Sony SLT-A77 entusiast/semipro-kamera + lillbrorsan SLT-A65 - Officiellt

[Znutt]

Synd med en fin tråd. Vad en massa med bjäfs.

Men det finns vissa guldkorn i tråden t.ex. iso saken och även de konstruktiva sakerna om A77 som fick mig att köpa en.

Är dock lite trött på att läsa alla försvarstal till sina köp. De flesta som skriver i tråden tror jag vet vad de vill ha och köper detta. Är man sedan smart väljer man det märke som passar en bäst för sitt fotograferade. Kommer nog aldrig en kamera som passar alla. Varför vara negativ till allt speciellt om man inte provat en, utan bara har Google kunskaper (förstör bara för de som är intresserad av andras fakta). Antar att efter som de är i denna tråden och skriver vill de gärna ha en men då de valt något annat måste de försvara detta.


Det är som sagts tidigare om bilar. F-n ta den som kritiserar det märket man själv har... Men när man byter märke blir det mindre bra. När en ny modell kommer ut klagas det alltid mer på den gamla (troligen mycket för att motivera sig att köpa en ny)
Samma sak med kameror, i de dyrare prisklasserna, man måste motivera varför man köper ett visst märke.

Och med foto tidningar är det nog som med alla tester det som faller den ena på läppen tycker den andra inte om. Det gäller ju att sälja tidningar. Känns som nätet är ett bättre forum för kamera tester. Dessa går ju att uppdatera när ny fw kommer eller man lärt sig något nytt. Känns även som om de är mer oberoende, eller kanske de bara har mer tid? Ingen pressläggning etc...

 

[Grevture]

Själv har jag lite svårt att förstå den här "bästmentaliteten" bland konsumenter när det gäller tillverkare av utrustning. Visst är teknik kul att diskutera runt men att det alltid verkar ske enbart för att kora vinnare av ditten och datten är ju inte speciellt bra för varken diskussionerna eller egen kunskapsnytta.

Jag tror en starkt bidragande faktor till det här faktiskt är reklam och marknadsföring, och ett påtagligt tecken på att sådant faktiskt fungerar. Det är lite Holy Grail inom marknadsföring att få ägare av produkter att identifiera sig med ett varumärke, att människor känner att de säger någon om sig själva när de visar upp sin nya mobiltelefon, kamera, laptop, platt-TV, bil eller vad de nu är för kompisarna. "Det här är min pryl, och att jag har den visar att jag är smart och medveten".

Vi har ju en känd datortillverkare som även gör musikspelare, mobiltelefoner och annat där man uppnått en ibland helt fascinerande märkeslojalitet. Inte så att alla som äger produkter från dem är blint lojala, men tillräckligt många för att de i sin tur fungerar som en underbart kraftfull megafon för företagets reklam (och de betalar dessutom för nöjet

Vi vill ju gärna se oss själva som rationella konsumenter, att vi fattar förnuftsbaserade köpbelsut. Hur många gånger har vi inte alla tänkt (om en kamera, om ett objektiv) "Jag behöver en ..." Handen på hjärtat, hur ofta behöver vi verkligen en pryl i en strikt objektiv mening? Ytterst sällan Men vi vill ha den och får till en efterhandsrationalisering för att det skall kännas bättre.

Vi köper prylar oerhört mycket baserat på känslor, en mycket grundläggande och viktig känsla är grupptillhörighet (vi människor är flockdjur). De känslorna är fantastiskt användbara i reklam. Alla vill vara med i vad man uppfattar som en prestigefylld grupp och vi har en oerhört stark (ibland skrämmande stark) drift att försvara gruppen och gruppens ställningstaganden mot människor från andra grupper (eller vad vi uppfattar som andra grupper). Vi reagerar oerhört starkt på vad vi uppfattar som hot utifrån. Det roliga är också att grupptillhörigheten är föränderlig beroende på vartifrån "hotet" kommer ... Exempel: Vi kan ju först käbbla energiskt huruvida Canon eller Sony är bäst, men sedan kommer någon och säger att "äsch, systemkameror är snart borta, mobilkamerorna tar snart över" och genast sluter systemkameraägare (oavsett märke) temporär fred och försvarar sig med näbbar och klor mot den nya yttre fienden ...

För den som vill läsa på i ämnet finns det oerhört mycket bra litteratur kring reklam och hur vi människor fungerar som konsumenter. En kort och lättläst bok som tar upp ämnet är Henrik Fexeus "Konsten att läsa tankar" (som mest handlar just om hur vi människor påverkar varandra, avsiktligt och oavsiktligt).

Men kort sammanfattat "Om du ifrågasätter min kamera, så ifrågasätter du mig". Vi fungerar instinktivt så, på gott och ont.

Livet är ingen tävling!..

Men produktförsäljning är ... Och de som lever på det är mycket skickliga på att spela på våra känslor.

 

[Photocon]

Jag tror en starkt bidragande faktor till det här faktiskt är reklam och marknadsföring, och ett påtagligt tecken på att sådant faktiskt fungerar. Det är lite Holy Grail inom marknadsföring att få ägare av produkter att identifiera sig med ett varumärke, att människor känner att de säger någon om sig själva när de visar upp sin nya mobiltelefon, kamera, laptop, platt-TV, bil eller vad de nu är för kompisarna. "Det här är min pryl, och att jag har den visar att jag är smart och medveten".

Vi har ju en känd datortillverkare som även gör musikspelare, mobiltelefoner och annat där man uppnått en ibland helt fascinerande märkeslojalitet. Inte så att alla som äger produkter från dem är blint lojala, men tillräckligt många för att de i sin tur fungerar som en underbart kraftfull megafon för företagets reklam (och de betalar dessutom för nöjet

Vi vill ju gärna se oss själva som rationella konsumenter, att vi fattar förnuftsbaserade köpbelsut. Hur många gånger har vi inte alla tänkt (om en kamera, om ett objektiv) "Jag behöver en ..." Handen på hjärtat, hur ofta behöver vi verkligen en pryl i en strikt objektiv mening? Ytterst sällan Men vi vill ha den och får till en efterhandsrationalisering för att det skall kännas bättre.

Vi köper prylar oerhört mycket baserat på känslor, en mycket grundläggande och viktig känsla är grupptillhörighet (vi människor är flockdjur). De känslorna är fantastiskt användbara i reklam. Alla vill vara med i vad man uppfattar som en prestigefylld grupp och vi har en oerhört stark (ibland skrämmande stark) drift att försvara gruppen och gruppens ställningstaganden mot människor från andra grupper (eller vad vi uppfattar som andra grupper). Vi reagerar oerhört starkt på vad vi uppfattar som hot utifrån. Det roliga är också att grupptillhörigheten är föränderlig beroende på vartifrån "hotet" kommer ... Exempel: Vi kan ju först käbbla energiskt huruvida Canon eller Sony är bäst, men sedan kommer någon och säger att "äsch, systemkameror är snart borta, mobilkamerorna tar snart över" och genast sluter systemkameraägare (oavsett märke) temporär fred och försvarar sig med näbbar och klor mot den nya yttre fienden ...

För den som vill läsa på i ämnet finns det oerhört mycket bra litteratur kring reklam och hur vi människor fungerar som konsumenter. En kort och lättläst bok som tar upp ämnet är Henrik Fexeus "Konsten att läsa tankar" (som mest handlar just om hur vi människor påverkar varandra, avsiktligt och oavsiktligt).

Men kort sammanfattat "Om du ifrågasätter min kamera, så ifrågasätter du mig". Vi fungerar instinktivt så, på gott och ont.

Tror du till prickat ganska nära pudelns kärna. Kanske rentav mitt i prick. Speciellt "Om du ifrågasätter min kamera, så ifrågasätter du mig" har troligen väldig hög relevans.

Vidare är det ju ett känt fenomen att om en nation har inre motsättningar "uppfinns" en yttre fiende i syfte att samla nationen. (Ang din jfr dslr vs mobilkameror.)

Vi kanske alla mer skulle ta till oss denna vetskap och utnyttja den till att inte så ofta höja garden i kamera- och tekniktrådar.

Vi får garanterat roligare allihopa och lär oss mer på det viset samtidigt som ingen behöver känna sig trampad på tårna.

Nu avhandlar denna tråd A77. För att den ska kunna diskuteras ordentligt måste ju faktiskt andra kameror nämnas som referens.

Känns som om det vore läge för att fler folk på tråden lägger upp exempel med bildutsnitt o dyl som illustrerar vad man tycker är bra, mindre bra och frågar prestigelöst om råd med problem man eventuellt upplever. Jag har lagt upp så många exempel i denna och parallelltrådar att jag håller mig lugn tills vidare.

//Lennart

 

[The_SuedeII]

Precis som med bilmärken och dator/padd/musikspelarmärken har kameramärken (i de fall en person "fastnar för" ett visst märke) snarare med image-identifiering hos individen än med praktiska spörsmål att göra. Man idealiserar en abstrakt egenskap hos kameratypen / märket, som inte nödvändigtvis har något alls med praktisk funktion att göra. Det behöver inte ens ha med verkligheten att göra, det kan vara "bara en image".

Många som aktivt väljer Sony (tjock-kameror), Pentax, Olympus osv gör det av en slags motvalls käring-instinkt, inte därför att kameran på något sätt är bättre eller passar dem bättre. Helt enkelt för att både grannen mittemot och grannen till vänster på gatan har en "vanligare" kamera. Detta är en del av den mänskliga mentaliteten.

-"Jag är inte som alla andra, och det är bra - för alla andra fega ja-sägare är per definition dåliga. Genomsnittet är alltid dåligt, även om det (genomsnittsvalet) är det mest praktiska, det billigaste och väldigt många situationer faktiskt också det bästa rent resultatmässigt. Jag är en individ och gör mitt eget val. Jag visar också detta genom mina val av produkter jag köper."

Citroen-ägare av klassiskt snitt, SAAB V4-fantaster, personer som alltid väljer ett annat kaffemärke (eller te!) än det som är vanligast i hyllan på ICA tillhör också denna personlighetstyp.
........................................

Och egentligen det viktigaste i sammanhanget:
Alla kameror som inte är direkt felkonstruerade idag är tillräckligt bra för att vara bättre än vad de allra, allra flesta konsumenter rent praktiskt behöver. Detta lämnar mer utrymme för att välja med andra styrparametrar än de rent praktiska behoven av bildkvalitet. De flesta väljer då något som passar deras personlighet snarare än vad som rent krasst sett är det som hade givit dem det bästa resultatet. Skillnaderna är så små att omständigheter och hur duktig man är på att använda verktyget gör mycket större skillnad än verktyget i sig självt.

 

[jeduven]

Det är en vacker sentens som jag gärna skulle vilja se som en fundamental sanning. Öppnar upp för en hel del filosofiska resonemang.

Jo, visst kan vi bli lite filosofiska Lennart! Jag glömde dock en tävling jag ständigt bedriver och det är den med mej själv. Att försöka bli lite lite bättre dag för dag men aldrig i jämförelse med andra. Försöker glädjas åt andras framgångar/utveckling mer än grämas över egen utebliven, som ju är bara hämmande för egen skull och för inget framåt, snarare bakåt.

Nu är jag ju inte fullkomlig på nåt sätt utan har hela livet på mej att vandra och utvecklas men skulle jag en dag tro att jag är fullkomlig är jag ju inte riktigt klok. Men det händer ju ;-))

Nu är det väl ändå så att livet faktiskt består av en stor kamp för just livet. Det kan vi nog alla se rent empiriskt. Grupp ställs mot grupp, individ mot individ. Maratonloppet till köttgrytorna och mer makt är ofta helt hänsynslös men döljs nödtorftigt av schablonartade klyschor.

Kampen för livet gäller ju alla och alltid och det är väl inget fel i de men tyvärr så driver den kampen också en massa onyttig kraft vare sej det gäller religion, politik, ekonomi eller nån annan fåfänga, som resulterar i en tävlan om makt eller en falsk känsla av tillfredställelse att känna sej "bäst" genom att tillhöra "rätt" ledande grupp, by, land, kultur eller nåt. En känsla av tillfredställelse helt byggd på rädsla för det okända och sluten, ofta påtvingad, okunskap skulle jag tro...

Dock är fototräffarna du beskriver ett exempel på hur det fotografiska livet inte behöver vara någon kamp utan en källa till kollektiv glädje och nytta.

//Lennart

Jag blev faktiskt förvånad att de var så avslappnat om prylar i en fotoförening, förvånad men glad

Nu återstår det bara att få in den här tråden i rätt spår igen...

Jag inbillar mej att EVF är dubbelt handikappad i jämförelse med en OVF vid rörliga motiv. I en OVF får man ju före varje exponering se var motivet befinner sej och kan korrigera. I en EVF ser man ju var motivet befann sej efter varje exponering och ska försöka korrigera. För t.ex en pippi som flyger med t.ex. 20 m/s så hinner den ju förflytta sej ett par meter eller mer så man med en EVF ständigt är en bit bakom medans man med en OVF har lätt att följa med...

Vad har du för synpunkter på detta du som har en A77? Är jag helt ute och cyklar p.g.a. att jag inte vet bättre? Jag SKA komma ner och prova själv, bara så du vet ;-)

 

[jeduven]

Ett litet tillägg bara till mitt förra här ovan...

Min tävling med mej själv är inget jag tar på så blodigt allvar att jag sliter mitt hår i förtvivlan om jag inte ser nån liten förbättring varje dag. Tvärt om egentligen för jag tar det hela med en klackspark och gläds över tid istället för de jag märker att jag utvecklas inom. Vad gäller foto så är jag inte speciellt noga med att varje bild jag lägger ut på min blogg måste vara av de bästa jag förmår varje dag utan det blir ömsom vin och ömson vatten och jag vet om det så mest/bäst kritik är nog egen kritik i behagliga doser

Men nu blir det tvsoffan resten av dagen och ute öser det ner nåt blött

Martin, Jokim och Lennart! Många spikträffar i era inlägg!

 

[Photocon]

Jag blev faktiskt förvånad att de var så avslappnat om prylar i en fotoförening, förvånad men glad

Nu återstår det bara att få in den här tråden i rätt spår igen...

Jag inbillar mej att EVF är dubbelt handikappad i jämförelse med en OVF vid rörliga motiv. I en OVF får man ju före varje exponering se var motivet befinner sej och kan korrigera. I en EVF ser man ju var motivet befann sej efter varje exponering och ska försöka korrigera. För t.ex en pippi som flyger med t.ex. 20 m/s så hinner den ju förflytta sej ett par meter eller mer så man med en EVF ständigt är en bit bakom medans man med en OVF har lätt att följa med...

Vad har du för synpunkter på detta du som har en A77? Är jag helt ute och cyklar p.g.a. att jag inte vet bättre? Jag SKA komma ner och prova själv, bara så du vet ;-)

Ja, det är något att glädjas åt. Utan tvivel.

Ang EVF vs OVF så använder jag ju som bekant båda typerna och dessutom 2 olika system. Därtill har jag börjat med en betydligt mer tillbakalutad fotografering än förr. Visst kan jag plåta action och snabba förlopp, men jag fick liksom nog av detta som anställd pressfotograf.

Jag har mer foto som hobby än som yrke numera (med ålderns rätt) och jagar varken pippi med kamera eller gevär. Jag söker numera intressanta strukturer därhelst jag kan finna dem och detaljeringen är viktigare för mig än snabbhet.
Så jag är ingen bra sanningssägare i det du efterfrågar. De bilder mot rörliga motiv jag plåtat med EVF (man måste ju prova) har gett ett för mig tillfredsställande resultat.

Personligen tror jag inte du är helt ute och cyklar, men kanske sitter på en risig moped..
För att jag inte ska cykla i diket vad gäller dina personliga krav på prestanda vill jag nog säga att det bästa är om vi kan träffas någon gång framöver och du själv får prova samt att vi gör en sida vid sidatest.

Men upplysningsvis sålde jag ett 100-300/4 tele med A-fattning till en som skaffat A77. Han är själv driven motocrossförare och fotograferar även denna sport. Han tycker A77 är suverän. Men den sporten är mer förutsägbar än flygande fågel.

Tjejer är mer lättfotade Nej, det var väl utvisning på den, va?

//Lennart

 

[Bengt Jönsson]

Jag kan tänka mej att sökarlaggningen vid serietagning är EFV-ens största nackdel. En konspirationsteori jag har om den korta bufferten vid serietagning, endast en sekund, trots att den sedan töms blixtfort, är en avsiktlig strypning för att maskera denna nackdel lite. Man vet kanske på många motiv vad de har tänkt att ta vägen den närmsta sekunden, och då kanske det funkar, men att spraya en fisktärna tex i 5 sekunder med fet-laggande sökare är ju bara ogörligt.

Laggandet vid sökning är ju betydligt mindre, och i bra ljus kanske utan praktisk betydelse. I ljuset inne på mediamarkt där jag testade detta märkte jag ingen laggning att tala om. Inte mycket brus heller. När ljuset blir sämre laggar den väl mera för att inte brusa för jävligt antar jag.

En fråga till er som har den, sökarbildens avvägning mellan snabbt och brus, går det välja bland menyerna mellan snabb+brusigt och rent+långsamt?

En fråga till Joakim, när du ville slänga A77-an i backen i ishallen i vintras pga laggningen, var det laggningen under serietagning, eller tyckte du han laggade för mycket redan innan avtryck?

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tror att du har väldigt rätt, mycket bra och klokt skrivet, varför skulle Sony ge sig på en hel världs superetablerade kamerasystem som dominerat världens arenor i evigheter.

Som jag skrivit förut så köptes Canon AE1 av ingenjörerna och Konika av arbetarna, ingen skillnad i bildkvalitet dock.

Men A55:an rörde om i grytan när den kom, oj vad dom särskådade den kameran in i minsta beståndsdel, vad var detta som dök upp för någonting 10b/s kunde den dra iväg, A55 ställdes mot Canons värsta prokameror, jäklar i mig om det inte var värsta cirkusen under en tid, hur genomskinligt som helst att några fick skrämselhicka, komma här och sticka upp,

Märkligt nog så testades aldrig kameran av dom svenska tidningarna, till skillnad mot den enklare A33 som hade en äldre sensor, så hadde/har A55 den nya vassa 16Mp-sensorn, det var någonting konstigt här faktiskt, mycket underligt, A55 nämdes som lite dyrare bara i förbifarten, behöver väl inte påtala att en C/N aldrig har missats av en svensk tidning.

Nej Bengt, A55 fick väldigt mycket och bra press. Däremot visste nog pressen inte vad de skulle göra med den riktigt. I skärsådandet gjordes ett stort nummer av att den inte riktigt höll i studio mot Canons värsta promodell. Men varför skulle den det. Det var ju en kamera framtagen för en helt annan målgrupp som nog var mer av de som kanske tänkt att ha den som resesällskap.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tror det generella problemet med tester och testare är att det finns en mycket stor tids- och kostnadspress kring tester - kort sagt att testare allt för ofta har mycket bråttom. Det är ju inte ovanligt att bara få ha en ny kamera i några dagar innan den skall vidare till nästa testare. (Det är ont om demo-kameror) Eftersom majoriteten av produkttestare (det här gäller inte bara kameror) är frilansare så kan de inte bara släppa allt de har för händer och kasta sig över den nya prylen utan får försöka hinna testa den på överblivna stunder mellan andra sedan tidigare bokade uppdrag. Kort sagt: Tidspress.

Slutresultatet är slarviga gjorda tester. Och ja, jag håller med om att långt ifrån alla tester är bra. Jag är smärtsamt medveten om att jag själv då och då missar saker. Jag är även medveten om att det finns andra produkttestare som tar mer lätt på uppgiften än jag och många av mina mer ambitiösa kollegor gör. Ett gammalt favoritexempel är ju det här:
http://extra.expressen.se/pdf/kameratest.pdf
(älskar "ordlistan")

Problemet jag har med den typen av "tester" är ju att de får oss övriga testare att framstå i dålig dager.



Jag tror det är en vanlig reflex hos många som har en produkt från ett märke som inte dominerar marknaden. Det gick att se samma typ av underdog-känsla hos Nikon-ägare visavi canon fram till D3 dök upp 2007 och sedan har det i perioder synts mycket sådant hos Canon-folk visavi Nikon. Det är inte unikt för Sony-ägare.

Jag skriver ju mycket för pryltidningen M3, en inte ovanlig kritik i de läsarmejl jag får där (angående kameratester) är att vi testar för mycket Samsung och Sony och för lite Canon och Nikon

Teststress är säkert mycket viktigt som förklaringsmodell. Sedan är det oskicket att man måste kora en vinnare. Det borde man avstå eftersom alla har olíka premisser som sedan läser artiklarna. Lämnaåt dem att dra sina egna slutsatser utifrån vilken typ av användare de är.

Att som Mahdab tidigare påpekat blanda in ekonomi när man korar segrare är inte relevant för alla och det definitivt av underordnad betydelse för entusiaster. Då är det bara mest pang som gäller och inte nödvändigtvis med någon kostnadsgräns.

 

[Bengf]

Precis som med bilmärken och dator/padd/musikspelarmärken har kameramärken (i de fall en person "fastnar för" ett visst märke) snarare med image-identifiering hos individen än med praktiska spörsmål att göra. Man idealiserar en abstrakt egenskap hos kameratypen / märket, som inte nödvändigtvis har något alls med praktisk funktion att göra. Det behöver inte ens ha med verkligheten att göra, det kan vara "bara en image".

Många som aktivt väljer Sony (tjock-kameror), Pentax, Olympus osv gör det av en slags motvalls käring-instinkt, inte därför att kameran på något sätt är bättre eller passar dem bättre. Helt enkelt för att både grannen mittemot och grannen till vänster på gatan har en "vanligare" kamera. Detta är en del av den mänskliga mentaliteten.

-"Jag är inte som alla andra, och det är bra - för alla andra fega ja-sägare är per definition dåliga. Genomsnittet är alltid dåligt, även om det (genomsnittsvalet) är det mest praktiska, det billigaste och väldigt många situationer faktiskt också det bästa rent resultatmässigt. Jag är en individ och gör mitt eget val. Jag visar också detta genom mina val av produkter jag köper."

Citroen-ägare av klassiskt snitt, SAAB V4-fantaster, personer som alltid väljer ett annat kaffemärke (eller te!) än det som är vanligast i hyllan på ICA tillhör också denna personlighetstyp.
........................................

Och egentligen det viktigaste i sammanhanget:
Alla kameror som inte är direkt felkonstruerade idag är tillräckligt bra för att vara bättre än vad de allra, allra flesta konsumenter rent praktiskt behöver. Detta lämnar mer utrymme för att välja med andra styrparametrar än de rent praktiska behoven av bildkvalitet. De flesta väljer då något som passar deras personlighet snarare än vad som rent krasst sett är det som hade givit dem det bästa resultatet. Skillnaderna är så små att omständigheter och hur duktig man är på att använda verktyget gör mycket större skillnad än verktyget i sig självt.

Jag tror nog mera på inlåsningseffekten, det man en gång valde håller man sig till, Canons 300D låste fast många en gång i tiden, Mycket välkänt märke i kombination med första hyggliga priset för digitala kameror och nästan euforiska omdömmen bland testare, kameran var ovanligt silvrigt plastig men det betydde föga, den sålde bra. Nikons D3000 sålde fantastiskt bra, inget märkvärdig igentligen men ett klassiskt företag.

Mycke synd att det inte finns betydligt flera motvalskärringar, det kanske kunde leda till att Canon någongång kunde närma sig DR-tal på 13 vid basiso.

Man blir också lite förbannad över alla motvallskärringar inom hundägandet, varför i hellskotta duger det inte med en Schäfer eller labrador, nä här skall det köpas pudlar av alla hundar eller kortbenta taxar, jäkla stollar måste man säga, Nä Nik... nej jag menar Schäfer skall man ha.

//Bengt.

 

[sonya55]

Man undrar.....

Precis som med bilmärken och dator/padd/musikspelarmärken har kameramärken (i de fall en person "fastnar för" ett visst märke) snarare med image-identifiering hos individen än med praktiska spörsmål att göra. Man idealiserar en abstrakt egenskap hos kameratypen / märket, som inte nödvändigtvis har något alls med praktisk funktion att göra. Det behöver inte ens ha med verkligheten att göra, det kan vara "bara en image".

Många som aktivt väljer Sony (tjock-kameror), Pentax, Olympus osv gör det av en slags motvalls käring-instinkt, inte därför att kameran på något sätt är bättre eller passar dem bättre. Helt enkelt för att både grannen mittemot och grannen till vänster på gatan har en "vanligare" kamera. Detta är en del av den mänskliga mentaliteten.

-"Jag är inte som alla andra, och det är bra - för alla andra fega ja-sägare är per definition dåliga. Genomsnittet är alltid dåligt, även om det (genomsnittsvalet) är det mest praktiska, det billigaste och väldigt många situationer faktiskt också det bästa rent resultatmässigt. Jag är en individ och gör mitt eget val. Jag visar också detta genom mina val av produkter jag köper."

Citroen-ägare av klassiskt snitt, SAAB V4-fantaster, personer som alltid väljer ett annat kaffemärke (eller te!) än det som är vanligast i hyllan på ICA tillhör också denna personlighetstyp.
........................................

Och egentligen det viktigaste i sammanhanget:
Alla kameror som inte är direkt felkonstruerade idag är tillräckligt bra för att vara bättre än vad de allra, allra flesta konsumenter rent praktiskt behöver. Detta lämnar mer utrymme för att välja med andra styrparametrar än de rent praktiska behoven av bildkvalitet. De flesta väljer då något som passar deras personlighet snarare än vad som rent krasst sett är det som hade givit dem det bästa resultatet. Skillnaderna är så små att omständigheter och hur duktig man är på att använda verktyget gör mycket större skillnad än verktyget i sig självt.

Hur man har klarat att bli 60+ som Citroen-ägare/förare, A77 fotograf samt Mac användare.....

 

[PMD]

Vissa saker fassnar som sagt, Foto testade den då nya 1DS MK III ( 21Mp )- osäker nu på korrekt beteckning )- Och dom beskrev menyhanteringen som betydligt bättre än föregångaren ett klart lyft så att säga. Vän av ordning undrar då hur en så stor tillverkare kunde knåpa i hop en så bristande lösning i gamla modellen.

Det är inte ett dugg konstigt. Den allra mesta tekniken förbättras med tiden, helt enkelt beroende på att den som bygger grejerna lär sig mer om vad som fungerar bra (och förstås på den allmänna teknikutvecklingen som gör att ny teknik blir tillgänglig). Detta gäller såväl hård- som mjukvara.

 

[PMD]

Inte så konstigt att Sonyägare ser sig som underdog när Canon/Nikon säljer 15ggr mer kameror, det är ju ett statement som inte går att kringgå, det är också något som en Sonyägare ofta får höra vid alla möjliga tillfällen.

Jo, det är faktiskt lite konstigt. Jag betraktar mig inte som Elektroluxägare bara för att jag har en Elektroluxspis (om det nu är det jag har; jag minns inte riktigt, men för resonemangets skull kan vi anta att jag har det).

Jag tycker nästan att det är lite småperverst att identifira sig så mycket med ett kameramärke att man betraktar sig själv som en "underdog" bara för att tillverkaren av det märket säljer färre kameror än andra tillverkare.

 

[PMD]

Livet är ingen tävling!..

För många är livet en tävling, men att tävla genom att försöka hävda att ett kameramärke man äger är bättre än ett annat är något udda. Tävla på riktigt gör man genom att jämföra varandras prestationer.

 

[PMD]

Vi vill ju gärna se oss själva som rationella konsumenter, att vi fattar förnuftsbaserade köpbelsut. Hur många gånger har vi inte alla tänkt (om en kamera, om ett objektiv) "Jag behöver en ..." Handen på hjärtat, hur ofta behöver vi verkligen en pryl i en strikt objektiv mening? Ytterst sällan Men vi vill ha den och får till en efterhandsrationalisering för att det skall kännas bättre.

När det gäller leksaker (till vilka jag räknar kameror, datorer, och i viss mån även bilar men det var mer så förr) har jag slutat med sådan efterrationalisering för länge sen. Jag köper kameraprylar fullt medveten om att det är för att jag vill ha en ny leksak.

 

[PMD]

Jag inbillar mej att EVF är dubbelt handikappad i jämförelse med en OVF vid rörliga motiv. I en OVF får man ju före varje exponering se var motivet befinner sej och kan korrigera. I en EVF ser man ju var motivet befann sej efter varje exponering och ska försöka korrigera. För t.ex en pippi som flyger med t.ex. 20 m/s så hinner den ju förflytta sej ett par meter eller mer så man med en EVF ständigt är en bit bakom medans man med en OVF har lätt att följa med...

Något sådant har jag inte märkt i min EVF (som inte sitter i en A77). Jag ser motivet i "real time" i sökaren.

En stort irriterande problem med en EVF (åtminstone min) är att den fungerar riktigt dåligt tillsammans med polariserande solglasögon. Det går inte att se något vettigt i sökaren med sådana glasögon.

 

[Photocon]

När det gäller leksaker (till vilka jag räknar kameror, datorer, och i viss mån även bilar men det var mer så förr) har jag slutat med sådan efterrationalisering för länge sen. Jag köper kameraprylar fullt medveten om att det är för att jag vill ha en ny leksak.

Bra! Att klargöra de verkliga motiven för sina handlingar, naket och utan förskönande omskrivningar (för att ursäkta sig inför sig själv) är ett stort steg mot att bli en hel människa.

Fast jag tror att ingen människa någonsin lyckas vara helt ärlig mot sig själv rakt igenom. Det är ett dilemma eftersom en person som omedvetet lurar sig själv även lurar andra.

Bara lite aftonfilosofi innan sänggåendet.

//Lennart

 

[PMD]

Förskönande omskrivningar är sånt man måste ta till för att motivera sina inköp inför sin fru, men eftersom fruar är männens "bättre hälfter" så gör det inget för de är ju uppenbarligen redan helare människor,

 

[Photocon]

Förskönande omskrivningar är sånt man måste ta till för att motivera sina inköp inför sin fru, men eftersom fruar är männens "bättre hälfter" så gör det inget för de är ju uppenbarligen redan helare människor,

Alltså borde PR-folket inrikta sig mer på att "manipulera" männens bättre hälfter i sina lyriska beskrivningar av nya leksaker? Vilket Gud förbjude. Undrar hur en sådan annons för exempelvis A77 skulle se ut om den både ska appellera till mannen och äkta hälften.
Å andra sidan skulle ju mannens förnåga att skapa lämpliga eufemismer minska.

//Lennart