Sten-Åke Sändh skrev:
Det kan fotografer och journalister glömma. Ni går inte att jämställa med ett besök av rörmokaren eller killen som ska fixa persiennerna i vardagsrummet.
Ett besök av dessa ser nog de flesta som odelat positivt eftersom de faktisk är där för att ställa nånting till rätta. Detsamma är långtifrån lika självklart när en fotograf eller journalist dyker upp. Då kommer de flest att krypa ner i värnet och osäkra pistolerna.
På tal om att uttrycka sig drastiskt
"ner i värnet och osäkra pistolerna".
Börjar undra hur pass mycket erfarenhet du har av fältarbete, livet på en redaktion, frilansarbete och människors reaktioner. Tycker du ibland gör väldigt träffsäkra iakttagelser blandade med antaganden.
Vi kan ju börja mer skämtsamt: Att jämföra besök av hantverkare med besök av representanter för journalistkåren är ju ett präktigt stolpskott i retoriken. Jämförelsen har ingen förankring i det vanliga livet. Det är ju allmänt känt att hantverkare a l d r i g kommer.
För det andra: Varför gör du distinktion mellan fotograf och journalist? Är journalisten den skrivande? Vad är då fotografen, redigeraren, nattredaktören, nyhetschefen, chefredaktören, redaktionssekreteraren?
Enligt nomenklaturen är alla journalister. Ett reportageteam benämns skribent resp fotograf eller helt enkelt journalister.
Tycker du jag är petig? Jomen, det är nämligen så att göra distinktionen är detsamma som att skriva att fotografen inte är journalist. I folks medvetande fastnar den distinktionen så illa att de inte ser fotografen som journalist. Dessutom finns det många journalister som både skriver och plåtar.
Och alla journalister lyder under samma lagar i sitt yrkesutövande. Alla kan granskas och fällas/frias av PO. Alla kan drabbas av sanktioner.
En bild av en kvinna i siluett och oidentifierbar för att skydda hennes integritet eftersom hon själv kontaktat tidningen för att berätta hur det känns att bli våldtagen kanske anses som oberättigad, men siluettbilden är tagen på platsen våldtäkten skedde.
Hon välkomnade reportageteamet eftersom det för henne var ett sätt att få ut lite av sin ångest och var jättenöjd med reportaget. (Kanske mer än om hantverkarn kommit och pillrat med persiennerna). Kom t o m en blombukett från henne till redaktionen. Så långt allt gott och väl.
Tesen om att folk, även i utsatta situationer ibland välkomnar pressen är därmed bevisad.
Men sedan kan det gå åt h-e! Tidningen ingår kanske i en koncern med 7 andra tidningar på olika orter och har rätt att utnyttja samma bildbank.
I stridens hetta innan deadline hittar nattchefen på grannblaskan bilden och ser en "genrébild" i den tidigare tagna bilden. "Bra, anonym kvinna, funkar bra som illustration till artikeln om kvinnliga prostituerade som använder droger för att stå ut". Bilden publiceras med bildtext följd av " Arkivbild. Kvinnan på bilden har inget samband med artikeln. Foto:gdhferje hhdjddjd" eller vad nu fotografen hette.
Kvinnan får syn på artikeln och bryter ihop. Är hon nu utpekad som prostituerad missbrukare också?
Ja, hon känner så därför att hon är så intimt förknippad med bilden. Självklart ser hon namnet på fotografen och minns honom/henne som någon hon skänkt ett förtroende som hon känner har missbrukats å det grövsta. Lika självklart är det att hon tror att det är den fotograferande journalisten som publicerat bilden.
Det spelar ingen roll hur förbannad upphovsmannen till bilden blir. De 7 tidningarna i koncernen har det avtalet. Det är en fara med att vara anställd fotojournalist. Men även som frilansare kan TU:s rekommendationer gälla: har du själv kommit på reportaget och sålt bilden har du all rätt att begära upprättelse, men har du gjort jobbet på tidningens uppdrag och inte skrivit något avtal innan eller angivit det i faktura om du är egen rörelsidkare som har fullständig copyright på bilden så anses du bara ha s k ideell copyright till bilden. Finns en lång text om detta, men det gäller att kontrollera sin överenskommelser och ha dem skriftliga för att skydda sina bilder och även förtroendet som yrkesutövare.
Kör man med raka puckar så kontaktar givetvis nattchefen dig innan bilden publiceras, men så här illa kan det gå.
Det är därför som detta ämne är så oändligt mycket större än bara en fotografs uppträdande. Han eller hon är bara första länken i en kedja. Någon annan skriver bildtexten, redigeraren sätter rubriken, en tredje arkiverar bilden o s v.
Men det är första länken som får ta konsekvensen i tappat förtroende. Och efterföljande kollegor till honom eller henne nästa gång kvinnan och hennes anhöriga/vänner kommer i kontakt med pressen.
Allt är väldigt komplext. Det är därför det är så oerhört viktigt att upphovsmannarätten verkligen följs, att det blir smärtsamma påföljder för de som bryter mot den. Förr var den mer kontrollerbar. Nu råder rena anarkin med tanke på Internet.
Nu har vi hamnat långt från kyrkbänkarna. Men det finns fler exempel: varför inte översiktsbilden över salutorget. Bland en massa människor lyckas en representant för migrationsverket upptäcka en människa som gått under jorden på annan ort med sin familj för att slippa utvisning.
Slutligen: Det här med att neka uppdrag. Man ingår som antälld i ett lag. Sverige styrs av riksdag och regering samt antagna lagar. Folket är ett också ett samlat team.
Det finns lagar i det här landet jag tycker oerhört illa om. Ska jag inte efterleva dem i alla fall?
Jag tycker inte om nuvarande regering efter en del "sparkapådensomliggerreformer" som den genomfört. Ska jag fly utomlands för att ha rent samvete då? Eller ska jag underordna mig demokratin? Eller ska jag bara ställa mig utanför samhället. Drastisk jämförelse? kanske, men samma principer. Sanningen är nog den att de flesta knyter näven i skam och håller käft. Isynnerhet på sina arbetsplatser hur illa de än tycker om ledningen och dess ideér. I bästa fall försöker de få andra jobb.
Och här kan jag ge hel fucking media en känga: Det skrivs/pratas/visas alldeles för lite om det samhälle vi har idag där snart bara rika personer har en anständig frihet, där unga tjejer begår självmord medan kvällsblaskorna ägnar sig åt skriverier om gårdagens såpopera.
Vad kan lilla jag göra åt det? Jo, jag försöker sälja mina reportage som slår lite mot det samhället. Men jag måste för att kunna göra det uppehålla livhanken genom att deltaga i Mediasverige som det ser ut idag.
Vill inte gärna leva efter devisen: "I tjänsten känner jag ingen sa livgardisten och red omkull mor sin". Pressen kan göra oerhört mycket gott också och är för många fortfarande den sista utposten när de blivit illa behandlade. Tyvärr är media stadd i en negativ förvandling. Men jag kan inte ställa mig utanför samhället som en drop-out utan får försöka påverka så gott jag kan inifrån.
Lennart
