Sony SLT-A77 entusiast/semipro-kamera + lillbrorsan SLT-A65 - Officiellt
- Trådstartare FlyerOne
- Start datum
pet
Aktiv medlem
Får väl gratulera till köpet av 7D eller har du lagt beställning på 1DX, Canons kameror är nog roliga hela året--
Ingen av dom men hade jag varit en actionfotograf så hade jag nog slagit till på en 7D....blev den gamle häcken 5D MarkII när Rajala hade sitt manic monday erbjudande.
Tycker jag inte....A77an är den roligaste kameran jag fotat med sett till användandet.
Photocon
Aktiv medlem
Ja, men den kameran är den enda jag med gott samvete kan rekommendera från Canon sett till priset och FF. Ska man inte använda den till för snabb plåtning så gör den ensamma korslagda sensorn ett bra jobb. Jag vet inte vad du skaffat för gluggar till den, eller tänkt dig att skaffa för gluggar. VILKA?
Som du säkert noterat har den en lite annorlunda färghantering än Sony A900. Om kamerans AF är väl inställd så är det den kamera jag varit mest nöjd med ur hela Canonsortimentet. Även fast den fick omkalibreras p g a astigmatisk korssensor. Men den blev perfekt efteråt.
Lycka till!
//Lennart
FlyerOne
Aktiv medlem
Helt övertygad om att du får. Du skriver ju nåt vettigt...
Men allvarligt talat om vad som är roligt att använda.
Fotoglädje fanns redan tidigt hos de Minolta-kameror jag började använda för längesedan, i jämförelse med de då tillgängliga andra märkena (minst en storleksordning fler än idag), och de generna har helt klart överlevt övergången till Sony-kameror (har mycket ringa praktisk erfarenhet av Sonys egna kameror före år 2006). Minolta D7 och Konica Minolta D7D var fantastiska kameror, speciellt när det gäller ergonomi. Många A100-användare hade väldigt svårt att skiljas från sin när de uppgraderade till A700. Som var ännu roligare att använda. T.o.m. i Fotos jämförelsetest med 40D, D300, A700, Pentax K-7? och Olympus E-3? skrev man att A700 var den som var klart bäst att hantera, och gav mest fotoglädje (minns förstås inte ordagrant vad de skrev , men det var innebörden).
Min lilla enkla A200 var väldigt rolig att använda. Det märkte jag efter att jag under nåt år kört med Canon 400D. Eller rättare, jag märkte det inte så väldigt mycket under själva användningen (visst var både den inre och yttre ergonomin usel - labyrintmeny och nödvändigt att trycka på olika knappar i ologiska sekvenser istället för kanske två tryck på A200:an, samt marknadens mest usla grepp), utan först efter att jag skeppat de båda 400D-kamerorna och plockade upp A200:an igen. Då kom fotoglädjen plötsligt tillbaka!
Vid det laget förstod jag varför Canon och Nikon-användarna så fort som möjligt försökte att bli av med sina instegskameror, medan så många Sony-användare hade svårt att skilja sig från sina, även ifall de hade skaffat sig en A700, A850 eller A900.
När jag sedan uppgraderade till A550, så ökade fotoglädjen exponentiellt när jag upptäckte LV + utvinklingsbar skärm + Quick LV AF. Denna (utanför Sonyvärlden extremt okända funktion) anser jag vara revolutionerande helt enkelt. Den öppnade nya fotografiska världar för mig! Av alla de kameror jag använt i mitt liv, och det är tämligen många (har bland annat haft Leica från tonåren och Hasselblad som vuxen) - mer än 30 olika system så har A550 varit den som varit allra roligast.
Sen gjorde Sony detta igen. Det märkte jag nyligen när jag skaffade mig en liten NEX-3. Den kameran blev också den roligaste jag haft, fast självfallet på ett litet annat sätt än A550. Så nu har jag två. Och när jag får ihop pengar till en A77 är jag tämligen övertygad om att jag kommer att ha tre kameror på platsen som "Mitt livs roligaste kamera".
Tidigare har det ju aldrig i några tester stått något så "oproffsigt" som "hur mycket fotoglädje" en viss kameramodell ger. Men det började komma lite om detta i och med SLT-kamerorna, främst med A77:an som bekant (trots programvaru-strul), men framförallt med NEX:arna, och där främst med NEX-5N och alldeles särskilt med NEX-7 förstås.
Förmågan att gång på gång få fram de kameror på marknaden som ger mest fotoglädje anser jag vara en synnerligen väsentlig egenskap för oss hobbyfotografer, men ger även en kamera som är mindre i vägen för pro-fotografen när han/hon använder den. Att Sonys kameror generellt (inklusive även deras kompakter tydligen) strular betydligt mindre än de andra märkenas alster bidrar säkert också till att A850 / A900 är så omtyckta (utöver bl.a. fin färgåtergivning, hög upplösning, exakt AF, samt AF-kapabla Zeiss-gluggar förstås).
Det kräver en tillverkare med en lagom blandning av förståelse för behoven för "verklighetens fotografer" och galenskap för att kunna "bygga in fotoglädje" i sina kameror...
Och att ha stake förstås. Just nu kan jag inte se någon annan kameratillverkare som har det, faktiskt - det är försiktiga evolutionära myggsteg och maxad tråk-faktor. Och skulle det finnas NÅGOT som är lite radikalt, så kommer det vanligen från Sony (t.ex. i form av en 36 Mp FF-sensor eller nåt)...
Nu är det säkert min tur att få f-n...
Men detta kanske inte blir så svårt att undvika(?) genom att ställa kravet att endast de som är väl förtrogna med Alpha-systemet (och givetvis med minst något, och helst några andra system också) må kommentera detta inlägg...
.
Senast ändrad:
PMD
Aktiv medlem
Nu vet jag ju inte hur långt tillbaka i tiden du siktar, men jag tycker att Minoltas SRT101 visserligen är en trevlig kamera, men inte skiljer den sig markant från liknande kameror från samma tid av andra tillverkare. Senare Minoltakameror med SR-bajonett har jag mycket ringa erfarenhet av så det är ju möjligt att det hände nåt kul där.
Olympus blir nog glada för att du berömmer dem för detta.
Men detta kanske inte blir så svårt att undvika(?) genom att ställa kravet att endast de som är väl förtrogna med Alpha-systemet (och givetvis med minst något, och helst några andra system också) må kommentera detta inlägg...
Jag har ett par analoga Minolta AF-systemkameror, så jag borde väl vara åtminstone halvkvalificerad? ;-)
FlyerOne
Aktiv medlem
Jodå, Minoltas kameror skilde sig från allt annat som fanns på den tiden. De var ju helt klart SLR-kameravärldens stora innovatörer, och deras slagord "Av fotografer, för fotografer" som kom senare hade fog för sig under hela deras levnad. Jag kan sträcka mig tillbaka ända till Minoltas allra första enögda spegelreflexkamera, SR-2, vilken också var min första Minolta. Den lanserades faktiskt före både Nikon och Canons SLR:er, men efter Pentax.
SR-2 blev inte svart i sökaren efter varje exponering (dvs den hade återgående spegel), men både Nikon och Canon svartnade trots att de introducerades senare (dock tror jag att alla dessa tre kameramärken året efter introducerades samtidigt på USA-marknaden, vid samma fotomässa).
Det var vid denna tid min ungdomsgalenskap blommade ut, vilket visade sig genom att jag började samla på mig utrustningar från en massa olika systemkameratillverkare. Hade väl vid en och samma tidpunkt kameror från minst tio olika tillverkare, och kunde alltså grundligt jämföra de olika systemen. En sak var tydlig redan i samma ögonblick man satte kameran till ögat. Minoltas sökare var markant tydligare och ljusare än alla andras. Dessa såg ut som skitiga bilrutor i jämförelse... Minolta-sökaren var också helt ren - fresnelcirklarna var osynliga, medan de var väldigt störande i de andras. Reglage var bättre och överskådligare placerade hos SR-2. Efter denna kom den något strippade SR-1, och sedan den betydligt vassare SR-7, som jag hade ganska länge.
Minolta har haft samma SR-bajonett hela tiden från denna första SR-2 från 1958 och ända fram tills de introducerade Minolta 7000 AF år 1985, världens första systemkamera med generell autofokus. De har alltså bytt fattning bara en enda gång (och Sony ingen, fast de har ju som bekant lagt till E-fattningen). Minolta tillverkade någon SR-modell och några manuella objektiv under ytterligare minst något decennium parallellt med sitt storsäljande AF-system, men sålde sedan licens och produktionsutrustning till en kinesisk kameratillverkare, vilken ev. fortfarande tillverkar dessa manuella kameror (har inte kollat detta).
När SRT-101 kom 1966 hade den samma SR-bajonett som de tre tidigare kamerorna. Då introducerades också MC-objektiven. SRT-101 innehöll åtskilliga innovationer utöver den redan på sin tid innovativa SR-7:an. Sökaren var extremt mycket ljusare och bättre än allting annat som fanns då. TTL-mätning var förstås trevligt (har för mig att Topcon var först med detta), och i kombination med fullöppningsmätning så jobbade man ju mycket bättre och snabbare än med Canon, Nikon etc. Som ju dessutom blev ännu mörkare pga avsaknaden av fullöppningsmätning (det tog f.ö. över ett decennium för Nikon att räkna ut hur de skulla göra detta - måhända fanns det patent som hindrade). Nikon satsade tidigt på pro-fotograferna, och utvecklade kameror som klarade att köras hårt med många exponeringar, men ergonomiskt / handhavandemässigt var Minolta ledande under hela sin existens. Men bl.a. detta har Sonys bättre systemkameror lyckligtvis ärvt.
.
Senast ändrad:
Ingju
Aktiv medlem
Oj oj vilken Sonypredikan. Men hur kan någon med så splittrade erfarenheter vekligen ha någon djupare kunskap om något, det brukar inte följas åt. Märkligt att inte Minolta överlevde eller att Sony nu inte är den överlägsna marknadsledaren. Den andra bifloden till Sony, var Konica, den kamera som är den enda som näst intill fick mig att skippa allt vad fotografi heter, den var ju trevlig att använda, så länge den höll vilket nu inte var så länge, och det upprepades om o om igen. Nu är jag nöjd ägare till det mest "tråkiga" som finns, och har inte bråttom att skiljas från min 400D.
PMD
Aktiv medlem
Svar till inlägg #3229.
Jovisst var SR-2 en banbrytande kamera. Den var inte först med någon enskild finess men den var först med att samla det viktiga som alla senare ESR:er hade (förutom ljusmätare).
Fast konkurrenterna var inte långt efter. Nikon F och Canonflex kom året efter. Båda hade i stort sett samma finesser som Minolta SR-2, inklusive automatiskt återgående spegel (en finess som f.ö. Pentax var först med (om man undantar några obskyra kameror som såldes i små upplagor).
Pentax har bytt fattning en enda gång. Nikon har aldrig bytt fattning (fast de har ändrat sin fattning genom åren så kompatibilitetstabellen är numera rätt omfattande). Canon har ändrat fattning en gång. Etc, etc. Minolta är inte unik i det avseendet.
Minolta SRT101 kom 1966. Nikon F Photomic T kom 1965. Båda dessa hade fullöppningsmätning.
Numera är det ganska lätt (Google, Wikipedia, Camerapedia, mm) att ta reda på hur kamerahistorien har sett ut, så man behöver inte lita så mycket på sitt minne ...
Jovisst var SR-2 en banbrytande kamera. Den var inte först med någon enskild finess men den var först med att samla det viktiga som alla senare ESR:er hade (förutom ljusmätare).
Fast konkurrenterna var inte långt efter. Nikon F och Canonflex kom året efter. Båda hade i stort sett samma finesser som Minolta SR-2, inklusive automatiskt återgående spegel (en finess som f.ö. Pentax var först med (om man undantar några obskyra kameror som såldes i små upplagor).
Pentax har bytt fattning en enda gång. Nikon har aldrig bytt fattning (fast de har ändrat sin fattning genom åren så kompatibilitetstabellen är numera rätt omfattande). Canon har ändrat fattning en gång. Etc, etc. Minolta är inte unik i det avseendet.
Minolta SRT101 kom 1966. Nikon F Photomic T kom 1965. Båda dessa hade fullöppningsmätning.
Numera är det ganska lätt (Google, Wikipedia, Camerapedia, mm) att ta reda på hur kamerahistorien har sett ut, så man behöver inte lita så mycket på sitt minne ...
afe
Aktiv medlem
Ville bara förtydliga det, eftersom Gunnar tog upp det separat
Jag har en känsla av att under 70- och 80 talen var Minolta, Olympus och Pentax en grupp konkurrenter, och Canon och Nikon var lite dyrare, lite större och "proffsigare" och konkurrerade mest med varandra. (Sedan fanns förstås en massa andra mindre märken som inte var så vanliga.)
På den analoga tiden innan AF var det heller inte lika vanligt som nu att amatörer använde proffsmodeller. När AF blev vanligt började också semiprokamerorna komma (Nikon F801, Eos 3 m.fl.) A77 är relativt till nuvarande proffskameror riktigt billig, men i funktionalitet ligger den inte alls långt efter (och på vissa punkter före)
avlustat_medlemskap180119
Avslutat medlemskap
Äh, det är väl bra?
Det stämmer ju faktiskt, så vad är problemet?
Tror nog annars att det i de här trådarna kritiskt klagas mycket mer på det egna märket än vad det gör i de andra märkesforumen.
Jo, det förstår jag på fullt allvar att det måste vara bland de tristaste kamerorna som finns.Varför i hela friden vill du inte skiljas från den? Finns det något positivt alls med en gammal Canon med 10 megapixel cropsensor, utan annat än de mest grundläggande finesserna förutom en primitiv LV-funktion, ingen blixtstyrning eller ens speciellt bra bildkvalitet.
/Mats
FlyerOne
Aktiv medlem
Hehe, 400D har inte detta. Den primitiva LV-funktionen kom först i modellen efteråt.
Men allvarligt talat, gillar man den kamera man har och som man är van vid (vilket torde vara det vanligaste) så finns det ju ingen anledning att byta.
Sedan, som sagt, bemöt mig i sak. Kan ni inte det, så har jag ju bara beskrivit verkligheten. Men visst finns här mycket som är subjektivt - olika människor lägger självklart olika vikt vid olika saker.
Ifall det verkar som att jag gillar Alpha-kamerorna, vilket jag direkt medger att jag gör - så sk-t i det.
Ifall det verkar som att jag tycker att det skälls för mycket på Sony och gullas för mycket med framför allt Canon och Nikon (även om det har blivit klart mindre av automatisk nedlåtande och föraktfulla attityder mot toykamera-tillverkaren Sony på senare tid) och i någon liten ringa mån vill kompensera för detta, så stämmer det.
Sk-t i det.
Titta som sagt på vad jag skriver i sak. Skulle här finnas något intressant, så kolla det. Bor ni i närheten av Göteborg är ni välkomna att höra av er, så kan ni lite försiktigt doppa tån i Sony-vattnet...
Jag kan t.ex. visa er vilken kraftfull kombination som Liveview + utvinklingsbar skärm + snabb AF är. Det går INTE att greppa innan man har kört med detta praktiskt under en liten tid. Inte heller jag själv gjorde detta - jag köpte INTE A550 för att jag ville ha Liveview etc. (det ville jag inte), utan för att jag ville ha den fina 922.000 pixel-skärmen på den.
.
Men allvarligt talat, gillar man den kamera man har och som man är van vid (vilket torde vara det vanligaste) så finns det ju ingen anledning att byta.
Sedan, som sagt, bemöt mig i sak. Kan ni inte det, så har jag ju bara beskrivit verkligheten. Men visst finns här mycket som är subjektivt - olika människor lägger självklart olika vikt vid olika saker.
Ifall det verkar som att jag gillar Alpha-kamerorna, vilket jag direkt medger att jag gör - så sk-t i det.
Ifall det verkar som att jag tycker att det skälls för mycket på Sony och gullas för mycket med framför allt Canon och Nikon (även om det har blivit klart mindre av automatisk nedlåtande och föraktfulla attityder mot toykamera-tillverkaren Sony på senare tid) och i någon liten ringa mån vill kompensera för detta, så stämmer det.
Sk-t i det.
Titta som sagt på vad jag skriver i sak. Skulle här finnas något intressant, så kolla det. Bor ni i närheten av Göteborg är ni välkomna att höra av er, så kan ni lite försiktigt doppa tån i Sony-vattnet...
Jag kan t.ex. visa er vilken kraftfull kombination som Liveview + utvinklingsbar skärm + snabb AF är. Det går INTE att greppa innan man har kört med detta praktiskt under en liten tid. Inte heller jag själv gjorde detta - jag köpte INTE A550 för att jag ville ha Liveview etc. (det ville jag inte), utan för att jag ville ha den fina 922.000 pixel-skärmen på den.
.
Senast ändrad:
Ingju
Aktiv medlem
Äh, det är väl bra?
Det stämmer ju faktiskt, så vad är problemet?
Tror nog annars att det i de här trådarna kritiskt klagas mycket mer på det egna märket än vad det gör i de andra märkesforumen.
Jo, det förstår jag på fullt allvar att det måste vara bland de tristaste kamerorna som finns.Varför i hela friden vill du inte skiljas från den? Finns det något positivt alls med en gammal Canon med 10 megapixel cropsensor, utan annat än de mest grundläggande finesserna förutom en primitiv LV-funktion, ingen blixtstyrning eller ens speciellt bra bildkvalitet.
/Mats
Mitt inlägg var nu inte så allvarligt tänkt , bara lite "tråkning" över att någon blir så överväldigad av en teknisk pryl. Det blev nog också lite ofullständigt, jag hade skrivet bättre tidigare men då blev det avbrott i bredbandsnätet. Som du vet så var det Konica FT1-motor som krånglade rejält för mig medan T3 fungerade utmärkt. Nog kritiseras det friskt både här och där och det ska väl så vara, och till detta lite "tråkningar". Nej jag tycker inte att 400D är någon tråkig kamera trots sin ålder och att jag nu bara har den som andrakamera, det finns de funktioner man behöver, man kommer lätt åt dem och 10 mp är ju nästan lika mycket som Nikons flaggskepp tills nu i dagarna har, bildkvaliten var enl. DXOm. bättre än Nikons samtida 70 000 kr-kamera D2X. 400D var Canons sista modell utan LV, så det finns inte i den. Det var ju Canon som med 300D kom först med en DSLR för folk med mindre ekonomiska resurser, den blev en stor framgång viket ockå efterföljarna 350D o 400D blev, jag kan inte se något tråkigt vara sig i det eller att det nu finns en rad kompetenta modeller från en rad tillverkare. Nu tycker jag inte att vare sig Sony, Nikon, Pentax eller några andra är tråkiga, det tråkiga vore om det inte funnits något att välja mellan. Nu råkade jag titta på klockan och har 20 min. på mig till en historiecirkel, som dock inte har med fotografi att göra. Go kväll: Ingemar
avlustat_medlemskap180119
Avslutat medlemskap
Nej, mitt var inte heller så allvarligt .-)
Den enda skillnaden mellan män och småpojkar är priset på deras leksaker.
Visst är det kul med tekniska prylar och har man ett fotointresse så kan man mycket väl vara ebngagerad i verktygen också. Tycker Gunnars positiva ton är en mycket frisk fläkt i Sony-forumen och han HAR rätt och kan en väldig massa. Så är det!
Jo, jag vet ju faktiskt det. Har ju precis dessa båda kameror här hos mig nuförtiden
Körde ju själv med Konica, först T, sen T3 och sen FS-1. Minns inte varför vi bytte upp oss från T till T3, om den gick sönder eller nåt, men annars funkade de perfekt, så jag har ingen referns till att de skulle vara dåliga. Tvärtom, Konica-systemet fångade mitt fotointresse på 70-talet.
När jag hade min Konica Minolta D5D så skaffade en kompis en Canon en Canon 350D. Kommer då ihåg att jag var impad över den som hade 8 megapixel jämfört med mina fjuttiga 6 och har för mig att den hade snabbare serietagning med 3 fps mot mina 2,5 fps /eller hur det var), fast sökaren var bättre på min. 400D är väl efterföljaren till den och ännu lite förbättrad.
Man får för sig att det var hur länge sen som helst, men det var väl runt 2005 nån gång och när det gäller andra saker känns det som igår.
Fast lite allvar var det i min tråkning av Canon, jag tycker faktiskt de är intetsägande för mig och tilltalar mig inte det minsta. Vet inte vad det är riktigt, om det är de fula sluttande axlarna, eller nåt.
Fast bra objektiv har Canon (fast fult med den röda randen på L-objektiven).
Sony - Roliga med sina finesser och har bra funktioner. "Like a box of chocolate, you never know what you get"
Nikon - Lite konservativa, men har fin kvalitet och har klass och stil.
Canon - ehh, tråkig är nog faktiskt rätt ord.
/Mats
