respektera tystnaden

[Kijana]

Re: integritet

ojkooj skrev:
Hallå!! Hallå!!

Det är underligt att du inte kan se att människor har behov av integritet. En hemlös har säkert många anledningar till att vilja göra sin röst hörd och kanske är hans anledningar till att inte vara med i media med bild efter en så lång intervju ännu fler.

Som den bildmänniska du är så vet du att ett foto kan man ta på många olika sätt för att berätta om en människa och en situation än frontalt på en halv meters avstånd. Sätten att berätta om en människa i text bjuder på ytterligare ett antal varianter till gestaltning.
Men den person som inte ger journalisten ens en minsta möjlighet att lösa problemet på ett professionellt sätt, med integriteten intakt för "offret", hjälper inte till ett dugg.
Som journalist behöver du någon som kan stå för påståenden, fakta och känslor i ditt reportage. Men oavsett om denna källa är en gräsrot i nivå med en hemlös eller akademisk expert på hemlöshet måste denne vara närvarande på något sätt och spela med i matchen.

 

[Sten-Åke Sändh]

Maverick skrev:
Fast fortfarande, är man där på ett jobb så är man. Är man fast anställd så kan man ju kanske komma undan med en dussinbild men är man frilans så lär man fan försöka få till det bästa som går. I alla fall om man vill att uppdragsgivaren skall ringa igen.

Det finns ingen som betalar mig, mer än en gång, för att ta mediokra bilder eller för att jag ska vara försiktig. De vill ha bra bilder.

Således blir det så att ifall jag tror att jag få en bra bild från en given position så tar jag mig dit så diskret det nu är möjligt och tar bilder tills de är som de ska.

Jag brukar likna det vid när jag tvättade klotter i rulltrapporna i tunnelbanan. Man skulle ju kunna tro att folk skulle bli glada av att bli av med klottret. Det flesta blev säkert det men de sa aldrig nått, däremot var det gott om folk skulle skälla ut en för att man helt dum i huvudet som hade stängt av rulltrappan.

Samma attityd möter jag i butik där folk av någon outgrundlig anledning blir upprörda över att butikspersonal också har lunch. Kontentan är att det finns alltid folk som ska sura till sig för att saker och ting inte passar just dom, världen ska rättas sig efter dem och deras åsikter. Egoister är väl ungefär vad jag brukar sammanfatta dem med.

Sedan måste man som yrkes också ta hänsyn. På ungefär samma sätt som vissa servicebolag ibland glider fram med bilen på cykelbanor eller gågator så bör också fotografen bete sig. Men han måste fortfarande lösa sin uppgift och sitt jobb.

Det finns rätt gott om undersökningar om bildens betydelse i nyhetstidningar. Men tyvärr så uppstår samma fenomen där, alla vill se bilderna så länge inte de "drabbas" eller ska vara med. Det är förvånansvärt ofta som vi stöter på människor som i olika sammanhang som vill få sin röst hörd i media men de vill inte var med på bild eller skylta med sitt namn.

Senast var det en hemlös, antar jag, som stod och tjafsa i tjugo minuter om att tidningen borde skriva om de hemlösa. Men själv ville han ju inte vara med... och det möter man överallt. Folk som har problem med landstingen, kommunen osv...

Nu var det ju lite för lite fakta om just denna händelse. Det enda man kan utläsa i egentlig mening är att trådskaparen blev störd, tråkigt för honom.

Mvh
Maverick

Jag tycker du har en klar poäng i ditt "klottrexempel". Ta gärna bort klottret men stå inte ivägen för mig när jag ska till jobbet.

Var själv inblandad i en seriekrock på Essingeleden i rusningstid. Räddningstjänsten var på plats på nolltid för att hjälpa till. Det blev stopp i mittfilen. Då när folk chockade tagit sig ur bilarna och står mitt i vägen viker en kille ut bakom räddningbilarna och "burnar" i vild affekt för att visa sin frustration och missnöje. Han passerar i full fart de oskyddade människor som står helt förvirrade där ute på vägen. Tålamod 0. "Ta gärna bort bil-liken men stå för fan inte ivägen när jag ska hämta på dagis och är sen för tredje dagen på raken" typ. Han hade säkert ett bra skäl.

När det gäller dina andra exempel så är inte dessa lika självklara. Det finns faktiskt en del som har ett klarare allmänintresse än annat. Problemet för fotograferna är att många av dessa tycker att deras bilder är/har ett allmänintresse, men den uppfattningen delas inte av alla. Fotografer tvingas göra intrång i många människors privata revir och många människor har allt mindre förståelse för att de ska behöva ställa upp på det. De delar helt enkelt inte fotografernas syn på vad som är allmänt intresse. De ser snarare intrånget som ett buffligt snyltande på deras integritet. Ett snyltande som enbart har privatekonomiska motiv avsedda att gynna fotografen och hans uppdragsgivare.

Det är klart att de inte är kul eller speciellt lätt att vara fotograf alla gånger.

 

[Kenneth T]

ulricahdesign skrev:

Men.. är man fotograf så kan man vara ivägskickad ifrån en tidning eller annan uppdragsgivare för att ta bilder till ett reportage och då handlar det inte om att få "en bild till varje pris" utan det handlar om att få lön till mat på bordet.

Håller med Johan till hundra procent, klumpigt av fotografen att klampa in som en elefant i en porslinsbutik.
Ulricas förklaring tycker jag låter krystad, kan inte tänka mej att hennes söndagsmiddag blir lidande för en missad bilds skull, särskilt inte som bilden säkert kan tas vid ett bättre valt tillfälle.
Men det kanske finns en liten paparatzi i oss alla som får en kamera i handen .

 

[Fabian.Gafvelin]

Tänka efter före...

...tycks allt mer och mer bli en bristvara när det är så pass billigt per ruta. Även om man inte räkar filmkostnades så var det lite jobb att byta film innan digitalarna kom och den lilla extra eftertanken som man lägger på varje bild med film i kameran är värdefull att ta tillvara på och göra till vana även när man fotar digitalt.

Om man tex ska bevaka en konsär i en kyrka kanske man inte ska ha som målsättning att fylla en halv gig med bilder...
...kanske till och med 20 exponeringar är störande så man kanske får nöja sig med tio "klick" under hela konserten.
Visst, det kräver övning, men det är ju inte ögonblicken vi tar bilderna som vi får betalt för utan för att vi ska ha erfarenhet och kunnande nog för liknande situationer.

Sen handlar det i viss mån om att se till att (även) klaga hos källan när man klagar på en fotografs "bildhets"...för ofta är det en tidning elller bildbyro som sätter press bakom och provocerar fram ett betende som fotografen inte skulle gort sig skyldig till om hon/han fotograferat för tex arrangörerna av konserten.

Givet vis är det även lite en teknikfråga, att använda en kompaktkamera i sådanna lägen är ofat mycket smidigare och diskretare...men vist kräver det mer av fotografen och framförallt att man har en "nära" relation till sin minsting de den som arbetsverktyk är svårare att kontrollera än en systemkamera.
Detta med det faktum i åtanke att det för några decenier sedan fotades med kameror som lät Mycket mer...ändå var problemet mycket mer marginellt på den tiden.

Kanske kommer någon tillverkare ta sig i kragen och fixa en "kompaktkamera" med stor sensor och bra känslighet med en tyst centralslutare och goda lättåtkomliga möjligheter att justera tid, bländare och fokus manuellt.

 

[Maverick]

Sten-Åke Sändh skrev:
Jag tycker du har en klar poäng i ditt "klottrexempel". Ta gärna bort klottret men stå inte ivägen för mig när jag ska till jobbet.

Var själv inblandad i en seriekrock på Essingeleden i rusningstid. Räddningstjänsten var på plats på nolltid för att hjälpa till. Det blev stopp i mittfilen. Då när folk chockade tagit sig ur bilarna och står mitt i vägen viker en kille ut bakom räddningbilarna och "burnar" i vild affekt för att visa sin frustration och missnöje. Han passerar i full fart de oskyddade människor som står helt förvirrade där ute på vägen. Tålamod 0. "Ta gärna bort bil-liken men stå för fan inte ivägen när jag ska hämta på dagis och är sen för tredje dagen på raken" typ. Han hade säkert ett bra skäl.

När det gäller dina andra exempel så är inte dessa lika självklara. Det finns faktiskt en del som har ett klarare allmänintresse än annat. Problemet för fotograferna är att många av dessa tycker att deras bilder är/har ett allmänintresse, men den uppfattningen delas inte av alla. Fotografer tvingas göra intrång i många människors privata revir och många människor har allt mindre förståelse för att de ska behöva ställa upp på det. De delar helt enkelt inte fotografernas syn på vad som är allmänt intresse. De ser snarare intrånget som ett buffligt snyltande på deras integritet. Ett snyltande som enbart har privatekonomiska motiv avsedda att gynna fotografen och hans uppdragsgivare.

Det är klart att de inte är kul eller speciellt lätt att vara fotograf alla gånger.

Absolut finns det sånt har mer allmänintresse än annat. Det finns undersökningar som visar att journalister sällan tycker att de ägnar sig åt det som de tycker att de borde göra. Som i alla andra företag så finns det en ledning som avgör vad som är viktigt och inte. Har de fått för sig att en kyrkokonsert är viktig så är den det och då är bilden viktig. Det är troligen skillnaden mellan att det kommer med och inte.

Som jag skrev tidigare, som frilans har man inte så många chanser på sig att bränna ett jobb så det gäller att välja det med omsorg. Personligen skulle jag inte bränna ett kyrkorep utan spara det till ett riktigt papparazzijobb t ex. Jag gissar att man som frilans kanske kan bränna två tre jobb om året mer skulle inte jag vilja chansa på i alla fall. Den omsesidiga förståelsen borde i så fall vara att jag också vill tjäna mitt uppehälle.

Kijana har ju redan redogjort för varför folk måste ställa upp mer än att komma med åsikter om vad en tidning borde skriva om. Vissa tror att en tidning är som värsta klotterplanket där man kan få med sina missnöjesåsikter hur som helst. Det finns insändarsidor, oftast, för sånt men även där måste man stå för det man säger.

Problem av den här typen skulle jag gissa kommer att öka. På utbildningar och bland yrkesarbetande så diskuteras sådana här frågor en del. Men när "läsarbilder" vinner mark så kan man ifrågasätta det etiska utförande av olika jobb. Billigast vinner och alla förlorar.

Mvh
Maverick

 

[ojkooj]

Maverick skrev:


Som jag skrev tidigare, som frilans har man inte så många chanser på sig att bränna ett jobb så det gäller att välja det med omsorg. Personligen skulle jag inte bränna ett kyrkorep utan spara det till ett riktigt papparazzijobb t ex. Jag gissar att man som frilans kanske kan bränna två tre jobb om året mer skulle inte jag vilja chansa på i alla fall. Den omsesidiga förståelsen borde i så fall vara att jag också vill tjäna mitt uppehälle.

Mvh
Maverick

Det sista du säger är inte ok i ett samhälle som skall fungera. Folk kan ju inte fortsätta med sitt nit bara för att de tjänar pengar på det. Tyvärr är det så men det blir i längden inte hållbart.
Att du tjänar pengar på dina bilder - kul för dig men att sätta din egen vinning före andras välbekommande - vilket du ju resonerar dig fram till att du gör - finner jag mycket olyckligt. Det är egoism och inte ömsesidig respekt.

Med paparazziteknik hade du kansek kunnat lösa kyrkofotningen ljudlöst?

 

[Maverick]

ojkooj skrev:
Det sista du säger är inte ok i ett samhälle som skall fungera. Folk kan ju inte fortsätta med sitt nit bara för att de tjänar pengar på det. Tyvärr är det så men det blir i längden inte hållbart.
Att du tjänar pengar på dina bilder - kul för dig men att sätta din egen vinning före andras välbekommande - vilket du ju resonerar dig fram till att du gör - finner jag mycket olyckligt. Det är egoism och inte ömsesidig respekt.

Med paparazziteknik hade du kansek kunnat lösa kyrkofotningen ljudlöst?

Angående paparazziteknik så vet jag inte, jag är inte så insatt men du vet säkert mer.

I det övriga så är det väl i stora drag så det gäller oavsett vad vi arbetar med. Det är ju få sysselsättningar som är särskilt miljöneutrala t ex och med andra ord så sätter folk sitt arbete före mitt välbefinnande och mina eventuella barns välbefinnande oxå. Det kan man ju tycka vad man vill om denna samhällsstruktur, men tills vi kommer på nått bättre så lär det nog vara så det fungerar. Det är bara olika nivåer och olika hur direkt vi känner oss påverkade.

Om skulle tänka sig att nämda fotograf inte var yrkes utan en amatör som anser att hans stora upplevelse är att kunna få mig sig en bra bild hem för att återminnas konserten, kanske med musik till. Vems upplevelse är det då vi ska respektera och ta mest hänsyn till?

Mvh
Maverick

 

[Anders Östberg]

Det som händer när någon bufflar sig fram, missbrukar vår allemansrätt, kör motorcykel på bakhjulet i stan, eldar upp parksoffor m.m. är att det blir mer förbud, mer restriktioner och färre möjligheter för oss alla, även majoriteten som beter sig som folk. Det är en sorts terrorister som liksom dom riktiga bovarna ser till att vi alla får mindre och mindre frihet, och mindre och mindre självständigt tänkande och sunt förnuft. Fotoförbud kommer att gälla i kyrkorna framöver om ett par konsertbesökare får anledning att klaga till arrangören.

 

[Maverick]

Anders Östberg skrev:
Det som händer när någon bufflar sig fram, missbrukar vår allemansrätt, kör motorcykel på bakhjulet i stan, eldar upp parksoffor m.m. är att det blir mer förbud, mer restriktioner och färre möjligheter för oss alla, även majoriteten som beter sig som folk. Det är en sorts terrorister som liksom dom riktiga bovarna ser till att vi alla får mindre och mindre frihet, och mindre och mindre självständigt tänkande och sunt förnuft. Fotoförbud kommer att gälla i kyrkorna framöver om ett par konsertbesökare får anledning att klaga till arrangören.

Delar den uppfattning i och för sig. Problemet är dock att det är väldigt subjektivt vad "buffla" sig fram är för nått. Jag gissar att de flesta yrkes resonerar som så att de löser uppgiften med minsta möjliga buffel. Det finns liksom inget egensyfte i att buffla sig fram. Dock kommer det alltid att finnas folk som tycker att det vore bättre att fotografen inte tog en bild eller tog en sämre bild, eller på vilket annat sätt som helst som inte störde just dom. Är kyrkan fullsatt så sitter det ju folk längst bak med och varför ska dom störas mer än andra? Nu var det väl antagligen inte fullsatt i det här fallet men ändå, det är som regel alltid nån som blir störd och de flesta tycker det är okej så länge det inte är dom själva.

Att det bli fotoförbud i kyrkorna är ju fullt möjligt, men jag tror att det ligger långt borta. Så länge de är intresserade av publicitet så kommer nog fotografering att tillåtas.

Kontentan är att att fotografen, i de fall de är yrkes, har som uppgift att komma tillbaka med en bra bild. Besökarna önskemål är antagligen ingen eller mycket lite störning. Nånstans däriemellan ska man hitta en för alla fungerande nivå. Det är iaf min uppfattning om ömsesidig respekt och hänsyn.

Jag tror de flesta fotografer inte ser ett tele längst bak i kyrkan som ett alterntiv. Inte minst för att man vill variera bildutsnitt, annars ser det nog rätt roligt ut ifall man har bilder från flera olika kyrkor. Kompakter i all ära men de flesta kyrkor är inte så ljusa och även med systemkamera kan få pressa rätt hårt för att det ska funka i tryck. Men är man fulljusfotograf så är det ju ett alternativ.

Mvh
Maverick

 

[ojkooj]

Maverick skrev:
Angående paparazziteknik så vet jag inte, jag är inte så insatt men du vet säkert mer.

I det övriga så är det väl i stora drag så det gäller oavsett vad vi arbetar med. Det är ju få sysselsättningar som är särskilt miljöneutrala t ex och med andra ord så sätter folk sitt arbete före mitt välbefinnande och mina eventuella barns välbefinnande oxå. Det kan man ju tycka vad man vill om denna samhällsstruktur, men tills vi kommer på nått bättre så lär det nog vara så det fungerar. Det är bara olika nivåer och olika hur direkt vi känner oss påverkade.

Om skulle tänka sig att nämda fotograf inte var yrkes utan en amatör som anser att hans stora upplevelse är att kunna få mig sig en bra bild hem för att återminnas konserten, kanske med musik till. Vems upplevelse är det då vi ska respektera och ta mest hänsyn till?

Mvh
Maverick

Visst upplever vi olika saker olika. Därav denna diskussions olika ståndpunkter. Men fotografer kommer att bli slagna och bli tvungna att springa om de inte respekterar tystnaden. Kyrkobesökare, djur och natur är dock inte av den våldsamma typen så där kan ju övertrampen fortgå så länge det finns pengar att göra och inga regler.

SÅ om den du satt bredvid på biografen skulle ta upp en kamera. Skulle du inte be personen att vänligen sluta fotografera?

Givetvis har amatören samma ansvar som en yrkesfotograf. Efter den här diskussionen har jag dock en bestämd känsla av att allmänheten tar den nödvändiga hänsynen utom då den inte fattar bättre ( exotiska länder). Problemet rör ju då fotografkåren och att de som inte respekterar företräder en hel kår på ett dåligt vis.
Det är bra att det diskuteras i alla fall.

Johan

 

[Anders Östberg]

Frågan är bara om arrangörerna tycker det är viktigare att ha nöjda besökare eller nöjda fotografer. Man får förstås hoppas att det går att samsas.

På det hela taget misstänker jag nog i och för sig att yrkesfotografen är bättre på att hantera detta än vad den glade amatören är. En enklare kamera kräver t.ex. kanske blixt vilket stör mer/fler än lite ljud från en ljusstark systemkamera utan blixt.

 

[Photocon]

Den här tråden har varit mycket intressant att delta i och följa.

Dock är vi nu inne på sådana aspekter att de redan avhandlats flera gånger på FS.

Tycker det verkar som om i princip alla på tråden är överens om hur man bör agera som fotograf på ett etiskt sätt. Gott så!

Men det är lite väl tillspetsat i en del fall. Någon menar att man som yrkesarbetande (anställd eller frilans) fotograf ser till sin egoism i första hand och andra människors i andra.

ALLA som jobbar med att livnära sig på sina bilder vet att det är omöjligt att styra sina uppdrag. Uppdragsgivaren betalar för att få jobb utförda. Att inte utföra de tilldelade uppdragen leder till arbetslöshet till sist.

Att inte inse det och samtidigt påstå att en fotograf inte är villig att offra en söndagsmiddag för sin egoisms skull och därmed får andra att må sämre är verkligen egoism och brist på empati från den/de som har den åsikten.

Den som har barn/hyror/lån etc sitter i en ekonomisk rävsax i de flest fall. Att mista sitt levebröd i dessa tider är katastrofalt.

Jag skulle vilja ställa frågan åt ett annat håll med en viss spets:
Antag att du/ni som hyser åsikten att fotografen ska avstå från att utföra sitt uppdrag råkar ut för följande:

Chefen på din/er arbetsplats BEORDRAR att du/ni ska utföra en syssla som ni innerst inne vet är miljöförstörande (men inte olaglig). Du/ni vet att andra människor i förlängningen kommer att fara illa av den beordrade uppgiften ni ålagts.
SKULLE NI VÄGRA alternativt SÄGA UPP ER?
Tycker att frågan är relevant. Om svaret är jakande och du/ni vet att konsekvensen är arbetslöshet då har jag väldigt stor respekt för din/er åsikt. Är det nekande däremot är många inlägg i tråden både patetiska, skenheliga och egenrättfärdiga.

För att återfå till plåtandet: Man behöver inte "bränna" ett uppdrag för att man inte gillar det. Handlar om att agera på ett hänsynsfullt sätt istället. Vidare att skaffa så mycket kunskap/rutin att man kan hantera situationer på ett bra sätt och ta personligt ansvar.

Exemplet i kyrkan visar person ur yrkeskåren som inte tagit till sig vederbörlig respekt/kunnande.
Det tror jag vi alla är överens om.

Men att hårddra det hela till att uppdragstagande fotografer är hänsynslösa egoister är att gå för långt. Har kontakt med många yrkesverksamma medlemmar i Journalistförbundet och vid alla träffar diskuteras otroligt ofta hur vi ska hantera plåtande i känsliga situationer för att varken skada oss själva eller andra.

Min privata åsikt om frågan som startade denna tråd är precis som jag skrivit tidigare på ett par ställen i tråden: Fotografens agerande är klandervärt, men tyvärr finns det folk inom alla yrkeskårer som inte är lämpliga för sina yrken.

Lennart

 

[Sten-Åke Sändh]

Anders Östberg skrev:
Det som händer när någon bufflar sig fram, missbrukar vår allemansrätt, kör motorcykel på bakhjulet i stan, eldar upp parksoffor m.m. är att det blir mer förbud, mer restriktioner och färre möjligheter för oss alla, även majoriteten som beter sig som folk. Det är en sorts terrorister som liksom dom riktiga bovarna ser till att vi alla får mindre och mindre frihet, och mindre och mindre självständigt tänkande och sunt förnuft. Fotoförbud kommer att gälla i kyrkorna framöver om ett par konsertbesökare får anledning att klaga till arrangören.

Jag tror också att allt detta missbruk och kränkande av integriteten ligger som "årsringar" i många människors medvetande. Folk har läst och sett till leda i dags-, kvälls- och veckopresss hur folks privatliv vänds ut och in av allt från "välmenande press som säger sig försvara allmänintresset" till "pappershallikarna" på herrtidningsförlagen (det begreppet har inte jag myntat utan Pocket tidningen R på sin tid vad jag minns) . Det både professionella- och amatörfotografer måste ta på allvar, är att detta kränkande har pågått konstant i över 100 år och hänsynslösheten har hela tiden eskalerat. Detta har påverkat folk djupt i själen. Man litar inte på vara sig journalister eller fotografer.

Visst finns det en etisk debatt och en pressgranskning idag, men vi ser ju år ut och år in hur tandlös denna hantering är, när branchen ska sanera sig själv. De ekonomiska intressena drar i princip alltid det längsta strået. Skulle de ekonomiska intressena mot förmodan förlora i en prövning så är det väldigt billigt trots allt för i Sverige kompenseras de drabbade högst med en dementi på några rader långt bak på en undanskymd sida i någon kvällstidning.

Senast i helgen visade Aftonbladet upp fotografen Bingo Rime´r i full frihet och ett antal missbrukade flicköden i hans jakt på att bygga sitt "varumärke" som nån glesbygdsvariant av Hugh Heffner. Övriga yrkesfotografer borde inse att nästa gång de möts av misstänksamhet kring deras uppsåt, stängda dörrar och en allmänt avog allmänhet, så beror det på att fotografer som Rime´r redan intecknat folks tålamod med det fotografiska egenintresset för länge sen.

Det är synd om många seriösa fotografer idag men kan man verkligen begära att folk ska lita på vare sig fotografer eller journalister idag som man inte känner mycket väl? Kan man verkligen begära att de ska känna "respekt" för att fotografen måste få göra sitt jobb?

 

[Maverick]

ojkooj skrev:
Visst upplever vi olika saker olika. Därav denna diskussions olika ståndpunkter. Men fotografer kommer att bli slagna och bli tvungna att springa om de inte respekterar tystnaden. Kyrkobesökare, djur och natur är dock inte av den våldsamma typen så där kan ju övertrampen fortgå så länge det finns pengar att göra och inga regler.

SÅ om den du satt bredvid på biografen skulle ta upp en kamera. Skulle du inte be personen att vänligen sluta fotografera?

Givetvis har amatören samma ansvar som en yrkesfotograf. Efter den här diskussionen har jag dock en bestämd känsla av att allmänheten tar den nödvändiga hänsynen utom då den inte fattar bättre ( exotiska länder). Problemet rör ju då fotografkåren och att de som inte respekterar företräder en hel kår på ett dåligt vis.
Det är bra att det diskuteras i alla fall.

Johan

Vet inte när du var på bio senast men när jag var det så hade en klickande kamera varit minsta problemet känns det som. Så det enkla svaret är att nej det skulle jag nog inte. Jag skulle bli så upptagen med att säga åt folk att någon garanterat skulle uppfatta mig som det störande elementet.

Det är möjligt att man som fotograf får räkna med stryk ibland. Men beroende på vad det är jag plåtar så skulle jag aldrig rubba på min lagliga rätt att fotografera. Det skulle t ex kunna leda till att man avstår från att plåta vid demonstrationer, eftersom man riskerar stryk från både pöbeln och polisen. Våld är dessutom en konfliktlösningsmetod man aldrig får väja för tycker jag. Vilken idiot som helst framstår som einstein bredvid en som löser sina problem med våld. Gäller nästan alltid.

Min uppfattning är att allmänheten inte alls tar den hänsynen och att det blir värre. Påhejade av media som vill ha in "läsarbilder". Bara rubrikerna som står på t ex AB tycker jag är dåliga där det under vilken katastrof som helst står om en rad om att man ska skicka in bilder om man är på plats. Alla yrkes gör inte rätt heller i mitt tycke men jag vet att det förs en diskussion. T ex så har bilderna på hagamannen och bilden på Anna Lindh, som båda vann åretsbild, diskuterats flitigt ur etiska perspektiv. Det dröjer nog inte länge innan nån travar in i en olycksplats med mobiltelefonen och ska fotografera. Ungdomar har ju redan börjat med att filma och fota misshandlar och våldtäkter snarare än att ringa efter hjälp.

Det är ett svårt problem som är viktigt att man diskuterar dock. Om man kommer fram till något vet jag inte, men jag tror diskussionen som sådan är det viktigaste.

Bra sammanfattning annars av Lennart.

Mvh
Maverick

 

[Maverick]

Sten-Åke Sändh skrev:
Jag tror också att allt detta missbruk och kränkande av integriteten ligger som "årsringar" i många människors medvetande. Folk har läst och sett till leda i dags-, kvälls- och veckopresss hur folks privatliv vänds ut och in av allt från "välmenande press som säger sig försvara allmänintresset" till "pappershallikarna" på herrtidningsförlagen (det begreppet har inte jag myntat utan Pocket tidningen R på sin tid vad jag minns) . Det både professionella- och amatörfotografer måste ta på allvar, är att detta kränkande har pågått konstant i över 100 år och hänsynslösheten har hela tiden eskalerat. Detta har påverkat folk djupt i själen. Man litar inte på vara sig journalister eller fotografer.

Visst finns det en etisk debatt och en pressgranskning idag, men vi ser ju år ut och år in hur tandlös denna hantering är, när branchen ska sanera sig själv. De ekonomiska intressena drar i princip alltid det längsta strået. Skulle de ekonomiska intressena mot förmodan förlora i en prövning så är det väldigt billigt trots allt för i Sverige kompenseras de drabbade högst med en dementi på några rader långt bak på en undanskymd sida i någon kvällstidning.

Senast i helgen visade Aftonbladet upp fotografen Bingo Rime´r i full frihet och ett antal missbrukade flicköden i hans jakt på att bygga sitt "varumärke" som nån glesbygdsvariant av Hugh Heffner. Övriga yrkesfotografer borde inse att nästa gång de möts av misstänksamhet kring deras uppsåt, stängda dörrar och en allmänt avog allmänhet, så beror det på att fotografer som Rime´r redan intecknat folks tålamod med det fotografiska egenintresset för länge sen.

Det är synd om många seriösa fotografer idag men kan man verkligen begära att folk ska lita på vare sig fotografer eller journalister idag som man inte känner mycket väl? Kan man verkligen begära att de ska känna "respekt" för att fotografen måste få göra sitt jobb?

Jag tycker man kan begära samma bemötande som alla andra yrkesgrupper kort och gott.

Går man åter inte på bildjournalister och journalister så brukar det i majoriteten av fallen handla om två saker. Det ena är att någon har gjort bort sig och därför inte vill vara med i tidningen. Det är rätt ovanligt att det drabbar vanligt folk utan det är mest kändisar, politiker, företagsledare och liknande.

Det andra är att folk tror sig veta vad som ska skrivas. De har suttit och rapat ur sig en ibland välövad harrang om nånting på ett väldigt positivt sätt. Men sen så har journalisten gjort sitt jobb och kollat upp en motsatt åsikt eller vad det nu kan vara och som kanske visar sig vara mer underbyggd med fakta och därmed framstår den första personen som skojare. Inte helt ovanligt och drabbar väl vanligt folk lite oftare. Mest för att de tror att media på nått sätt ska kunna hjälpa dem att utöva påtryckningar mot vad det nu kan vara. Misstaget de gör är att de utelämnar det för dem själva misskrediterande informationen. Det som reportern ändå antagligen hittar om han/hon gör sitt jobb.

Många småföretagare är känsliga för sånt här. De kan hota med allt från att de inte ska annonsera till mer personinriktade hot. Finns nått fall i Uppsala nyligen t ex som jag tror började med nån form av miniundersökning av stans lunchresturanger och där vederbörande int fick så bra betyg.

För många ligger problemet i att de inte får styra vilken information som ska komma i tidningen.

Mvh
Maverick

 

[Sten-Åke Sändh]

Photocon skrev:


Jag skulle vilja ställa frågan åt ett annat håll med en viss spets:
Antag att du/ni som hyser åsikten att fotografen ska avstå från att utföra sitt uppdrag råkar ut för följande:

Chefen på din/er arbetsplats BEORDRAR att du/ni ska utföra en syssla som ni innerst inne vet är miljöförstörande (men inte olaglig). Du/ni vet att andra människor i förlängningen kommer att fara illa av den beordrade uppgiften ni ålagts.
SKULLE NI VÄGRA alternativt SÄGA UPP ER?
Tycker att frågan är relevant. Om svaret är jakande och du/ni vet att konsekvensen är arbetslöshet då har jag väldigt stor respekt för din/er åsikt. Är det nekande däremot är många inlägg i tråden både patetiska, skenheliga och egenrättfärdiga.

För att återfå till plåtandet: Man behöver inte "bränna" ett uppdrag för att man inte gillar det. Handlar om att agera på ett hänsynsfullt sätt istället. Vidare att skaffa så mycket kunskap/rutin att man kan hantera situationer på ett bra sätt och ta personligt ansvar.

Exemplet i kyrkan visar person ur yrkeskåren som inte tagit till sig vederbörlig respekt/kunnande.
Det tror jag vi alla är överens om.

Men att hårddra det hela till att uppdragstagande fotografer är hänsynslösa egoister är att gå för långt. Har kontakt med många yrkesverksamma medlemmar i Journalistförbundet och vid alla träffar diskuteras otroligt ofta hur vi ska hantera plåtande i känsliga situationer för att varken skada oss själva eller andra.

Lennart

Jag tycker att din frågeställning är onödigt drastisk och uppgiven. Det kan väl inte vara det enda alternativet att begära sitt avsked om man beordras att utföra ett jobb som strider mot ens egen uppfattning om vad som är OK. Man kan faktiskt ta en fajt också. Om fler gjorde det skulle de och vi alla dessutom må väldigt mycket bättre. Det finns ju faktiskt en del exempel på att reportage som gjorts av tidningarna slagit tillbaka på dem själva.

Om en tidning ställer sig bakom en journalistik som är i otakt med läsarna så kommer tidningen att straffas för detta ekonomiskt. Man kan inte skriva vad skit som helst - inte ens i en skittidning och det kan man diskutera med sin uppdragsgivare vare sig man är fast anställd eller frilans. Sen att arbetsgivaren alltid har sista ordet är en annan sak. Om man inte tar denna diskussion kommer vi ju aldrig att se någon positiv utveckling i detta. Då återstår bara intressenas bittra kamp - fotograferna och journalisterna mot allmänheten - ekonomiska egenintressena mot integriteten.

Det är djupt olyckligt om man ser sig tvingad att acceptera vilka uppdrag som helst för att man sitter i en ekonomisk rävsax. Det är ingen bra situation för varken tidningen eller fotografen/journalisten. Jag antar att den leder till djupt självförakt och permanent störd självkänsla om situationen permanentas. Även en fotograf vill väl känna sig lite stolt över det han gör. Jag undrar hur Bingo känner sig efter helgens artikel, om han nu läst den. Äh, han är nog med Hugh i United Bluff och "bygger sitt varumärke".

 

[Sten-Åke Sändh]

Maverick skrev:
Jag tycker man kan begära samma bemötande som alla andra yrkesgrupper kort och gott.......


Mvh
Maverick

Det kan fotografer och journalister glömma. Ni går inte att jämställa med ett besök av rörmokaren eller killen som ska fixa persiennerna i vardagsrummet.

Ett besök av dessa ser nog de flesta som odelat positivt eftersom de faktisk är där för att ställa nånting till rätta. Detsamma är långtifrån lika självklart när en fotograf eller journalist dyker upp. Då kommer de flest att krypa ner i värnet och osäkra pistolerna.

 

[afe]

Som tur är har de flesta faktiskt inte så mycket emot journalister, vare sig det är skrivande eller fotograferande dylika.

Det finns nog minst lika många rötägg bland rörmokare som bland fotografer. De allra flesta journalisterna är seriösa och arbetar inte för skvallerpressen. Jag undrar varför en del här tycker så illa om pressfolk ...

 

[Photocon]

Sten-Åke Sändh skrev:
Jag tycker att din frågeställning är onödigt drastisk och uppgiven. Det kan väl inte vara det enda alternativet att begära sitt avsked om man beordras att utföra ett jobb som strider mot ens egen uppfattning om vad som är OK. Man kan faktiskt ta en fajt också. Om fler gjorde det skulle de och vi alla dessutom må väldigt mycket bättre. Det finns ju faktiskt en del exempel på att reportage som gjorts av tidningarna slagit tillbaka på dem själva.

Om en tidning ställer sig bakom en journalistik som är i otakt med läsarna så kommer tidningen att straffas för detta ekonomiskt. Man kan inte skriva vad skit som helst - inte ens i en skittidning och det kan man diskutera med sin uppdragsgivare vare sig man är fast anställd eller frilans. Sen att arbetsgivaren alltid har sista ordet är en annan sak. Om man inte tar denna diskussion kommer vi ju aldrig att se någon positiv utveckling i detta. Då återstår bara intressenas bittra kamp - fotograferna och journalisterna mot allmänheten - ekonomiska egenintressena mot integriteten.

Det är djupt olyckligt om man ser sig tvingad att acceptera vilka uppdrag som helst för att man sitter i en ekonomisk rävsax. Det är ingen bra situation för varken tidningen eller fotografen/journalisten. Jag antar att den leder till djupt självförakt och permanent störd självkänsla om situationen permanentas. Även en fotograf vill väl känna sig lite stolt över det han gör. Jag undrar hur Bingo känner sig efter helgens artikel, om han nu läst den. Äh, han är nog med Hugh i United Bluff och "bygger sitt varumärke".

Jag skrev ju att det var ett tillspetsat exempel!
Däremot är verkligheten sådan att man, efter att tackat nej till ett antal uppdrag så ringer ite uppdragsgivaren längre och efterfrågar ens tjänster.

Som anställd på en tidning tar man alltid en fajt om det är ett uppdrag som strider mot ens samvete. Och personligen tackar jag alltid nej om uppdraget känns samvetsbelastande. Jag har lagt ned stor tid på att föra en dialog med mina uppdragsgivare vilka typer av uppdrag jag utför så själv råkar jag inte så illa ut.

Har inget att invända mot dina tankar alls. Däremot skildrar jag hur det ser ut i verkligheten.

Det står alltid någon "fotokåt" och knackar på och gladerligen tar de uppdragen ingen annan vill ta. Därtill till dumpade priser. "Allmänhetens bilder" via mobiltelefon är ännu så länge inget större problem, men det har skett övertramp.

Om du tittar på min profilsida står där klart o tydligt att jag inte jagar nya uppdragsgivare så mycket utan vårdar dem jag har istället. Beror på att vi redan haft diskussionen du efterlyser och blivit överens.

Jag står för mina bilder helt och fullt. Och en av orsakerna till att jag efter 20 års anställning blev frilans var just att jag ville styra mitt eget bildtagande efter eget samvete och huvud.

Har trampat i blod på olycksplatser, känt lukten av innebrända människor och boskap och varit med om att bildmässigt skildra samhällets olycksbarn, blivit knivhotad, omkullslagen, fått hagelsalvor efter mig till den grad att jag till sist fick mardrömmar.

Så Sten-Åke, jag har redan gjort mitt val: Jag lever fattigare men mer harmoniskt idag. Tilläggas bör att det efter de första anställningsåren inte var jag som var orsaken till misstänksamheten mot pressfotografer och därmed mot mig. Det hade flera "kolleger" sett till innan. Men jag gjorde mina misstag också.

Men visa mig en människa som är så filantropiskt lagd att de ALLTID ifrågasätter/nekar en arbetsgivares/uppdragsgivares order i dagens hårda mediaklimat där fler och fler sägs upp. När du hittat den personen som säger sig alltid göra så så har du garanterat hittat en lögnare.

Det finns alltid någon annan som är villig att lyfta bödelsyxan när du själv nekar.

Människan har en osviklig förmåga att aldrig lära sig av historien. Tyvärr! Annars håller jag med dig om att det borde vara allas vår plikt, oavsett yrke, att lyssna till våra hjärtan och hjärnor, och protestera för att ändra på eländet.

Tyvärr så räcker det med en katt bland hermelinerna på en arbetsplats för att söndring ska uppstå.

Jag är inne på Fredriks linje. Han verkar besitta både kunskap, engagemang och empati.

Lennart

 

[Maverick]

Sten-Åke Sändh skrev:
Det kan fotografer och journalister glömma. Ni går inte att jämställa med ett besök av rörmokaren eller killen som ska fixa persiennerna i vardagsrummet.

Ett besök av dessa ser nog de flesta som odelat positivt eftersom de faktisk är där för att ställa nånting till rätta. Detsamma är långtifrån lika självklart när en fotograf eller journalist dyker upp. Då kommer de flest att krypa ner i värnet och osäkra pistolerna.

Jo, det är möjligt att det är en utopi. Men det ser jag inte som ett skäl att ge upp ambitionen.

Sedan är det fortfarande så att det är stor skillnad på om du är anställd eller om du är frilans. Tar du en diskussion för ofta som frilans så ringer de nån annan och jag kanske tvingas göra nått värre jobb för brödfödan.

Som anställd skyddas du ju i viss mån av LAS. De som jag träffat utrycker det ungefär såhär. Att man säger ju inte rent ut att man vägrar göra ett jobb. Arbetsvägran är faktiskt skäl för uppsägning det med. Däremot är det lite som när man var liten, när man tappat disken i golvet tre gånger så slapp man diska sen. Så misslyckas man med de uppdrag som man inte gillar så får man göra nått annat om tidningen har resurser till det. Den möjligheten har dock inte en frilans, åtminstone inte innan man gjort sig ett namn och det är det rätt få som gör.

Det går faktiskt att se rätt tydligt på bild faktiskt. Om man tar en bildbok från nån bildjournalist och kollar på dessa bilder och så jämför man med de bilder vederbörande tagit för press. Då kommer man antagligen se skillnaden i verkligheter. Pressjobb kör de flesta först safe och sen tar man ut svängarna lite. Få vågar nått annat. Vad man aldrig gör som frilans är att inte leverera. Då ringer dom inte igen.

Så ser världen ut och innan nån smart jäkel kommer på ett bättre system så får vi nog leva med det.

Även om kameran ibland är ett hinder så tycker jag nog att den oftare varit en nyckel in till olika saker. Jag har fått träffa folk jag aldrig träffat annars. Varit på skyddsobjekt och platser jag aldrig skulle få tillträde till annars. Den största nackdelen, som jag ser det, är att jag aldrig får möjlighet att stanna ännu längre och hänga med de människorna. Fast återigen så handlar det sällan om pressjobb utan egna projekt. Det ena betalar hyran och det andra betalar jag.

Mvh
Maverick