Re: lennart o kenneth
ojkooj skrev:
Ni upprörs över mitt "oseriösa" inlägg om fotografers ofrihet och tycker att det är otäckt med anspelning på 40-talet.
Jag ville bara belysa att diskusionen håller på att tappa tråden. Istället för att lösa problemet med fotografer som inte känner något ansvar utan bara gör sitt jobb går ni som katter kring het gröt.
Säg istället för att dra liknelser om fackföreningsuppstarten och ärorika fotografiska segrar vad som görs eller bör göras? Eller tog den diskusionen slut i och med att vi fick reda på att det finns tysta kameror och att konsertarrangören borde ta sitt ansvar och ha regler.
Det är lätt att sitta bakom skrivbordet och säga hur duktig man är och hur hög moral man har.
Jag tycker fortfarande att människor som utför saker på uppdrag och lägger ansvaret på uppdragsgivaren är skit. Håller ni inte med principiellt?
Jag menar oavsett stress, lön och hot om våld så kan man inte sätta sig över någon annan för egen vinnings skull.
Rent krasst. Om man riskerar att förlora jobbet.. So what! Ha lite råg i ryggen som de som byggde Sverige hade. När man skyddar sig bakom argument som att man har lån att betala och barn att försörja är man kortsiktig och i viss mån egoistisk.
Och allt detta är väldigt lätt att skriva bakom skärmen.
Sabotage - från sabot = träsko - behövs då och då för att arbetsgivaren skall fatta även om det är en sen åtgärd och kanske otidsenlig. Men för varje dag som går i Svedala ökar risken för just sånt och vi är snart tillbaks på demokratisk stenålder.
Johan
Som jag tidigare skrivit så tar jag personligen inte längre uppdrag som strider mot mina principer, eller läs gärna etisk/moraliska uppfattning. Jag har personligen redan tagit kampen och utför den fortfarande. Och jag personligen skyller inte på uppdragsgivaren. När jag fått uppdragen samt accepterat dem är det upp till mig själv att hantera uppdragen på ett sådant sätt att jag inte hamnar i samvetskonflikt med mig själv eller stör andra människor (typ det numera kända "kyrkofridsbrottet" du Johan råkade ut för.
Jag är en fotograf/skribent med registrerad firma, men med ett långt förflutet som anställd.
Drog mig ur och blev min egen för att bättre kunna styra mina jobb/uppdrag.
En anställd fotografs bevakningslista för en helg då han/hon är ensam kan vara extremt hård beroende på att den just är en skrivbordsprodukt. Och jag hyser medlidande med dem som p g a tidsbrist inte hinner utföra uppdrag så bra som de har ambitionen att göra. Jag tycker synd om dem som p g a dagens kärva klimat på arbetsmarknaden i mediabranschen inte vågar ta en diskussion med de som lägger ut uppdragslistan. Arbetsbelastningen till trots är det ingen ursäkt för att uppträda som "kyrkofotografen".
Jag sade faktiskt upp mig en gång p g a en konflikt med arbetsgivaren beroende på för många uppdrag plus ett för mig generande uppdrag.
När jag kom hem den kvällen var det en jävligt kluven känsla. Du säger att det inte är en ursäkt att barn ska försörjas för att inte säga upp sig och kallar det egoism. Till syvende och sist är i princip allt man gör egoistiskt. Om en mördare pekar med pistolen på en av mina döttrar och jag slänger mig och tar kulan istället så är det också en egoistisk handling. Har inget med hjältemod att göra. En instinkt att skydda sin avkomma. Nåväl arbetsgivaren och jag hade en bra diskussion som följd av att jag sade upp mig och jag slapp sätta familjen i knipa. Men det var en uppslitande tid.
Nåväl, när (om) du själv säger upp dig i en liknande situtation och smakat på känslan på vad det innebär att förklara för barnen och din sjukliga fru (så var det i mitt fall) varför de måste ställa upp på min idealistiska uppsägning och de pressetiska ideal jag har så är du välkommen att återigen bemöta mitt inlägg. Tro mig, jag förstår dem som väljer att inte säga upp sig. Mitt råd till dem är att ta en diskussion med arbetsledningen till att börja med.
Däremot ursäktar det inget klantigt uppförande på uppdragen.
Ang liknelser om fackföreningsuppstarten. Min farbror dog vid elva års ålder av benröta eftersom disponenten på bruket inte ville kosta på att skicka "syndikalistjävelns" avkomma till lasarettet 2 mil därifrån. Per definition var det isåfall lika egoistiskt av min farfar att fortsätta kampen. Fanns ju inget att förlora egentligen.
Diskussionen tog inte slut med "tysta" kameror. Vi är nu inne i en förlängning av diskussionen.
Menar du att vi strikt ska hålla oss till den störde kyrkobesökaren Johan Gerles problematik med en slusk till fotograf så har ett otal förslag lagts fram på tråden.
Däremot diskuterar jag gärna sista delen i ditt inlägg, för det är egentligen huvudfrågan. Har själv varnat för en "demokratisk stenålder".
Då blir diskussionen genast intressantare eftersom tråden ingår i lag, moral och etik.
M a o är sabotage etiskt, moraliskt befogat? Bör bli en mycket intressant diskussion.
Mvh/Lennart
