågår massor med saker i deras värld.  Som jag inte har en aning om. Deras skönhet både förtrollar och förblindar. Här nedan en tåtelsmygare som kollar in trollsländan. Han får nog lov att akta sig så hon inte äter upp honom.

Drömbilden jag har med fjärilar är att lyckas fånga dem när de flyger tillsammans, bort , iväg, upp i luften, runt, runt varandra. Dansar de eller pågår en maktkamp ? För några dagar sen såg min andra dotter och jag hur en fjäril verkade jaga efter allt som kom i dess väg, inkluderat gråsparvarna som flög förbi.  Den verkade vakta vägen utanför vårt hus. Jag hittade den här korta artikeln som ger en del svar: https://www.forskning.se/2011/03/28/fjarilar-som-slass-motivationen-avgor-utgangen/  

Den här midsommarhelgen vid Kolartorpet i Sörmland dök en för mig ny skönhet upp. Makaonfjärilen. Större än alla de andra fjärilarna som samlades runt den sommarblåa kantnepetan. Tre dagar dök han upp, två gånger ensam men vid ett tillfälle var de två. Hela tiden gick vingarna fort,fort, fort  medan den letade sig upp och nerför blomstänglarna. Benen var långa och de spelade försiktigt över blommorna innan den fällde ut snabeln och började suga .  

Här flyger han. Vad jag kan se har han slarvat med snabelupprullningen. Det får han passa sig för. Den kan ju fastna.

Ännu en flygbild. Det blåa i bakgrunden är en bil. 

Humlorna är enklare att få med på bild, lika roliga att sitta med men lite enklare. Lite rakare flygstil och lite mer förutsägbara. In i blomman, samla pollen sen upp och utåt. Oemotståndligt kroppsspråk.

Just de här två bilderna har jag ökat iso ganska kraftigt för att kunna få med vingsurret. Först var jag missnöjd med det grövre uttryckt men nu gillar jag det. Lite som att måla med grova penslar.

Pionerna vid Kolartorpet drog till sig humlor och annat smånytt. Fjärilarna tyckte nog det var för mycket blad i vägen. Här en bild på en humla fylld av pollen på väg in. Jag gillar det lilla småkrypet, han ser för mig ut som en kamikazipilot på väg mot det stora okända. Som avslutning en liten rolig film jag hittade, som visar att humlor hjälper varandra.  Kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=Zs_3FHh3z4o

Hoppas ni har en skön sommar!

Stort som smått

Veckan har innehållit så många saker , stort som smått. Det stora har varit besök av yngsta dottern med familj. De bor i Tyskland så besöken är alltid efterlängtade. Vi har också haft besök av magnifikt stora moln, de har beflockat himlen hela veckan. Hänger ihop med kylan. Sköna Maj som kom av sig....men skapade fina himlar. I det lilla konstaterar jag att livet som nybliven pensionär är gött.  Gött att få bestämma (nästan iallafall) över sin tid. Gött att inte behöva oroa sig över att bli övertalig. 

Vi ger oss ut på vandring. Håvarna från förra året får hänga med. Grabben har en blå, lillsyrran en rosa. Det var viktigt att kunna skilja dem så. I hagen möts vi av ett överdåd av gullvivor. Jag har nog aldrig sett så många gullvivor så tätt tätt bredvid varandra. De är fridlysta här i Skåne och jag tror de vet om det. De kan frodas helt besinningslöst här. För några år sen åkte jag över gränsen till Blekinge, där är de inte fridlysta. Ville sätta i vas, som jag kunde göra i Vallentuna. Hittade "inga" gullvivor i Blekinge, de är smarta, det är här de är och här får de vara kvar.

Fina orkideer växer också i hagen. Också de fridlysta och väldigt många. Det var svårt med koncentrationen och svårt att få till närbilderna på ett bra sätt. Ni vet fina blommor suddig och ren bakgrund. Barnbarnen spanade genast in var fokus låg och ville precis som katter vara emellan mig och blommorna. . Men jag gillar de här bilderna....det blir en extra dimension för mig.

Någonstans här reste jag på mig och vi fortsatte utflykten.

Hagen där vi går heter Tosteberga ängar och är nog en av de vackraste platser jag upplevt. Här samsas havets karghet med ett fullkomligt överflöd av blommande träd, buskar och blommor. Överallt sjungs det och småfåglarna far lyckligt från buske till buske. I påskas mötte vi en överlycklig man som fått en stor fet havsöring här.  

Hela veckan hade grabben sin blåa jacka...huvan på hela tiden. Som fotograf gladdes jag åt vad det gjorde för bilderna. Han har blivit så stor och så vetgirig.  Så frimodig. Det är gott att se. Barnet har blivit en ung pojke. Hans stora intresse är naturen, utomhus och som här på vid havet finns ingen ände på energin och nyfikenheten. Lillsyrran har andra intressen så det här med havsängarna var i huvudsak hans utflykt. 

Det karga har sin skönhet. Det här är gässens kungadöme. Den här dagen var vattenståndet lågt och stranden bredde ut sig. Fem dagar senare var området nedan täckt av vatten.

Ett av alla fynd som gjordes. Efter att ha rådfrågat kunniga personer på sociala medier beslöts det att detta är ett gäddhuvud. Flera fossiler hittades samt en hög med vackra stenar.

Lillsyrran . Här leker vi "Ser du mina ögon mormor ?"...hon pratar glatt och fort på tyska och instruerar kunnigt vad leken skall gå ut på. Jag försöker se förståndig ut och svara ja på rätt sätt.  Båda barnen är snälla med sin mormor som inte förstår dem. Min tyska skulle definitivt kunna förbättras och nu med ett års ickejobbande dagar kommer orken tillbaka. Kanske blir det tyska till hösten.

Utflykten är över och debatten mellan storebror och lillasyster är om vilka pinnar som är bäst. 

Önskar er alla en god morgondag!

Tack kompisar

Kompisar är så viktiga. Både människokompisar och andra varelser. Nu har jag förlorat en människompis och jag sörjer. Här är ett möte med en hundkompis som sitter kvar. Våra blickar möttes en lång lång stund. Hon tittade rakt på mig gensom ugnsglaset. Jag vet att hon såg mig. Jag vet att vi hade ett möte utöver det vanliga , där och då. Nu har tiden tagit henne. Jag är glad för bilden. Kompisar glömmer man inte. De finns i ens hjärta. Forever. 

Här är hon i mitt knä. Vi reser i min och kusinens barndoms trakter. Kusinen o jag gör en minnesresa. Jag tror hunden förstår.