Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Nya Canon 60D här

Produkter
(logga in för att koppla)
Får väl först erkänna att jag ej vet hur och vad som förändras när man mikrojusterar i kameran. Men något flyttas eller elektriskt förändras så fokus kan justeras.

Då kommer frågan vad gör InterVision som skulle vara så himla mycket bättre om dom exempelvis gör samma sak fast utan att man ser detta via ett värde i menyn. Dom justerar och nollställer så sk. default värde.

Har jag fel om jag tror att inga lins element flyttas i ett justerat objektiv ?
Om inte så sker allt elektroniskt, en förskjuting av ett givet plan som ska vara det som justeringen försökt ge en skarp bild.

Allså hur sjutton kan man då justera en kamera så att hela sin utrustning blir perfekt när fler brännvidder påverkar vid zoomning och inte linser flyttas hmmmmm oj detta var inte det lättaste att finna ord till hehe.

Bryts ljuset fel någonstans så inträffar fokus i fel plan.
Joakim m.fl. kan säkert förklara med sitt tekniska intellekt, men om jag sedan förstår är frågan.

Thomas av Aquino fokuserade på aktivt och passivt intellekt,och jag kan ej vara passiv.
Ursäkta en förvirrad skeptiker.
 
Intervision korrigerar AF motorn i objektivet så att skärpeplanet skall ligga rätt.
Med microjustering så ställer du ett negativt eller positivt värde i kamerahuset, för att korrigera att objektivet ligger fel, dvs objektivet i sig själv är inte korrigerat.

Intervision ställer upp till 8 punkter vad det gäller en zoom över hela zoomområdet, med microjustering kan du bara ställa en punkt.
Eftersom objektiven skiftar fokusplan över zoomområdet så är en punkt bara en punktåtgärd just där du justerar objektivet och dess avstånd


Även med ett fast objektiv kommer du se att fokusplanet kan skifta om du exv kryper närmare närgränsen eller går upp mot oändlighet
 
Tänk bara på Canons ögonavkännande AF-punktval. Den fungerade utmärkt för nästan vem som helst, med eller utan glasögon, i dess senaste reinkarnationer, men det krävde att användaren förstod att han skulle kalibrera kameran i olika situationer, vid olika ljusförhållanden osv. Kameran ersatte inte tidigare kalibreringar med den senaste, utan samlade på sig ett bibliotek med olika kalibreringar, och blev bättre och bättre. För min del, som har en EOS 30 med detta system, fungerar det skitbra, som ungarna säger.

Men många förstod tydligen inte att man behövde lära upp kameran i olika ljusförhållanden, tyckte det fungerade skitdåligt (som ungarna också säger) och bara klagade. Att Canon skulle återinföra ögonstyrningen är väl knappast troligt. Inte heller att de skulle göra mikrojusteringen fullt användbar genom att göra den ännu krångligare än vad ögonstyrningen var.

Jag tror också att ett annat problem med ögonstyrningen var att man fick inte plats med dioptrijusteringen av okularet samtidigt, och det är kanske fler som vill ha den funktionen.

Dagens mikrojustering fungerar så att kameran mäter vart fokus ska vara, men istället för att skicka optiken dit skickar den order om att ställa lite fel, framför eller bakom. Har då användaren fått för sig att det blir bättre så, är allt frid och fröjd. Problemet är när kamera/objektiv fokuserar för nära på vissa brännvidder och/eller avstånd och för långt bort på andra. Med bara en justerpunkt kommer man ingen vart då. Vid mikrojustering skulle man dock kunna göra en förbättring genom att kameran kontrollerar sig själv på sensorn.

Jag tänkte mig först att kameran skulle ta ett antal bilder, men sen har jag insett att det inte ens behövs.
Det räcker att man startar mikrojusteringen, varvid kameran mäter med mittpunkten, kör fokusmotorn dit en nollställd justering skulle ge, startar livview, fokuserar med kontrastavkänningen på samma område som den vet att AF-punkten ligger, kollar var optiken hamnade nu då och lägger in ev. skillnad som en mikrojustering.
Man kan ju låta användaren titta på bilden i 10X förstoring och välsigna det hela, om man vill.

Sen är det ner med spegeln, fokusera med nästa AF-punkt, upp med spegeln och gör om proceduren tills alla, eller åtminstone några utspridda punkter gåtts igenom. Hittar den inget att fokusera på är det bara att gå vidare med nästa punkt. Är det för mörkt för att få något vettigt resultat klagar kameran i displayen. Ljusmätning kan den ju göra.
Om maskinisten sedan vill göra om detta får han välja att lägga till eller börja om. När man lägger till får man återigen välsigna att det man nu mätt upp, med annan brännvidd och/eller avstånd, ska läggas till det som redan är lagrat.

Beroende på fotografens grad av problem och intresse kan en sådan funktion utnyttjas allt från knappt alls till ett flertal olika mätserier, som kameran sedan interpolerar mellan när man använder den i verkligheten. Med dagens processorer och minnesutrymme är det inga problem rent tekniskt.

Man kan göra en wizard för halvbegåvade, där kameran föreslår vilken brännvidd man ska använda, om man ska fokusera nära eller långt borta, etc.
 
Nyan Sony A33 och A55 är mycket mer intressant än 60D och billigare oxo, funderar starkt på att byta system efter som Canon bara tänker på att öka antalet pixlar.
 
???

A55 har 95% av upplösningen i 60D...
(4912 x 3264 pixlar på bredden i stället för 5184 x 3456).

Och att de är mer nyskapande i sina val av funktioner måste inte innebära att de är "bättre kameror". Skilj på orden "nytt" och "bra" - då lever du ett längre, och rikare liv... :)

Om man däremot kommer fram till att de nya funktionerna du får med en A55 passar dig bättre än de aningens mer utvecklade funktionerna i 60D, ja då kan du ju spara en bra slant OCH bli mer nöjd. Man måste jämföra själv, jag skulle nog tveka att sätta den ena kameran som "bättre" än den andra (ja, jag har provat båda).
 
Kanske tänker Johannes på kamerornas sökare? Där har Sony A55 sparat på pixlarna, bara drygt 1 Mpix (dvs ungefär som min sex år gamla Minolta A2) medan Canon 60D faktiskt har oändligt många pixlar i sin sökare. ;-)

Viste inte att den har elektronisk sökare men de kan oxo vara bra att kolla bilden ner det är solsken och svårt att se den i displayen, de som jag ser som förbättring är att den har mindre brus på högt ISO om de blir som 550D har som har samma sensor som 60D och sen att A55 kan ta 10 bilder i sekunden.
Hade varit intressant om Canon hade intelligent ISO och intelligent exponering som finns bland annat i
Lumix fz38 och de funkar bra men skulle funka ännu bättre på större sensor skulle jag tro.
 
Ögat har visst 6-7 miljoner tappar som står för seendet i klart ljus. Stavarna däremot är hela 110-125 miljoner till antalet och dessa står för vårt mörkerseende. Ska man tolka det som 125MP är gränsen för S/V fotografi och 7MP för färg? Hirr-hirr.
 
[Joi skrev:Nya Sony A33 och A55 är mycket mer intressant än 60D och billigare oxo, funderar starkt på att byta system efter som Canon bara tänker på att öka antalet pixlar.

Åjo lite annat blir det väl också från Canon, men det är ju intressant att se vad alla tillverkare kommer med, och det behöver man inte byta sysytem för att få tycka. F.ö så ökas det på med pixlar både här o där, t.o.m. Nikon är tydligen på gång.
 
Får väl först erkänna att jag ej vet hur och vad som förändras när man mikrojusterar i kameran. Men något flyttas eller elektriskt förändras så fokus kan justeras.

Då kommer frågan vad gör InterVision som skulle vara så himla mycket bättre om dom exempelvis gör samma sak fast utan att man ser detta via ett värde i menyn. Dom justerar och nollställer så sk. default värde.

Har jag fel om jag tror att inga lins element flyttas i ett justerat objektiv ?
Om inte så sker allt elektroniskt, en förskjuting av ett givet plan som ska vara det som justeringen försökt ge en skarp bild.

Allså hur sjutton kan man då justera en kamera så att hela sin utrustning blir perfekt när fler brännvidder påverkar vid zoomning och inte linser flyttas hmmmmm oj detta var inte det lättaste att finna ord till hehe.

Bryts ljuset fel någonstans så inträffar fokus i fel plan.
Joakim m.fl. kan säkert förklara med sitt tekniska intellekt, men om jag sedan förstår är frågan.

Thomas av Aquino fokuserade på aktivt och passivt intellekt,och jag kan ej vara passiv.
Ursäkta en förvirrad skeptiker.

Problemet är att problemet är tvådelat :)

Kamerans uppgift är att mäta en feldistans och riktning (med fasdetekterande AF).
-Feljustering här är "samma fel hela tiden", en konstant
-Kameran ska veta (och korrigera för) fokus-skillnader i olika ljustemperaturer
-Kameran ska veta nerbländningsgrad jmf mätningens nogrannhet (F/2.8, F/5.6)
När detta är gjort ska en korrigeringsmängd skickas till objektivet

Objektivets uppgift är att ta emot signalen och översätta den till en viss mängd "vridning" av fokusringen.
-Objektivet ska veta vad fokusavståndet just nu är, och hur mycket kamerakroppens beställning betyder i just den här positionen.
-Objektivet ska stanna på rätt punkt och bekräfta till kamerakroppen att ändringen är färdig.

Om jag inför ett fel någonstans i kedjan är det alltså inte fullt entydligt för en yttre betraktare vad eller var felet är bara genom att göra EN jämförelse. Du måste arbeta bort felkällorna genom uteslutningsmetoden.

Metodiken i uteslutningen av felkällor bestämmer hur komplex en självjusterande AF måste bli för "kunden".
 
Förbaskat intressant men komplex analys för optiska fotoners dans som ställer till det för AF systemen. Tack alla försök att få mig att förstå lite mer om det mekaniska och elektroniska skeendet vid justerings fasen.

Ljus består av partiklar, men de är så små att man inte riktigt kan lita på dem.Så det är nog inte det lättaste att ta fram det perfekta AF systemet.

Relaterat Fakta "Subtracting photons from arbitrary light fields"

.Max Planck var först. Han hade studerat strålningen från glödheta föremål och kommit till en förbryllande insikt. Vid ett fysikermöte i Berlin i december 1900 presenterade han, högst motvilligt, sin upptäckt. Det verkade som om strålningen var kornig och inte kontinuerlig. Den kom i små energipaket.

Idén var revolutionerande, men den visade sig bli utomordentligt fruktbärande. Ljus och annan elektromagnetisk strålning kan beskrivas som en ström av ettriga små ljuskvanta. De döptes sedermera till fotoner. Under slutet av 1920-talet formulerades en prydlig algebra för fotonerna, fullt funktionsduglig än i dag.

Fotonerna är fysikens motsvarighet till biologins mikroorganismer. De finns överallt och lägger sig i det mesta, men är svåra att få grepp om. De väger ingenting, och alla rör sig med samma hastighet.

De trivs ihop, till skillnad från andra partiklar. Elektroner, till exempel, vägrar att ha samma energi om de befinner sig på samma ställe, och vice versa. Men fotoner kan man packa ihop hur många som hest. En ljuspuls kan innehålla en foton, eller två, eller tio eller hundra fotoner, alla likadana och med samma energi.

Men sen börjar det knepiga. Fotoner lyder strikt under kvantfysikens lagar. Det innebär att de har tillgång till en flexiblare verklighet än den vi är vana vid.

En ljuspuls kan mycket väl bestå av en foton och två fotoner på en och samma gång - eller av sju, tjugo och tusen på en och samma gång. En ljusstråle kan vara sammansatt av ett obestämt antal fotoner, i ett slags mitt-emellan-läge, som strider mot all intuition. Fysikerna talar om överlagrade tillstånd, eller superpositioner.

Det är inget udda laboratoriefenomen. Faktum är att allt ljus vi ser, från solen och alla lampor, är sådana kvantfysikaliska spöktillstånd, där antalet fotoner inte är spikat, utan svävar fritt mellan olika alternativ.

Man kan försöka mäta antalet fotoner i en ljuspuls. Det betyder att man tvingar ljuset att välja en viss siffra. Det går inte att förutsäga vad det ska välja i det enskilda fallet, men mäter man antalet fotoner i många exakt likadana ljuspulser får man ett medeltal.

Den matematiska fotonteorin är tämligen abstrakt, men på senare år har experimentalfysikerna, fullastade med laserljus, stråldelare och interferometrar, hunnit i fatt. I de kvantoptiska laboratorierna kan man numera leka med fotoner på ett sätt som Max Planck aldrig kunnat drömma om.

I Florens har en grupp fysiker genomfört en rad raffinerade experiment, som illustrerar fotonernas gåtfulla beteende.

De utgår från en ljuspuls av spöksorten. Antalet fotoner är obestämt, men medeltalet är känt. Från ljuspulsen lyckas forskarna spjälka av exakt en foton. Frågan är: hur ser ljuspulsen ut efteråt?

Man kan räkna ut det med den abstrakta algebran. Resultatet blir besynnerligt. Det visar sig att det mycket väl kan finnas fler fotoner kvar i pulsen sen man plockat bort en.

Fysikerna i Florens har gjort försöket om och om igen, tusentals gånger. Algebran har rätt. Antalet fotoner kan öka sen man minskat med en. Det går faktiskt utmärkt att fördubbla antalet i ljuspulsen på det sättet.

Det här går att begripa, även om det fordrar en viss tankemöda. Så här:

Återgå först till de enklare, icke spöklika tillstånden, där antalet fotoner är väldefinierat. Antag, till exempel, att vi har exakt tre fotoner. Låt oss kalla dem A, B och C. Vi plockar bort en av dem. Kvar har vi någon av kombinationerna AB, AC eller BC.

Men alla fotoner är precis likadana. Det finns inte det någon som helst skillnad mellan AB, AC och BC. Det betyder att vårt ursprungliga tillstånds, med tre fotoner, nu förvandlats till tre tillstånd med två fotoner - och de tre är identiska.

Tänk er nu att de tre fotonerna ligger inbakade som en av komponenterna i ett överlagrat spöktillstånd. När vi tar bort en foton och sen mäter antalet har valmöjligheterna ynglat av sig, i flera identiska alternativ. Därför kan slutresultatet bli att vi nu har fler fotoner, som en direkt följd av att det inte går att skilja dem åt.

Det är inte alltid så. Det går att fixa ljus där antalet fotoner blir färre om man tar bort en. Det finns också ljus där antalet inte ändras alls. Så är det med det välordnade ljuset från en laser, där alla fotonerna marscherar i exakt samma takt.

Och vanligt ljus? Ja, det är en blandning av osorterade spökfotoner, i en enda rolig röra.

Förlåt !
 
-Kameran ska veta (och korrigera för) fokus-skillnader i olika ljustemperaturer
Det där får du gärna utveckla. Menar du att AF tar hänsyn till objektivets kromatiska aberration? Vad är det som ska korrigeras; mätningen och exponeringen sker ju i samma ljus?

-Kameran ska veta nerbländningsgrad jmf mätningens nogrannhet (F/2.8, F/5.6)
Syftar du på att kameran måste veta ifall den kan använda högprecisionssensorerna som kräver f/2.8-objektiv, eller menar du att den kan vara "slarvigare" med fokuseringen ifall man bländat ned?
 
Men var ska du få informationen som ska ge återkopplingen från? Har du någon bra idé? Jag ser det inte, och jag ska ändå föreställa produktutvecklare.

Lennart, det du beskriver har jag aldrig hört talas om. Vi får nog talas vid igen.

Jag har också jobbat många år som produktutvecklare och gör det fortfarande samt står som författare till flera patent innom optronik, men inte heller jag ser var du skall få informationen ifrån. verkligheten är sträng tyvärr....

det finns dock en idé som har en chans att fungera som jag ser det - men vill du diskutera patentmöjligheter så gör vi inte det på ett forum kanske ,)
 
Återkopplingen är ganska enkel, iaf för objektivdelen av mätningen - gör en mätning till helt enkelt. Sen vet du om objektivet betett sig som förväntat.

Det är i stort sett detta man gör genom att använda enkelfokusering från stativ och fokusera/trycka av flera gånger. Feljusterade objektiv kommer då flytta fokus i flera omgångar, till man till slut gafflat in rätt resultat.

Om man fortfarande efter 5-6 tryck inte lyckats hittta rätt (på ett statiskt mål naturligtvis) så är kameran lite snurrigt på det också. När bilden är "stabil" och fokus inte flyttar sig för att du trycker av fler gånger, då är du framme vis vad KAMERAN anser vara "rätt" fokus.
.............................

Att skriva om fotoner i beskrivande syfte är lite besvärligt, då man då blandar våglära med kvantfysik och vanlig linjär fysik i samma modellbeskrivning. Fotoner existerar ju inte i sig självt, de är bara en modell som får fysiskt representera en viss mängd vågenergi. Denna mängd ska motsvara en exakt eV-, en elektronladdning (inte en Ev- :)

Det här med den "ökande ljusmängden efter subtraktion" är ju ganska naturligt - beroende på vilken fas den del av vågen man "plockar bort" har. Om vi tar en kaotiskt ordnad (Kolmogorov's modell) ljusenergivågfront kommer ju många av "fotonerna" vara i motfas till genomsnittet av vågfronten. Tar vi bort JUST DESSA delar av vågen kommer vågen som helhet ha ett större överfört energiinnehåll :)
Du får då en ökning av att ha "plockat bort" något.
..............................

Örjan:
Ja mätningen sker i samma förutsättningar som "provtagningen" - själva fotot - men efter detta tillkommer ju sedan vitbalanseringen...
Säg att vi mäter i extremt rött ljus (15W glödlampa?) och sedan vitbalanserar upp mätningen till "nutralt". Mätningen sker då på i stort sett enbart rött ljus, men presentationen sker med grönt/blått mångdubbelt förstärkt. Felmängden här är ju dock begränsad till att maximalt motsvara objektivets LoCA inom det synliga ljus-spektrat - dvs max ett par enstaka procent av fokusavståndet. Men kan man kompensera för det gör man det - eftrsom det är en väldigt "enkel" kompensering att göra.

Enligt Canon gör kameran skillnad på inställd bländare och maxbländare när den skickar signalen till objektivet. Målvärdet ska vara "inom fokusdjupet", och fokusdjupet skiljer ju från bländare till bländare.

Nej, slut med roligheterna - tillbaks till arbetet... :)
 
Jag tror också att ett annat problem med ögonstyrningen var att man fick inte plats med dioptrijusteringen av okularet samtidigt, och det är kanske fler som vill ha den funktionen.

Förvisso ett sidospår, men min EOS 30 (utan D) har både dioptrijustering och ögonstyrd fokus. Fast jag gillade aldrig ögonstyrningen, jag har nämligen vanan att kika runt i sökaren för att ha koll på utsnittet med det ofelbara resultatet att kameran valde fel fokuspunkt i exponeringsögonblicket.
 
Återkopplingen är ganska enkel, iaf för objektivdelen av mätningen - gör en mätning till helt enkelt. Sen vet du om objektivet betett sig som förväntat.

Det är i stort sett detta man gör genom att använda enkelfokusering från stativ och fokusera/trycka av flera gånger. Feljusterade objektiv kommer då flytta fokus i flera omgångar, till man till slut gafflat in rätt resultat.

Om man fortfarande efter 5-6 tryck inte lyckats hittta rätt (på ett statiskt mål naturligtvis) så är kameran lite snurrigt på det också. När bilden är "stabil" och fokus inte flyttar sig för att du trycker av fler gånger, då är du framme vis vad KAMERAN anser vara "rätt" fokus.

vad i kameran kan vara 'snurrigt'?
mitt sigma-objektiv bakfokuserar en bra bit även om jag 'duttar' fokus flera gånger, men ingen annat av mina gluggar. (på samma brännvidd och bländare)
betyder det att man kan förvänta sig att detta objektiv inte kan korrigeras till korrekt fokus, utan att felet är av annan natur? (buggar i af-styrningen eller något...?)

detta gäller iofs på nikon, men principen är likartad antar jag.
 
Senast ändrad:
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar