Annons

Slav under histogrammet?

Produkter
(logga in för att koppla)

Brummelisa

Aktiv medlem
Jag tycker man saknar lite av känslan när man photoshoppar bilderna. Det blir lätt att man tittar på histogrammet för att se att bilden är "bra". När jag stod i mörkrummet förut visste jag egentligen inte om bilden hade valörer från svart till vitt utan gick mest på känslan när bilden var som jag ville att den skulle vara.

Är jag ensam om att tycka så här?

Går ni mest på känslan eller tittar ni på histogrammet för att få ut maximalt tonomfång?

PS. Inga vs-debatter nu... DS

/ Marcus
 
Jag tittar inte mycket på histogrammet i PS, mera direkt efter exponeringen. Jag tillåter mig ofta att sota igen en del skuggor, vilket inte gör något i många bilder. Däremot är jag känslig för utfrätta högdagrar. Tycker ögat söker sig direkt till dessa. Stör de mig inte när jag betraktar bilden är de inget problem och jag slipper vara slav under histogrammet.

/Pontus
 
Jag tittar sällan på histogrammet utan går mycket på vad jag tycker upplevs rätt. Kanske beror det också på hur mycket jag faktiskt får ut av att glo på det. För mig är det ännu inte helt uppenbart hur jag skall tolka det.

Det känns ibland lite med alla värden och histogram att man riskerar att bli som karaktärerna i Matrix som ser en värld när programkoden körs framför dom på en skärm...
 
Jag pysslar inte så mycket med digital efterbehandling men de få gånger jag tittat på histogram och kurvor så har jag haft samma känsla som du. Man måste titta på bilden och bedöma efter känslan i ryggmärgen. En bild är så mycket mer än kurvor och diagram. I mörkrummet finns det de som använder både densitiometrar och elektroniska exponeringsmätare men det finns nog ingenting som slår provremsor och att alltid ta fram en ren grundkopia när man bedömer vilka operationer som krävs. Tror det är likadant med datorn. Finns nog ingenting som slår den känslan man själv har för bilden.
 
Om jag photoshoppar en bild (eller nåt annat program) så gör jag först bilden så jag tycker att den är bra. Sen kan man ju alltid titta på histogrammet i efterhand men eftersom jag inte kan läsa histogram fullt ut så har jag inte så mycket nytta av det då heller.

/A\
 
Jag är slav under histogrammet i kameran. Knäpper en testbild, kollar, ställer om, knäpper igen, kollar o s v..

I PS skiter jag i histogramkoll om jag anser att bilden ser ok ut ändå. Har jag skannat lustigt eller exponerat knepigare än jag trodde så visst slänger jag en blick och drar där det behövs men jag gör det inte förrän efter jag bedömt bilden på skärmen.
Tillvägagångssättet blir därmed ungefär detsamma som i mörkrummet tycker jag. Där gör jag en testremsa, kollar, kanske en ny testremsa, kollar, en testbild, kollar o s v.

Känslan först i båda lägena m a o, men inte direkt i kameran. Kanske det sista beror på min urkassa syn och att jag helt enkelt inte klarar att se ok på en liten display. Jag vet inte..
 
lottae skrev:
Kanske det sista beror på min urkassa syn och att jag helt enkelt inte klarar att se ok på en liten display. Jag vet inte..

Det är nog smartast. Jag har en 300d och jag tycker att bilden i displayen alltid ser vacker ut, men tittar man på histogrammet kan bilden vara rejält underexponerad. Antagligen fixar kameran så man kan se bilden i alla fall.

/ Marcus
 
Jag kan nog med erkänna att jag är lite slav, men bara i några av stegen i arbetsflödet, nämnlign i Raw-konverteringen.
Där kollar jag väldigt noga så jag verkligen får med allt tonomfång som finns lagrad i filen, så att jag har så mycket som möjligt att arbeta med sen i Photoshop. Där efter kör jag mest på hur bilden ser ut.
 
Brummelisa skrev:
Går ni mest på känslan eller tittar ni på histogrammet för att få ut maximalt tonomfång?
Använder aldrig histogrammet, vare sig i kameran eller i PS.

Så det är väl känslan, men det får man ju äta upp ibland.
 
Har en 300D och histogrammet, men framförallt funktionen att överexponerade delar av bilden blinkar i info-läget, är något jag brukar för att utvärdera de flesta bilder. Ffa blixtbilder har ju en tendens att bli överexponerade (inget ryskt hack här inte) och då är det ju ruggigt smidigt att få info om det direkt. Precis som Pontus så tycker jag att det sista man vill ha är utfrätta högdagrar, så länge bilden är ren (=brusfri) så gör ju eventuell underexponering inte så mycket.

I PS använder jag oftast levels/nivåer och justerar varje färg för sig om färgtemperaturen är felaktig. Om vitbalansen är ok (=oftast) så tar jag bara "auto color" och då brukar det ju oftast bli bra.
Men till syvende o sist ska man väl såklart lita på sin subjektiva känsla för bilden, en del bilder passar ju bättre lite "för" mörka.

Utan att försöka få in diskussionen på någon vs-version så tycker jag i alla fall att jag, med heldigital exponering och bildbehandling, har betydligt bättre kontroll på bildens tekniska kvaliteér nu jämfört med film och traditionellt mörkrumslabbande. Men visst kan man sakna det konkreta resultat man fick i sin hand, som nu "bara" finns på hårddisken...
 
Eveningstar skrev:
Jag kan nog med erkänna att jag är lite slav, men bara i några av stegen i arbetsflödet, nämnlign i Raw-konverteringen.
Där kollar jag väldigt noga så jag verkligen får med allt tonomfång som finns lagrad i filen, så att jag har så mycket som möjligt att arbeta med sen i Photoshop. Där efter kör jag mest på hur bilden ser ut.
Japp, det är ofta så jag gör också. Det är ett bra exempel på vad histogrammet är till för. Men att sedan sitta och kolla på histogrammet för att se om bilden har dåliga skalor gör jag inte. Histogrammet är dock en bra hjälp när du arbetar med nivåer.

Ett tipps! Håll in ALT-tangenten när du dra i vitpunkten eller svartpunkten när du korrigerar nivåer. Då markerar Photoshop när du under- eller överexponerar! Mycket bra funktion. Fungerar både i RAW pluginen och i nivåer för vanliga bilder.
 
Brummelisa skrev:
Går ni mest på känslan eller tittar ni på histogrammet för att få ut maximalt tonomfång

Japp - jag har svårt att ignorera histogrammet. I kameran är det ju en nödvändighet.

I PS är jag precis som du och histonanerar alldeles för mycket. Tränar på att låta kreativitet och känsla styra mer för att inte låta tekniken styra. Vissa högdagrar mår fint av att frätas ur och likaså skall vissa lågdagrar vara svarta.

Dock vill jag inte säga att jag anser att histogrammet är överflödigt - tvärtom. Sista granskningen kommer alltid att gå till histogrammet så att jag ser att jag levererar en tryckbar bild med tekniskt hög kvalitet.

/G
 
Visst använder jag histogrammet!

Men vid bildbehandling så är det den visuella bilden som gäller, kollar på bilden så att inga fält är helt svarta eller utfrätta.
Framförallt när jag skannar en svartvit bild.
Justerar svart och vitpunkt, skannar och kollar sedan i bilden att allt är OK.
Tar lite längre tid men resultataet blir mycket bättre.

Detta borde man ju se i histogrammet men min erfarenhet är att histogrammet inte visar allt, histogrammet är ju en statisisk beskrivning av ljusvärdena i bilden.
 
I kameran använder jag inte histogrammet utan kör med blinkvarningen, då vet jag att jag precis ligger på gränsen till att fräta ut en kanal.
Digitalt exponerar jag som negativ, det skall bli bra råmaterial, det gör att bilden ibland ser för ljus ut i displayen.
Det sköna med digitalt är att även om det vita ser för ljust ut, går det att mörka ned det utan kvalitetsförlust. Bara det inte är maxat i kanalerna.

I Pshp använder jag alltid histogram, men jag är inte slav under det.
De allra flesta bilder jag gör, mår bra av att jag sätter en svart- och vitpunkt med hjälp av histogrammet. Då vet jag att jag nyttjar papperets svärta och vithet bäst.

Men samtidigt tittar jag på skärmen, om det mörka sotar igen när jag sätter svartpunkten, då får jag backa lite tills bilden ser bra ut.

Histogrammet är ett hjälpmedel, inget annat.
 
mipert: när du skriver att du exponerar digital som negativ så menar du att du överexponerar lite eller hur? jag vet att du tidigare har gjort väldigt intressanta utläggningar om hur negativ färgfilm bör (över-)exponeras, har du liknande teorier om digitalt?
 
Precis som Mikael säger så kan man med fördel exponera digitalt precis så rikligt att det ljusaste i bilden inte fräter ut.

Då har du det absolut bästa utgångsmaterialet för att få en tekniskt bra färdig bild.
 
När jag säger att jag exponerar digitalt som jag tidigare gjorde med negativ, men ar jag inte att jag använder samma exponeringsvärden för samma motiv.

Vad jag menar är att jag försöker få med maximalt med nyanser i det mörka, utan att det vita ”fräter” ut.

Med negativ mäter jag i en mörk yta och bestämmer exponeringen efter det, det vita kan bli rejält exponerat, vilket är lugnt eftersom det finns detaljer kvar.

Med digitalt mäter jag mot det vita och ser till att ligga så nära maxat värde som möjligt.
Eftersom digitalkameran har en rak så kallad kurva, går det utmärkt att mörka ned en för ljus bild och få fram detaljer i högdagrar.

Till och med om en av kanalerna är maxad går det att få fram detaljer, RAW-konverteraren kan interpolera fram det som saknas från de två andra kanalerna.


Jag är fortfarande ny på digitalfotografering och minns att för två år sedan var det underexponering som gällde, vad du än gör överexponera inte.
Nu har det svängt, när kunskapsbanken har växt är det fler som exponerar rikligt, för att få bättre skärpa och mindre brus.
 
Jag tittade på histogrammet förr, men nu för tiden använder jag kameran som om den vore analog, dvs jag tar bild efter bild och kollar oftast inte alls på skärmen. Det enda jag kollar i displayen ibland är om jag fick skärpan rätt.

Jag försöker dock passa mig för utfrätta högdagrar genom att underexponera en aning om det är knepiga ljusförhållanden. Jag är riktigt allergisk mot överexponering eftersom detaljer kan försvinna. Det går aldrig att återskapa detaljer som inte finns. I mörka partier kan man dock alltid hämta fram detaljer pga bildsensorns egenbrus. Jag jämför med digitalt ljud, de som känner till begreppen klippning och ditherbrus vet jag pratar om, samma sak gäller här.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar