Om vi nu frångår instruktionsböcker osv så är det så att Canon har en gammal sensorutläsning, Sony mfl har lagt mycket forskning på att få ner läsbruset och tillverkat en sensor med kort analog signalväg till digitalisering med sina radvisa A/d som sitter på sensorkanten
Oavsett vilken kamera man väljer så har Canon hamnat efter Sony och jag väntar spänt på deras svar.
Canon kan inte förbise DXO mfl uppmätningar och resultat.
Den som fortfarande tror att deras älskade märke Canon leder utvecklingen kan likväl också tro på tomten eller Jungfru Maria
Att försöka förklara bort nyttan av lågt läsbrus, stort DR vilket Sonys sensorer uppvisar är endast okunskap, Canon arbetar febrilt med att få en liknande lösning
Mikael, ibland låter du lite som en mp3-låt på evig repeat (eller en skiva som har hakat upp sig för oss lite äldre).
I sak har du naturligtvis rätt, Nikon/Sony har i dagsläget bättre sensorteknik än Canon. Dock (i dagsläget) endast i ett par konsumenthus för APS-C, varför just denna teknik (ännu) inte kan ha haft någon större inverkan på proffsens val av kamerasystem. Men tekniken lovar väldigt mycket för framtidens fullformatsensorer och proffshus, fast det var kanske inte riktigt ämnet för tråden.
Snarare var det (som många redan konstaterat) Nikons D3 och D700 som tippade över vågskålen till Nikons fördel, och då framför allt möjligheten till fullformat med hög hastighet. Vilket kombinerat med en riktigt bra uppsättning "standard" objektiv för proffsfotografen (14-24/2.8, 24-70/2.8 och 70-200/2.8), där jag också tror att övergången till AF-S har stor del (tidigare hade Canon ett tydligt övertag när det gällde följande autofokus tack vare sin satsning på USM).
Canon kan fortfarande inte matcha detta i fullformat, utan bara i form av den udda APS-H sensorn. Här gjorde Canon förmodligen en fatal missbedömning när man inte lät 1D Mk4 få en fullformatsensor. Detta i kombination med ett svagt erbjudande när det gäller vidvinkelobjektiv, Canon har fortfarande inget som matchar Nikons 14-24. Tar vi dessutom hänsyn till APS-H formatet blir bristen ännu tydligare, det vidvinkligaste Canonobjektiv som kan användas på APS-H motsvarar 18 mm i fullformat (riktig brännvidd 14 mm) den vidvinkligaste zoomen stannar på motsvarande 20 mm (med den i jämförelse med 14-24 inte helt lysande 16-35:an). När det gäller teleområdet har Canon fortfarande ett litet övertag, även om det har minskat kraftigt sedan Nikon uppgraderat många av sina teleobjektiv.
Att sedan Nikon kunnat spetsa sitt erbjudande med högisomonstret D3s och drmonstret D3x har bara gjort Nikons position på proffsmarknaden starkare. På konsumentmarknaden har kampen mellan Canon och Nikon varit betydligt jämnare, även om många sneglar på proffsutbudet när de väljer system (villket Nikon med all tydlighet torde ha kommit till insikt om när D2 var deras toppmodell).
En annan missbedömning som Canon verkar ha gjort är att bestämma sig för att ett dynamiskt omfång på 12 EV räcker (och därför dimensionerat sina sensorer för detta), förmodligen är detta val delvis en konsekvens av införandet av video i systemet*. Anledningen till detta val kan vi naturligtvis bara spekulera i, men ett skäl skulle kunna vara att det faktiskt inte bara är fördelar med ett så stort dynamiskt omfång som möjligt. För vi måste fortfarande packa ihop bildinformationen till något visningsbart, vilket i praktiken för de flesta innebär en jpegbild (eller mer korrekt en gamma 2.2 korrigerad bild med 8-bitar per färgkanal).
Ju större dynamiskt omfång vi försöker klämma in desto "plattare" kommer den färdiga bilden bli, ty i praktiken kan en jpeg bara visa c:a 9 EV. För att få till detta brukar de flesta tillverkare göra så att de kastar bort ungegär 1 EV i högdagrarna (det är den vi brukar kunna "återvinna" i råkonverteraren) och åtminstone 1 EV i skuggorna, därefter kläms resterna ihop av en lagom S-kurva till någon som vi upplever som njutbart på skärmen. Utgår vi då från 12 EV får vi kvar 10 EV som med bara lite komprimering går att få in i de c:a 9 EV vi kan visa, bilden får då en ganska "lagom" kontrast.
Om vi istället skulle utgå från 14 EV måste vi antingen klippa mer i skuggorna eller använda en kraftigare S-kurva (i praktiken görs förmodligen både och) för att komma ned till våra visningsbara c:a 9 EV, eller få en mycket "plattare" bild än om det totala omfånget hade varit lägre (ett stort omfång är inte i alla lägen en fördel).
Det är därför i praktiken bara de fotografer vilka använder råformat som kan utnyttja det större dynamiska omfånget hos Nikonkamerorna, och då måste ofta ganska kraftiga korrigeringar ske i råkonverteraren (tillsammans med ibland medveten "felexponering") för att det skall märkas i praktiken. För den som arbetar på detta sätt kan fördelarna med ett stort dynamisk omfång vara mycket dramatiska, och ett stort dynamiskt omfång öppnar även upp för helt andra tankesätt.
Egentligen är dagens exponeringsalgoritmer (18% grå i genomsnitt) inte speciellt lämpade för en digital sensor, inte heller känslighetsbegreppet (dvs. ISO) passar särskilt väl. För en digital sensor borde en korrekt exponering egentligen styras av högdagrarna (eg. mättnaden i senselerna), så länge mättnad inte har nåtts är det bara att skruva upp förstärkningen (ISO). I de fall mättnad har uppnåtts gäller det att inte övermätta för mycket (klippning), varför en korrekt exponering kanske borde bedömas utifrån hur stor (helst valbart) klippning vi har i den totala bilden. Problemet är då att den resulterade bilden inte är betraktningsbar direkt, utan det krävs ytterligare bearbetning för att identifiera och lyfta mellantonerna lagom mycket.
Om det låter väl avancerat så kan det vara värt att tänka på att det jag beskriver är i praktiken vad auto-funktionen i Adobe Camera Raw gör redan idag, den sätter vitpunkt, svartpunkt och gråpunkt (gamma) utifrån det verkliga innehållet i råfilen (något som den i mina ögon dessutom gör väldigt bra). Ett sådant tänk direkt i kameran är vad jag vill se.
Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, och inte bara riktat till dig Mikael (du har definitivt har förstått möjligheterna med ett stort dynamiskt omfång). Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men måste lägga mig tidigt ikväll varför jag bryter här.
* Vad har video med dynamiskt omfång undrar säkert någon, svaret är så enkelt som att vi inte (idag) har något som motsvarar råformatet för video, utan vi har bara något som överensstämmer ganska väl med våra jpeg-bilder. Varför resonemanget kring det dynamiska omfånget i än högre grad gäller video, där redigeringsmöjligheterna är mindre utvecklade och råformat saknas.
