Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Självklart är jag både spänd och nyfiken över vad A77 kan tänkas prestera i praktiken. Samtidigt ställer jag i princip en borderlinediagnos på mig själv. Halkar över gränsen och tillbaks.
Det har infunnit sig en viss mättnadskänsla hos mig över alla prylar, nya som gamla. Kanske ett ålderstecken? Men samtidigt brinner nyfikenheten med en djävulskt klar låga.
Men idag satt jag återigen och plockade bland gamla printar och funderade på vilka som jag eventuellt skulle rama in och fästa på väggarna. Jag fann till min ambivalenta känsla (innehöll både glädje och besvikelse) att många i mitt tycke bra bilder berodde mer på efterbearbetningen än vilken kamera som använts. Självklart är ju själva motivet det viktigaste, men det antar jag att alla förstår.
Bland mina A3+ printar hittade jag bilder tagna med gamla Nikon D100, Canon 10D/20D och 1D/1DMkII som många gånger slår ut de printar jag tagit med Nikon D2x/D300/D3 och Canon 1DsMkII/1DMkIII/7D och 5DMkII. Självklart gick det åt andra hållet också, men antingen är jag dålig på att utnyttja de modernare kamerorna eller också är utvecklingen inte så revolutionerande.
Bilderna jag tagit med Sony A900 har från början varit mer genomtänkta (syftet med den kameran när jag skaffade den var just att använda den som ett substitut för en MF) och där kan jag se en att printarna är bättre, men troligtvis hade resultatet blivit likvärdigt med många av de andra kamerorna om jag lagt ned samma "själ" i motivval.
Vill inte vara glädjedödare, men jag har plötsligt väldigt svårt att se att jag skulle behöva en A77, d v s jag tror inte att jag blir bättre fotograf med den i näven än med en A550. Och absolut inte jämfört med en A900/A850 för de motiv jag plåtar privat.
Ändå så pockar testdjävulen på mig och gräver in klorna i axeln. Finns det någon avvänjningskur som fungerar?
//Lennart
Det är 10 MP mer i min A580 än i min D7D men även 6 MP funkade ju bra med min Epson Stylus 1800 för räcker inte pixlarna interpolleras det i skrivaren och det blir förbluffande bra. Jag har sett bilder tagna med någon tidig Nikon-kamera med 4 Mp på djur som varit förbluffande bra, så det hänger ju väldigt mycket på andra omständigheter också. Vi Sony-fotografer var ju länge i strykklass då vi inte hade några riktigt bra RAW-konverterare som gjorde våra RAW riktigt rättvisa. Jag tycker nu detta är historia sedan LR 3.x kom och motsvarande generation Camera RAW samt även DxO som en del föredrog, åtminstone under en övergångsperiod.
Jag har också känt en avtagande nytta och avvaktar men är inte sämre än att jag kan ändra mig men för mig spelar nu de mer ergonomiska bitarna större roll än sensorprestanda på den verkliga marginalen. För det blir allt svårare att räkna hem en sådan uppgradering annars på marginalen när det är svårt att se någon skillnad i färdigt resultat. 16 Megapixel räcker och blir över redan det. Så det är väl inte så konstigt att vi inte gör vågen då vi kanske inte är så lättimponerade längre. Till vilken nytta?, är verkligen en berättigad fråga i dessa dagar.