Photocon skrev:
Jag säger inte emot alls vad gäller metodernas förfining, preparatens utveckling samt synen på begreppet psykisk ohälsa som medfört att fler söker för sina besvär och därmed får en bra och adekvat hjälp.
Den sista sentensen saknar dock full giltighet då det är otroligt många som söker och inte får kontakt med den kompetenta personal som finns att tillgå. Absolut inget ont om dagens psykvård, men väntetiderna är väldigt långa. Och det är ett faktum som inte går att skriva/resonera bort. Hade ett samtal med en psykolog som angav normal väntetid till 3 månader eller längre.
Där jag bor ska öppenvården spara 20 miljoner, slutenvårdens ena avdelning lägga ned.
Sifferlekar med självmord är jag inte benägen att diskutera, oavsett vad Läkartidningen redovisar. Statistik gjord på kända fall är inge annat än just sifferlek då mörkertalet vad gäller suicidförsök är oerhört stort, enl mina källor som är hämtade från personer som jobbar ute i verkliga livet med den här problematiken.
Mörkertalet vad gäller "olyckor" som är maskerade självmord är stort, enl utredande källor (jag kan tyvärr inte namnge källorna för då bryter jag mot tystnadsplikt och källskydd).
Men låt oss inte prata så mycket om det. Tala istället om antalet flickor som skär sig. De har ökat!
Utbrändhet har inte minskat. Den har också ökat!
Ett oumkullrunkerligt faktum är att psykvården INTE har resurser att ta emot alla som behöver hjälp p g a Landstingens ekonomi.
Och då menar jag att man måste börja i andra änden så att behovet av psykvård minskar.
Jag är 100% övertygad om att en annan människosyn från näringslivets/övriga samhällets (och samhället är vi alla. Så vi får börja hos oss själva) sida skulle kapa många toppar så att folk inte blev så stressade eller vad vi nu ska kalla det. Låt människor få vara människor. Det här landet är så nedlusat av pengar att en vettigare fördelningspolitik lätt skulle kunna ändra på dels det ekonomiska trycket och dels skapa en vårdapparat som finns NÄR den behövs. Inte för de sörjande efter begravningen.
Tråkigt att behöva tala om pengar. Men i en bättre värld inser t o m alla människor (och vi är alla egoister) att medmänsklighet och solidaritet inte är tomma ord. De begreppen är faktiskt i många lägen mer verksamma mediciner än många antidepressiva preparat.
Slutligen: Vet du att personer fått fördjupade depressioner och förstärkta självmordstankar p g a "jakten" på långtidssjukskrivna och förtidspensionärer.
Psykvården är bra när den finns tillgänglig, men Sverige håller på att bli ett land med empatibrist och fattigt på humant tänkande.
Eftersom tråden heter RESPEKTERA TYSTNADEN kanske det vore på sin plats att vara lyhörd för den TYSTA SKARA MÄNNISKOR som blivit tysta därför att de inte fått hjälp/blivit tagna på allvar. Som regel frågar man/ber om hjälp en gång. Ett nekande så orkar man inte be igen. Och den människan tystnar (ibland pga självmord) eller lider i det tysta.
Den tystnaden måste vi respektera!
Lennart
För det första så håller jag med om att det finns brister inom psykiatrin. Jag har själv arbetat inom hälso- och sjukvården sedan början av 90-talet bland annat som vårdare på slutenpsykiatrisk avdelning, en psykavdelning med inriktning på ätstörningsproblematik, barn- och ungdomspsyk samt inom kriminalvården på en avdelning för sexualbrottslingar och en rättspsykiatrisk avdelning. Sen har jag studerat psykologi och medicin och har arbetat inom primärvården och andra delar av den somatiska sjukvården så jag har också rätt bra insikt och håller som sagt med om att det finns brister.
Däremot håller jag inte med om det totala svartmålning och problembeskrivning du gör. Ser man till antalet personer som var sjukskrivna längre än 60 dagar så ökade de från ca 13650 under åren 1992-94 till 242500 år 2001. Detta motsvarar en ökning på omkring 70%.
Det man måste fråga sig då är om detta verkligen motsvarar en reell ökning av faktiska sjukdomsfall eller om det finns annat som kan påverka den stora uppgången. Några saker:
- Doktorer sjukskriver längre perioder i dag än i början av 90-talet för samma symptom. Vad detta beror på är i sig något oklart, men det finns studier som pekar på det:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=418754
- Arbetsmiljö har förbättrats avsevärt under de senaste decennierna där de allra tyngsta jobben försvunnit och arbetstiderna minskat. Därtill har vi i ett internationellt perspektiv ett mycket omfattande skyddsnät och fackliga organisationer med stort inflytande på arbetsmarknaden. Under några decennier har den kollektiva arbetsbelastningen minskat och inte ökat.
- Ökad kunskap och förändrad syn på sjukdomar leder i sig till fler sjukskrivningar. För fyrtio år sedan var det i princip omöjligt att bli sjukskriven för t ex ångestsyndrom. Det är det inte i dag. Skillnaden är förutom det att i dag kan vi behandla det effektivt, men det kunde man inte göra för fyrtio år sedan.
Ytterligare intressant blir det om man studerar Sverige i ett internationellt perspektiv och frågor man måste ställa sig är varför är Svenskarna längre sjukskrivna än medeleuropéen? Här hjälper det knappast att hänvisa till några blå dunster eller chicagoekonomer eftersom Sverige i jämförelse med de flesta (alla?) Europeiska länder fört en traditionell välfärdspolitik som syftat till hög grad av trygghet.
Varför är det då så att Svenskar är sjukare än andra trots världens näst högsta (och under lång tid, världens högsta) skatter, en hög trygghet på arbetsmarknaden, generellt god välfärd och höga rankningar för sjukvården m.m.? Svenskar borde ju vara friska som nötkärnor efter ca70 år av socialdemokratiskt styre.
Nu är så icke fallet och vissa försöker skylla detta på "borgarna".
Man kan dock vända på resonemanget för att problematisera något. Kan det vara så att välfärdssystemet i sig ger upphov till icke-önskvärda effekter som t ex inlåsningseffekter och övertro på statens möjligheter att i varje situation sträcka ut en hjälpande hand?
Personligen vet jag inte även om jag lutar åt att så kan vara fallet. För ekvationen går helt enkelt inte ihop. Trots höga skatter med hög välfärd och hög säkerhet på arbetsmarknaden så är vi sjukskrivna i högre grad än i länder med mindre utbyggda välfärdssystem.
När det gäller ditt "slutligen" så är jag mycket väl medveten om det. Frågan är hur många som är medvetna om de negativa effekter långtidssjukskrivningar kan ha. Denna kunskap får man lära sig rätt tidigt på läkarutbildningarna; att sjukskriva för länge kan i sig leda till en rad problem främst av psykisk natur och leda till en permanentad situation. Restriktivitet skall gälla för sjukskrivningar och det bästa för den sjukskrivne är ofta att så fort som möjligt komma tillbaka till arbetet, om än i begränsad omfattning.
Ser man högerspöken överallt så är det ju dock lätt att vända på den kunskapen och hävda att man jagar de sjukskrivna. För övrigt har jag svårt med de beteckningarna som vissa använder dem; "de sjukskrivna", "de arbetslösa".. de används nästan som om de vore etniska grupper. Jag är själv arbetslös just nu. Dock så betraktar jag det inte som ett naturtillstånd eller att jag anser mig vara utsatt för någon borgerlig häxkampanj.
/David