Här sitter ett gäng och diskuterar om det är bra med skitmycket eller jättelite, men få berättar om sin egen erfarenhet -vad har ni kommit fram till som passar bra för er, och varför tycker ni så?
Jag stod i hällregnet framför Robyn i går kväll och hade en helt underbar bild i mina ögon. Artisten själv var bara en lite prick i hela bilden, men regnet, paraplyerna och ljuset gjorde en fantastisk scen.
Så, hur skulle Ansel Adams gjort? Ja, han plåtade inte så mycket sådana motiv -de är för okontrollerbara. Hur skulle "filmaren" gjort? De "äkta" fotografera jag såg stod framme vid scenen så de kunde inte få bilden som jag såg. Och själv kunde jag bränt av två minneskort på ett par sekunder utan att fånga vad jag såg. Vissa bilder kan man än så länge bara spara i neuronminnet.