Som trådstartare skall jag väl själv berätta om mitt val då.
Min farza var aktiv amatörfotograf i tidernas tider, hade utställningar på 60-talet. Han fotade mycket naturbilder upp i Lappland, isformationer var hans specialitet. Den första kameran jag fingrade på var hans A1:a. Åtminstone tror jag att det var en A1:a. Minns att den bodde i en stadig, hård kameraväska som var klädd med läder på utsidan och grönt tyg (samma sort som på biljardbord) på innsidan. Tyckte den såg häftig ut. Sedermera skaffade farzan en T70 på tax-free i Mellanöstern och höll sig med en hel del gluggar till den. En macro-glugg, bland annat, som jag mest använde för att titta närmare på saker också ting.
Fotointresset väcktes först när jag kom ut i yrkeslivet som skrivande journalist. På lokaltidningen där jag började fotograferade reportrarna själva. Det var ett stort nöje - och tidningen höll sig med en EOS 50 eller 500 var det kanske. Ögonstyrd focus som inte fungerade speciellt bra. Rejäla blixtar som jag inte visste hur de skulle användas. Men satsade alltid mycket på bilderna och fick under ett år flera stycken stort på paradsidan.
På den större tidningen dit jag senare flyttade fanns det pressfotografer. Otroligt häftiga killar med otroligt stor och fin utrustning. Det var ett sant nöje att jobba med dem. Alla körde givetvis Canon. 1Ds för det mesta.
I höstas dök 300D:n upp och jag började lägga undan slantar för ett exemplar. Slog till i mars.
All min kontakt med kameror har alltid varit med Canon. Det är en röd tråd. Jag kan inte minnas att jag skulle ha övervägt eller funderat på att ens kolla in andra märken innan jag bestämde mej för 300D. Har de facto aldrig ens hållit en Nikon i min hand. Canon = kameror. Kameror = Canon.
P.S Sorry att det blev lite långt. D.S.