På hemvägen tog jag en omväg, behövde klappa om lite träd
Hade ärende till Vallentuna idag och då vädret var vackert tog jag omvägen förbi två stora ekar.Det är alltid trevligt att spatsera runt dessa varelser och filosofera lite. Det här är en av dem, hon är fortfarande rätt hel. Enbart hennes storlek inger respekt. Blad finns bara på vissa grenar så kanske börjar hon närma sig sin riktiga ålderdom. Marken runt henne är full med ättlingar, det kan ju vara ett annat tecken på att naturlig föryngring pågår. Man kan också se att många grenar är avsågade. Jag kan tänka mig att hon faktskt utgör en liten bit av kommunens budget och del i den kommunala omsorgen.
Nä det här blev för nära......nu ser man ju bara skrynklorna.
Så här är bättre, nu bär hon upp hela världen. I alla fall taket på bilden.
Som en åldrig Medusa låter hon sina grenar sträcka ut sig. Hon tar plats denna dam.
Här är den andra eken, den har tiden redan tagit det mesta av men den är fortfarande ett mäktigt landmärke. Den är lite gömd inne på en skogsväg och kanske ingen ivrig säkerhets-nisse hittar hit.Hon kan gott få trilla samman där hon står.Jag brukar klappa om henne när jag har vägarna förbi. Väldigt respektfullt förstås, i hennes värld är jag lika långlivad och betydelsefull som en mygga.
Ken//
Ekskrynklor är fina och när man tänker på hur lång tid de här träden behövt ha på sig för att bli så stora, då blir man själv en fjärt i rymden i det stora hela.
Den understa bilden är också mysig, jag är så svag för vägar in i bild! Blir genast sugen på att kunna få promenera in i bilden! Och måste i så fall passera vakten, tänkte på ett troll först men eken har mera kvinnliga former och jag vill hellre benämna henne "woodo-kvinna".
Tur att de har någon som bryr sej om dem och förevigar dem på bild!!
Må gott
/Hans-Åke