Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

respektera tystnaden

Produkter
(logga in för att koppla)
1dmk4 skrev:
Utan att ha klickat på din profil och sett hur gammal du är, så känns det ju som om du är ung och dum :) det gamla ordspråket som lyder något i stil med 'är du ung och inte vänster så har du inget hjärta, och är du 30+ och vänster har du ingen hjärna' passar väldigt bra här :)


I stora drag kan jag tycka att beskrivningen passar dig också...


Att bry sig om personer som inte vill bidra till samhället känns väl inte så produktivt, varför ska jag sälja min Jaguar XKR för att någon latmask inte vill lyfta arslet från sängen och sluta spela tvspel och lyfta bidrag?, När du passerat 18år så ska du till varje förmåga försörja dig själv, är du så inkompetent så du inte klarar detta så kan du få matkuponger!, men i dagens socialiserade sverige så förväntas du få lyxuppehälle av bidrag om du i motprestation röstar på bidragspartiet aka Socialistiska (bidrags) Partiet.

Spontant känns det som att det här är anledningen till varför man ska skriva om det. Alla som är arbetslösa är det inte för att de är lata eller inte orkar jobba. De flesta vill antagligen inget annat än att just jobba. När folk söker 400 jobb och kommer till två intervjuver så är det något annat som är problemet. Att trycka ner ersättningarna är bara ett sätt att legalisera förtryck och utnyttjande. Det är bara en annan nivå jämfört med de papperslösa flyktingar som slavar för pengar som en sommarjobbare inte ens skulle acceptera. Min ståndpunkt i frågan är att Sverige inte ska gå mot ett statarsamhälle igen, eller ett klassamhälle.

Tittar vi på sjukförsäkringen så kan jag tycka det är samma sak där. Borgarpacket är inte det minsta intresserade av huruvida folk är sjuka eller inte. De enda de bryr sig om är att de inte ska behöva betala ut ersättningar. Öka gärna kontrollen för att se om folk är sjuka eller inte, men är man sjuk så är man och då ska man få stöd av samhället. Allt det här har de förpackat snyggt i "Det ska löna sig att arbeta". Att det kostar i folks hälsa gör uppenbarligen inget...

/Maverick
 
PMD skrev:
Ja, den formuleringen fungerar också, men ju starkare samhället är desto bättre potential har det att ta hand om de svaga. Staten bör alltså sträva efter att stärka samhället genom att göra medborgarna starkare.

Och på vilket sätt blir en sjukskriven starkare av att tvingas till arbete av ekonomiska skäl?

/Maverick
 
Photocon skrev:
Jag borde inte kunna skriva det här inlägget. Förutsättningen för att skriva är ju att man har en hjärna. Och enl det citerade ordspråket har jag ingen hjärna. Men det vet jag självklart inte om så därför skriver jag i alla fall.

Allvarligt talat är jag, trots min ganska långt gångna ålder, förbaskat stolt över att inte platsa hos Reinfeldt och hans vasaller.

"Ett starkt samhälle består av starka medborgare"
skrev PMD.

Vill omformulera det till: Ett starkt samhälle har plats för både starka och svaga där var och en gör sitt bästa efter sin individuella förmåga och är solidariska med varandra.

Men vafan vet jag som ingen hjärna har. Måste ha drömt det här i ett tidigare liv.

Skrivet efter bästa förmåga/Lennart

Det gamla ordspråket lär ju knappast stå med i ordspråksboken så så värst gammalt kan det ju inte vara. Känns mer som nått egenpåhittat flum. Har aldrig hört det förut...

/Maverick
 
PMD skrev:
Journalistisk rapportering ska helst vara så värderingsfri som möjligt. Jag vill ha fakta, inte åsikter och ideologiska kampanjer i nyheterna.

Som helhet kan jag hålla med om det. Men inte på varje enskild artikel. Tittar man i en tidning så ser man oftast två artiklar som rör samma ämne. En som är för, oftast från den som är ansvarig på något sätt. Sedan ser man en artikel om någon som drabbas på ett negativt sätt. På det hela har båda sidor fått komma till tals.

Varför man ska vara en propagandablad åt stat,kommun och näringsliv har jag svårt att inse.

/Maverick
 
Re: Re: Trådens popularitet

Photocon skrev:

......I rimlighetens namn tror jag inte dessa erbjuder media att låta sina arslen sätta avtryck i diverse TV-soffor eller ber pressen att intervjua dem......

Lennart

Jävligt roligt formulerat. Dina uttryck når nya höjder igen! (jag börjar få syrebrist snart :) )
 
1dmk4 skrev:
Utan att ha klickat på din profil och sett hur gammal du är, så känns det ju som om du är ung och dum :) det gamla ordspråket som lyder något i stil med 'är du ung och inte vänster så har du inget hjärta, och är du 30+ och vänster har du ingen hjärna' passar väldigt bra här :)

Att bry sig om personer som inte vill bidra till samhället känns väl inte så produktivt, varför ska jag sälja min Jaguar XKR för att någon latmask inte vill lyfta arslet från sängen och sluta spela tvspel och lyfta bidrag?, När du passerat 18år så ska du till varje förmåga försörja dig själv, är du så inkompetent så du inte klarar detta så kan du få matkuponger!, men i dagens socialiserade sverige så förväntas du få lyxuppehälle av bidrag om du i motprestation röstar på bidragspartiet aka Socialistiska (bidrags) Partiet.

Oj, det var brutalt! Jag kollade din profil för att se var du kvalar in men den är helt blank! Varken Maverick eller nån annan har passande nog något att hämta där.

Svenska Dagbladet (var annars) hade igår en artikel om en ny bok "Det var inte mitt fel", skriven av etikforskaren Anna Heberlein. Hon skrev boken för att hon var så förbannad på att svenskarna blivit världsmästare på att rationalisera bort skulden genom att vägra ta ansvar för sina handlingar. Artikeln ledde till en hysterisk debatt där många instämde i att det gällde andra men inte dem själva. 4000 deltog bara i går. Många skrev Äääääntligen!

Har ni inte läst debatten så gör det. Den är intressant. Jag tycker personligen att det finns starka inslag av "inlärd hjälplöshet" hos en del grupper och individer i Sverige. Vi har fått en vis sån kultur som gömmer sig till viss del bakom det faktum att det finns ett skyddsnät som är till för verkligt utsatta som sjuka, arbetslösa och handikappade (både psykiskt och fysiskt). Att inte ha vågat ta tag i missbruket av trygghetssystemen under så många socialdemokratiskt styrda år har varit förödande. Hade det gjorts så kanske bl.a. du skulle sluppit låta så aggressivt frustrerad. Jag förstår de som är upprörda över fusket, men jag ställer inte upp på att de som redan ligger ner ska det sparkas extra på.

Att som en del hävda att tidningar ska vara "värderingsfria" är nog lite naivt. Det finns alltid ett rådande samhällsklimat och ofta präglas detta av eliternas tolkningsföreträden. Tycker man som eliterna så tycker man sig förmodligen leva i den bästa av världar med en "värderingsfri" press och ett "värderingsfritt" samhällsklimat. Kritiserar man den rådande ordningen så "politiserar" man ordningen och skapar vad eliterna upplever som oordning och det stämplas genast som politiskt inkorrekt och fult.

Vi har enda sedan den borgerliga regeringen tillträdde sett Sverige utsättas för en chockterapi som drabbat arbetslösa, sjuka, psykstörda, handikappade och andra svaga grupper i samhället samtidigt som landet samlade överskott vuxit dramatiskt under dessa hysteriska högkonjunkturår. En del har även jag välkomnat för att även jag har varit dödligt trött på de som tillåtits misskreditera ett nödvändigt välfärdssystem genom sina systemmissbruk men där slutar jag applådera. Taktiken har varit att i rasande tempo stapla försämringar för dessa grupper på varann. Det har gått så fort att politisk opposition och facken hamnat i djupt förviringstillstånd och det är precis så det ska gå till enligt "manualen".

Detta är ingen tillfällighet. Det vi ser är bara ett exempel på Chicago-skolan och Milton Friedman's "chock"-terapi (i Sverige i version extra light) som använts om och om igen ute i världen. Milton fick Nobel-pris. Han fick det för sina ekonomiska teorier. Det ingen pratade så högt om var att både han, hans lärjungar, i symbios med den lokala militären och vetenskapligt utvecklade tortyrmetoder från Canada och USA, satte sån skräck i hela länder som Chile, Argentina, Uruguay, och Indonesien innan de sen lämnade över länderna ett efter ett till utländska och inhemska kapitalintressen och inhemska ekonomer (som vetenskapligt fullskale experiment). Målet var att fullständigt slå sönder den rådande ordningen och etablera en ny.

I Sverige har man inte behövt vara riktigt så brutal, även om även vi hotades med besök av IMF och Världsbanken under kriserna på 80-talet. Retoriken är dock densamma. Bort med alla regleringar, sälj ut all gemensam egendom, banta staten hårt. Allt detta är precis vad Chicago boys sagt sen 50-talet och Timbro-högern ekat sen 80-talet i Sverige. "I morgon kapitalism" hette en av stridsskrifterna. Det var där jag själv först mötte nyliberaler som äppelkindade Danne Norling och kompani som ville avskaffa det mesta och införa "valfrihet", friskolor och mycket av det vi ser idag.

Att det inte bedrivs tortyr i Sverige med elchocker och kemiska preparat för att mjuka upp allmänheten och att inte armen kidnappar folk och slänger ut dem från helikoptrar i Östesjön som de gjorde med 10.000 tals oppositionella i Argentina och Uruguay (efter att först ha sprättat upp magarna på dom så de inte skulle avslöja operationerna genom att flyta upp till ytan med uppsvällda magar) är för att det inte behövs i Sverige. I Sverige är många redan i ett apatitillstånd som om de gick på tung psykofarmaka. Många verkar vara nöjda med att läsa för- och eftersnack kring dokussåpor av olika slag och kolla på Postkodsmiljönären eller nåt annat "bli rik program" med Martin Timell. Det påminner mig om de experiment som gjordes i Chicago där hela samhällens köpvanor kartlades efter att folk utsatts för riktad reklam i TV. Ett hela samhällen studerades som Skinner-råttor.

På andra ställen i världen som nu i exv. Irak tillämpas just nu samma chockbehandling som förfinats enda sedan 50-talet i bl.a Syd-Amerika och Asien. I Sverige har vi tröttnat på dagens sprängningsrapporter i TV för länge sen. Här har vi fullt upp med att inte delta, inte bry oss och inte ta ansvar annat än för det "lilla livet". Det finns mycket att göra reportage om men det är sällan att de som görs stör någon idag! Det är synd! Att exempelvis skriva om hur de beslut som tas eller inte tas påverkar individer och samhälle är viktigt! Det viktiga med detta är att de som vill outsourca sitt ansvar inte tillåts göra det lika lätt. Det är ju inte bara U.P.A som smiter från sitt ansvar utan det gör som bekant även Skandia-direktörer.
 
PMD skrev:
Nu vet jag ju inte riktigt var du har dina sympatier, men skillnaden mellan den nuvarande regeringsmajoriteten och den förra är en gradskillnad snarare än en artskillnad. Om man betraktar praktiskt politik, alltså. Retorikmässigt är skillnaden större, men det är ju inte speciellt intressant.

Mina sympatier: För närvarande känner jag mig lite utanför de båda politiska blocken. Ett försök att beskriva vad jag står: Fritänkare med dragning åt vänster (enl nutidens definition)

Gradskillnaden du beskriver är sann i praktiken, men tankarna och visionerna skiljer sig ganska markant åt.

Jag kan och vill inte acceptera en regering som för en politik som med klinisk precision slår mot sjuka, utslitna förtidspensionärer, lågavlönade och arbetslösa.

Jag har extremt god inblick vad som händer med sjuka, långtidsarbetslösa etc, genom min frus arbete som består i att få dem tillbaks i arbetslivet. De nya regler som tillkommit har i hög grad försvårat för dessa individer att någonsin komma tillbaks. INGEN av dem vill något hellre än att slippa sina kroniska sjukdomar och ha ett arbete. INGEN av dem föredrar bidrag framför arbete (i vulgärdebatten framställs det ofta som att folk "väljer" att gå på bidrag istället för att arbeta). INGEN av dem känner sig idag värdefull på något sätt utan upplever att det är skottpengar på dem. MÅNGA av dem går i självmordstankar (som omsätts i handling ibland).

Många "präktiga svenskar" som hyst åsikter om bidragsfuskare och lata förtidspensionärer som "levt på andra" har blivit så otroligt chockade när de själva drabbats av arbetslöshet/sjukdom etc och spontant uttryckt att "så här illa får det väl inte gå till". Men så illa är det i många fall.

"Nystartsjobb" är bara nya benämningar på gamla åtgärder som fungerade dåligt anno dazumal och fungerar ännu sämre idag.

Lennart
 
Maverick skrev:
Och på vilket sätt blir en sjukskriven starkare av att tvingas till arbete av ekonomiska skäl?
Frågan är av typen "har du slutat slå din fru?", och har inte speciellt mycket att göra med det jag skrev.

(Brukar kallas en "strawman" på engelska.)
 
Sten-Åke Sändh skrev:
Att som en del hävda att tidningar ska vara "värderingsfria" är nog lite naivt. Det finns alltid ett rådande samhällsklimat och ofta präglas detta av eliternas tolkningsföreträden. Tycker man som eliterna så tycker man sig förmodligen leva i den bästa av världar med en "värderingsfri" press och ett "värderingsfritt" samhällsklimat. Kritiserar man den rådande ordningen så "politiserar" man ordningen och skapar vad eliterna upplever som oordning och det stämplas genast som politiskt inkorrekt och fult.
Jag vill alltså ha nyhetsrapporteringen så värderingsfri, objektiv och allsidig som möjligt. (Jag inser att idealet inte går att uppnå, men man bär sträva dit.) Analyser, kritik, ideologiska pamfletter, debattartiklar, etc, hör också hemma i en tidning (eller motsvarande), men då inte på nyhetsplats. Jag tycker att det kan vara intressant att läsa ledarsidan även i tidningar som inte har samma politiska värderingar som jag, men då vet jag ju att det är en åsiktsartikel jag läser.
 
Senast ändrad:
Sten-Åke Sändh skrev:
Det har gått så fort att politisk opposition och facken hamnat i djupt förviringstillstånd och det är precis så det ska gå till enligt "manualen".
Den nuvarande regeringmajoriteten är nog inte självsäker nog att göra långsiktiga planer som sträcker sig längre än en mandatperiod. Socialdemokraterna har däremot varit så vana vid att mer eller mindre prenumerera på regeringsmakten att de har kunnat göra långsamma förändringar. Dessa märks inte lika mycket medan de genomförs men har inte varit mindre omvälvande.
 
PMD skrev:
Jag vill alltså ha nyhetsrapporteringen så värderingsfri, objektiv och allsidig som möjligt. (Jag inser att idealet inte går att uppnå, men man bär sträva dit.) Analyser, kritik, ideologiska pamfletter, debattartiklar, etc, hör också hemma i en tidning (eller motsvarande), men då inte på nyhetsplats. Jag tycker att det kan vara intressant att läsa ledarsidan även i tidningar som inte har samma politiska värderingar som jag, men då vet jag ju att det är en åsiktsartikel jag läser.

Nyckeln till det dilemmat är "allsidighet". Varje artikel behöver inte vara "objektiv" men det måste finnas en balans. Låt alla komma till tals istället för bara någon politiskt korrekt spökskrivare u.p.a.
 
PMD skrev:
Den nuvarande regeringmajoriteten är nog inte självsäker nog att göra långsiktiga planer som sträcker sig längre än en mandatperiod. Socialdemokraterna har däremot varit så vana vid att mer eller mindre prenumerera på regeringsmakten att de har kunnat göra långsamma förändringar. Dessa märks inte lika mycket medan de genomförs men har inte varit mindre omvälvande.

Praktisk politik skiljer alltid mindre än retoriken. Speciellt ute i kommunerna där man inte sällan har "samregering".

Historiskt har som jag tidigare skrivit om Sven Grassman och myten kring utlandsskulden och underskotten i handelsbalansen. På 80-talet var både socialdemokratiska och borgerliga ekonomer rörande ense om hur världsbilden såg ut (alla utom Grassman). Skälet till att de var det var i hög grad resultatet av en tankehegemoni som definierades på Handelshögskolan och av SAF och deras tankesmedjor. Hur man definierar ekonomin och vinner tolkningsföreträde för sina ideeer hade man lärt sig av Milton och Chicago boys. Det är detta upplägg man använde sig av när man försökte sig på en nyliberal revolution förra gången. Nu har det gått 25 år och tankearvet har delvis sipprat ner och blivit till den ekonomiska kultur vi har idag. Det har fått t.ex. LO att acceptera att det kanske inte rent allmänt är en bra ide´ att höja allas löner med 20%, vilket faktiskt var det som hände 74-75 om jag inte missminner mig. Problemet uppstår bara när de som sitter högst upp i näringskedjan försöker hålla de som står på botten med måttlighetsmoral när man helt skiter i all måttfullhet för egen del i sin berusning i bonusträsket.
 
1dmk4 skrev:
Utan att ha klickat på din profil och sett hur gammal du är, så känns det ju som om du är ung och dum :) det gamla ordspråket som lyder något i stil med 'är du ung och inte vänster så har du inget hjärta, och är du 30+ och vänster har du ingen hjärna' passar väldigt bra här :)

Att bry sig om personer som inte vill bidra till samhället känns väl inte så produktivt, varför ska jag sälja min Jaguar XKR för att någon latmask inte vill lyfta arslet från sängen och sluta spela tvspel och lyfta bidrag?, När du passerat 18år så ska du till varje förmåga försörja dig själv, är du så inkompetent så du inte klarar detta så kan du få matkuponger!, men i dagens socialiserade sverige så förväntas du få lyxuppehälle av bidrag om du i motprestation röstar på bidragspartiet aka Socialistiska (bidrags) Partiet.

Vilket land bor du i? Känner inte igen vad du skriver.

Vad är "dagens socialiserade Sverige"? Eller vart ligger det?
 
arbetsfri

Photocon skrev:
Mina sympatier: För närvarande känner jag mig lite utanför de båda politiska blocken. Ett försök att beskriva vad jag står: Fritänkare med dragning åt vänster (enl nutidens definition)

Gradskillnaden du beskriver är sann i praktiken, men tankarna och visionerna skiljer sig ganska markant åt.

Jag kan och vill inte acceptera en regering som för en politik som med klinisk precision slår mot sjuka, utslitna förtidspensionärer, lågavlönade och arbetslösa.

Jag har extremt god inblick vad som händer med sjuka, långtidsarbetslösa etc, genom min frus arbete som består i att få dem tillbaks i arbetslivet. De nya regler som tillkommit har i hög grad försvårat för dessa individer att någonsin komma tillbaks. INGEN av dem vill något hellre än att slippa sina kroniska sjukdomar och ha ett arbete. INGEN av dem föredrar bidrag framför arbete (i vulgärdebatten framställs det ofta som att folk "väljer" att gå på bidrag istället för att arbeta). INGEN av dem känner sig idag värdefull på något sätt utan upplever att det är skottpengar på dem. MÅNGA av dem går i självmordstankar (som omsätts i handling ibland).

Många "präktiga svenskar" som hyst åsikter om bidragsfuskare och lata förtidspensionärer som "levt på andra" har blivit så otroligt chockade när de själva drabbats av arbetslöshet/sjukdom etc och spontant uttryckt att "så här illa får det väl inte gå till". Men så illa är det i många fall.

"Nystartsjobb" är bara nya benämningar på gamla åtgärder som fungerade dåligt anno dazumal och fungerar ännu sämre idag.

Lennart

Det är grymt när folk ofrivilligt blir utan arbete. Själv är jag dock så mycket på arbetet att jag undrar om jag har något annat liv. Jag skulle nog inte ha något emot att bli uppsagd och utan jobb om det nu inte innebar en hel del praktiska problem som att tvingas sälja min bostad och dylikt. När jag tänker på det känns det lite skrämmande särskilt som jag inte betalar till akassan. Däremot inser jag att en uppsägning inte innebär slutet på livet.


Ett problem är tycker jag att man likställer arbete med lycka. Eller att ett arbete är en förutsättning för ett lyckligt liv.
Det är många som jobbar med saker de egentligen inte är intresserade av.

Jag gillar ordet arbetsfri.

Johan
 
Omöjligt att ej va subjektiv

PMD skrev:
Jag vill alltså ha nyhetsrapporteringen så värderingsfri, objektiv och allsidig som möjligt. (Jag inser att idealet inte går att uppnå, men man bär sträva dit.) Analyser, kritik, ideologiska pamfletter, debattartiklar, etc, hör också hemma i en tidning (eller motsvarande), men då inte på nyhetsplats. Jag tycker att det kan vara intressant att läsa ledarsidan även i tidningar som inte har samma politiska värderingar som jag, men då vet jag ju att det är en åsiktsartikel jag läser.

Jag fattar inte att det skall vara så viktigt med objektivitet. Är det inte roligare med besjälade artiklar. Med reportrar som brinner för det de skriver om. Att vurma för objektivitet är helt onödigt särskilt som den inte finns att få tag på.


Eller : Hitler har tagit makten! Men jag lägger ingen värdering i det...
 
Re: arbetsfri

ojkooj skrev:
Det är grymt när folk ofrivilligt blir utan arbete. Själv är jag dock så mycket på arbetet att jag undrar om jag har något annat liv. Jag skulle nog inte ha något emot att bli uppsagd och utan jobb om det nu inte innebar en hel del praktiska problem som att tvingas sälja min bostad och dylikt. När jag tänker på det känns det lite skrämmande särskilt som jag inte betalar till akassan. Däremot inser jag att en uppsägning inte innebär slutet på livet.


Ett problem är tycker jag att man likställer arbete med lycka. Eller att ett arbete är en förutsättning för ett lyckligt liv.
Det är många som jobbar med saker de egentligen inte är intresserade av.

Jag gillar ordet arbetsfri.

Johan

Jag håller med om att arbetsfri är ett ord att gilla.

Men då ska det vara "av egen vilja arbetsfri". Arbetet som identitet känns typiskt svenskt.

Sägs att om en fransman eller dansk förlorar jobbet så förlorar han/hon inkomst medan svensken förlorar sig själv.

En uppsägning innebär inte slutet på livet, men kombineras den med sjukdom/invaliditet blir livet mycket hårt för den drabbade (och ev familj).

Planerad arbetsfrihet, exv nedgång från heltid till halvtid när individen värderar sin fritid så mycket att han/hon hellre lever med låg standard anser jag vara ett sundhetstecken.

Lennart
 
Ett problem som jag upplever det som arbetslös är att arbetsmarknaden är så ridig. Jag har sedan jag blev arbetslös sista oktober sökt ett par hundra jobb men trots ett par hundra universitetspoäng i bagaget har det varit tungrott. Nu har jag kanske något på gång får jag hoppas men personligen hade jag önskat en mer flexibel arbetsmarknad. Visst är det tufft att bli arbetslös men problemen handlar mer om ersättningsnivåer och sånt och mer om att hamna i en tillvaro där man efter ett tag närmast klättrar på väggarna av tristess. Ett annan sak är att jag tvingats att lägga ner all verksamhet i mitt eget företag, något som känts väldigt kontraproduktivt eftersom verksamheten utvecklades positivt med fler och fler uppdrag. Men jag ska inte klaga, det är första gången jag får a-kassa som arbetslös. Tidigare har jag inte haft några stöd alls och har ibland fått sälja prylar, panta burkar eller låna privat för att överleva. :)

När det gäller borgarnas politik så ser jag rätt positivt på den även om jag kan tycka att den ligger alltför nära socialdemokraternas. Det handlar som, Per nämnde, bara om gradskillnader och inte om artskillnader. När det gäller sjukskrivningar så har de dramatiskt ökat under en ganska lång period. Detta är mycket märkligt eftersom vi utifrån annan hälsostatistik är väldigt friska. Ett faktum är även att doktorer i högre grad sjukskriver längre i dag än tidigare för samma symptom. Det är alltså helt naturligt att man försöker komma tillrätta med systemfel som påverkar sjukskrivningar negativt, men i den politiska polemikens värld är det ju lätt att formulera det som att man ger sig på de sjuka. Sen bör man ha i åtanke att långa sjukskrivningar ofta kan vara kontraproduktiva och leda till annan, främst psykisk problematik.

När det gäller politiska beslut så kan jag bara säga att socialdemokraternas omläggning av studiemedelssystemet för några år sedan för mig personligen innebar en stor katastrof eftersom möjligheten att få dispens för att avsluta en utbildning togs bort och helt plötsligt såg jag mig tvingad att av ekonomiska skäl avbryta en halvfärdig läkarutbildning. Därför kan jag nog tycka att det ibland gnälls lite väl mycket för någon hundralapp hit eller dit i a-kasseavgifter.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar