Annons

Medelålder på fotosidan?

Produkter
(logga in för att koppla)
Jag tror att kvinnor och yngre blir bortskrämda. De skapar konto och ställer en nybörjarfråga i forumet men får svar som om de skulle resa till månen. De loggar kvickt ut för gott medan tråden övergår i en långdragen pseudodiskussion på nanonivå. Hur lång är genomsnittstiden för medlemskapet för den gruppen? Hur kan de fås att stanna kvar?

Ja....

Visserligen inte Fotosidan men minns ett fotomöte en gång i en fotoklubb jag var med i under en period.

En ganska ung kvinna hade tagit en makro bild på blåsippor. Hon hade skaffat en mellanring utan elektrisk koppling till ett normalobjektiv.

Det hördes att hon var stolt över att ha fått till det. Bilden var tom bra. Ingen sade något utom jag då men var mest imponerad av att hon hade haft tålamodet att fixa till det tekniskt. Vilket jag också framförde

När bilderna var genomgågna skulle vi även prata om förslag inför nästa tema. Kvinnan hade uppenbarligen fått blodad tand för makro och föreslog optimistiskt och kvittrande att vi kunde ha "blommor" som tema.

Från ryggen i halvmörkret som tillhörde klubbens självutnämde halvvresige nestor kommer.... "Då är i alla fall inte jag med. Tänker inte sitta här och bedöma bilder ur en frökatalog"

Kvinnan försöker "ta det" och ändå se glad ut. Men det syntes att kulan tog. Vad jag vet kom hon inte fler gånger
 
Jag tror att kvinnor och yngre blir bortskrämda. De skapar konto och ställer en nybörjarfråga i forumet men får svar som om de skulle resa till månen. De loggar kvickt ut för gott medan tråden övergår i en långdragen pseudodiskussion på nanonivå. Hur lång är genomsnittstiden för medlemskapet för den gruppen? Hur kan de fås att stanna kvar?
På pricken! Det finns tyvärr alltför många i forumet som, medvetet eller omedvetet, är duktiga på att skrämma bort nykomlingar som startar en tråd. De är mer intresserade av att briljera med sin teknik- och prylkunskap och babbla med andra än att faktiskt hjälpa nykomlingen med ett svar som ligger på nykomlingens nivå. Det är sorgligt, tycker jag.
 
Senast ändrad:
Ja....

Visserligen inte Fotosidan men minns ett fotomöte en gång i en fotoklubb jag var med i under en period.

En ganska ung kvinna hade tagit en makro bild på blåsippor. Hon hade skaffat en mellanring utan elektrisk koppling till ett normalobjektiv.

Det hördes att hon var stolt över att ha fått till det. Bilden var tom bra. Ingen sade något utom jag då men var mest imponerad av att hon hade haft tålamodet att fixa till det tekniskt. Vilket jag också framförde

När bilderna var genomgågna skulle vi även prata om förslag inför nästa tema. Kvinnan hade uppenbarligen fått blodad tand för makro och föreslog optimistiskt och kvittrande att vi kunde ha "blommor" som tema.

Från ryggen i halvmörkret som tillhörde klubbens självutnämde halvvresige nestor kommer.... "Då är i alla fall inte jag med. Tänker inte sitta här och bedöma bilder ur en frökatalog"

Kvinnan försöker "ta det" och ändå se glad ut. Men det syntes att kulan tog. Vad jag vet kom hon inte fler gånger
Det är just den typ fotografer som alltid börjar ogilla mig i de fotoklubbarna jag varit - oftast för att jag sällan bryr mig om det de säger, men också att jag gör något som avviker från deras övertygelser. 😁
 
Jag tror att kvinnor och yngre blir bortskrämda. De skapar konto och ställer en nybörjarfråga i forumet men får svar som om de skulle resa till månen. De loggar kvickt ut för gott medan tråden övergår i en långdragen pseudodiskussion på nanonivå. Hur lång är genomsnittstiden för medlemskapet för den gruppen? Hur kan de fås att stanna kvar?

Ja det är just detta som hela kamerabranchens brottas med. Deras PR/Marknadsavdelningar sliter sitt hår. Samtidigt så är det de äldre som verkligen har intresset och är beredda att investera i sin hobby. Vår spaning är att den målgrupp som är intressant är yngre "innehållsproducenter". De är inte lika märkestrogna heller.
 
Ja, content provider och influencer och Youtuber ska man ju vara nu för tiden. De är påtagligt ofta unga, särskilt om det definieras som "yngre än jag". Men de måste ju ha lite prylar, de också, för att skapa content Youtube som kan influenca någon. Prylarna ska komma någonstans ifrån. Det finns säkert de som börjar med en telefon, men jag tvivlar på att de mer engagerade nöjer sig med ljudet från den mikrofonen, exempelvis. Så det är klart att pryltillverkarna vill snärja dem.
Men vilka umgås de med? Är det så att influencers bara diskuterar sitt content via Youtube, eller hur detta content ska providas, eller finns det klubbar, forum eller andra umgängesformer (vad finns det mer för alternativ) som de utnyttjar?

Jag är med i en fotoklubb som är aktiv. Där är det bäckar med vatten utsmetat med lång slutartid, trollsländor och örnar som gäller. Jag är besvärlig där också (!), med mina actionbilder från idrottande.

För att knyta tillbaka till minskat föreningsliv så är det en allmän trend att folk inte vill göra något ideellt längre. Jag var noga med att släpa med ungarna som ideella arrangörer av allehanda evenemang när de växte upp, för att de skulle lära sig att inget händer av sig självt. Men jag var nog lite udda där också.
 
På 80-talet hamnade jag i en medelstor stad i Mellansverige efter skolexamen. Utan någon anknytning till något eller någon blev det lite tomt efter att biblioteket och affärerna stängt. Jag provade därför stadens fotoklubb.

När jag kom dit så var det ganska många deltagare. Jag fick reda på att till varje möte tog man med sig en diabild som ingick i kvällens tävling. Det lät ju trevligt men vilken bild vann? Jo en medioker (för att försöka vara vänligt inställd) solnedgång, lite oskarp och mest svart och lite gult. Vad hade hänt? Jo alla röstade naturligtvis taktiskt, på en bild som ingen trodde skulle få några andra röster, i hopp om att den egna bild då skulle komma högre upp och närmare prispallen. Skrattretande. Det blev inget mer besök på den klubben och jag slapp gräva i lådan med kasserade diabilder.

Tidigare, innan jag flyttade från Göteborg, frekventerade jag en fotoklubb, eller kanske fotostudiecirkel, där vi också tävlade genom att delta med tre diabilder var. Dessa skickades till en annan klubb utanför stan som gjorde bedömningen vilket fungerade bra. Vi var oftast överens om att resultatet i tävlingen var rättvis, att de bästa bilderna placerat sig rätt.

Så kan det gå i fotoklubbarnas värld!
 
Jag gluttade på dörren till en av de lokala, såg glada bilder på en hög med pensionärer på "gatufotograferande" som alla tog en bild på samma lilla barn. Stängde dörrn och gick......

Vad kan man göra för att vitalisera den här sajten? Jag vill möta yngre, kvinnor och vad som helst annat än BARA pensionärer.
Det brukar bli bäst i alla sammanhang när det är blandat.

Pensionärer är snälla, men om det är fär många är det ju inte kul.
Haha spot on vad det gäller fotoklubbar :) När jag blir inbjuden för att ge bildkritik vet jag liksom aldrig vad jag ska säga på grund av att nivån på den fotografiska gestaltningen är så låg. Det är mest bilder som hör hemma i familjealbumet, smygtagna bilder med teleobjektiv och en och annan trast.
 
Haha spot on vad det gäller fotoklubbar :) När jag blir inbjuden för att ge bildkritik vet jag liksom aldrig vad jag ska säga på grund av att nivån på den fotografiska gestaltningen är så låg. Det är mest bilder som hör hemma i familjealbumet, smygtagna bilder med teleobjektiv och en och annan trast.
Ja, det är högst varierande nivå i fotoklubbar, men det ingår liksom i konceptet. Den stora majoriteten fotoklubbar är allmännyttiga ideella föreningar, vilket betyder att man har en öppen medlemsantagning. Man stänger inte ute någon - även nybörjare och oerfarna är välkomna att delta i verksamheten. Man får därför stå ut med en och annan familjealbumsbild.
Vi har alla varit nya och gröna, eller hur saraarnald?
 
Senast ändrad:
Vi hade en fotoklubb på mitt förra jobb som drogs igång av en glad entusiast. Vi hade flera duktiga deltagare. Någon gick i pension andra hade inte längre tid. Trots att de utställningar och utflykter vi gjorde var populära så droppade deltagarna av en efter en så verksamheten lades på is när vi till slut blev för få. Det var också svårt att hålla ihop fotoklubben när ambitionsnivån var så olika hos deltagarna. Jag gissar att de mest ivriga skrämde bort övriga som inte var beredda att gå "all-in". Bildkritik var också svårt när kvalitén varierade. Det är ofta skillnad mellan redigerade och oredigerade bilder eller bilder från systemkamera kontra mobilkamera. Arbetsbelastning och livspussel påverkade också om medlemmarna hade möjlighet att dels hinna ta bilder, dels komma till klubbmötena som var efter arbetstid. Jag tror också att vissa valde att inte komma alls om de inte hunnit att ta några bilder på nästa mötes tema. Det är svårt att hålla alla nöjda när förväntningar och förutsättningar är så olika. Det finns heller inte underlag för så många likasinnade på en arbetsplats.
 
Ja, detta är den stora utmaningen i många fotoklubbar, att skapa meningsfullhet och sammanhållning både för de proffsiga och ambitiösa medlemmarna och för dem som deltar bara för att få någon timmes underhållning på möten 1-2 ggr/månad.

Den som är ambitiös och vill utvecklas kan lätt bli frustrerad i klubbar där majoriteten bara ”sitter av tiden” och följer stelbenta (och ofta oskrivna) ramar för klubbens verksamhet.

Och motsatsen gäller också. De medlemmar som är nöjda med lite lattjo-lajbans uppfattar lätt de ambitiösa som överdrivet ”pretto”.
 
Vad avser kritik kan jag nog säga att jag är en sån person som kanske tar åt sig - lite för mycket. Så ta med bilder för visning på fotoklubben, nja.
det skulle säkert vara nyttigt, men riskera att få sin hobby negativt berömd av ngn förståsigpåare som har en dålig dag. Nä.

Skulle jag lägga upp något och få svidande kritik av ngn människa som lever på/av foto och hållit på med det ett antal år...

Jag vet inte, jag skulle nog lägga grejerna på hyllan, åtminstone ett slag.

Så jag fotograferar för mig själv, för mitt eget mående och för att det ger mig ro.
Blodtrycket sjunker ikapp med slutarljudet liksom....
 
Vad avser kritik kan jag nog säga att jag är en sån person som kanske tar åt sig - lite för mycket. Så ta med bilder för visning på fotoklubben, nja.
det skulle säkert vara nyttigt, men riskera att få sin hobby negativt berömd av ngn förståsigpåare som har en dålig dag. Nä.

Skulle jag lägga upp något och få svidande kritik av ngn människa som lever på/av foto och hållit på med det ett antal år...

Jag vet inte, jag skulle nog lägga grejerna på hyllan, åtminstone ett slag.

Så jag fotograferar för mig själv, för mitt eget mående och för att det ger mig ro.
Blodtrycket sjunker ikapp med slutarljudet liksom....

Efter att ha fotograferat på egen hand i ett par tre år ungefär blev jag medlem i den lokala fotoklubben. På en inneträff fick de som ville ha med sig max 10 bilder som på något sätt representerade vad man fotograferar. Jag minns att jag gick till mötet med lite lätt ångest och tankar som - "Vad i helvete har jag gett mig in på?". Att visa mina bilder för s k proffs, kändes fruktansvärt jobbigt. Det var som om Vicente Del Bosque hade råkat få vetskap om att jag sparkade lite boll hemma i trädgården med barnen och ringt upp undrar om man kunde komma till Madrid nästa söndag och ersätta Zidane i El Classico, då Zidane kände sig lite krasslig och eftersom jag också höll på med en fotboll kunde jag kanske tänka mig sparka lite boll ihop med grabbarna i Real Madrid. Jag behövde inte göra något märkvärdigt, bara jag gjorde mål. I ett svag ögonblick hade jag tackat ja till Del Bosques erbjudande. Vilket jag nu djupt ångrade där jag stod i spelargången småfet och medelålders. Ungefär så kändes det när jag satt där i mörkret och väntade på att mina bilder skulle visas upp på projektorduken samtidigt som jag hoppades att mitt USB-minne med mina bilder av okänd anledning gått upp i rök.

Mina bilder visades till sist och jag pratade lite om dem. Det hela var en tämligen oblodig historia. Skräcken att bli utskrattad, hånad och utbuad var helt obefogad.

Jag har sedan dess visat bilder vid många tillfällen och även hållit två längre föredrag med mina bilder.

Jag har kommit framtill att visa sina bilder är inte en fråga om en tävlan. Det är mer fråga om ett samtal. Vi tar olika bilder, vi ser olika ting, vi dras till olika saker. Det är det som det spännande och intressanta. Det finns inget rätt eller fel. Det handlar om att ha ett öppet sinne och vara nyfiken. Har man det blir en bildvisning något att se framemot.
 
Ibland är det dessutom bra att tvingas, eller åtminstone ledas, utanför normalspåret.
Länge köpte jag kameror för att ta stillbilder, även av sådant som rör sig. Men video har trängt sig på, kanske mest för att vi blivit tvungna att bli videoproducenter (både inspelat och i direktsändning) på jobbet. Kunderna kunde inte resa under pandemin och nu har de upptäckt att det är bekvämt att stanna hemma.

Snabbt inser man att redigera video är något helt annat än att lägga ihop bilder i ett webalbum. För att bli bättre började jag göra video hemma.

I fotoklubben vill de gärna se bildspel. Hittills har jag mest varit besvärlig där också och istället hållit föredrag om hur jag tar actionbilder, för de som ofta fotograferar fiskmåsar och näckrosor. Men nu har jag ju insett att ett videoredigeringsprogram klarar att skapa vilka bildspel som helst, så nu har jag övat på det. Det är också något annat än att välja bilder till ett webalbum, för i bildspelet ska man välja hur länge en bild ska visas, vad som ska sägas om den (om man spelar in berättarröst), vilka texter som ska läggas till och (värst av allt för mig, som nätt och jämt är musikalisk nog att vissla på en hund) välja ut lämplig musik till bildspelet.

Hu. Men nu har jag övat lite. Som vanligt är jag besvärlig. Det finns en vedertagen sanning i fotoklubben att ett bildspel är tre minuter långt. Har provat det. Det senaste jag knåpat ihop är på exakt 14 minuter. Har inte visat det än där, men ska bli intressant att se om alla somnar efter 3:01 eller om de hänger med till slutet.

Nästa steg blir två. Har nu skrivit storyboard till en kortfilm. Den innehåller allt som behövs för att bli en kioskvältare.
En solbadande tjej, en stalker och ett stunt.
Två av de äldsta barnbarnen är utsedda som skådespelare, men det vet de inte om än. Där finns för övrigt en bra pedagogik i att de själva får vara med att skapa en film full med fusk, så de från insidan ser att mycket av de miljarder filmer de kan se på nätet inte alls visar verkligheten.

Dessutom har jag tänkt skapa något bildspel, när jag nu fått blodad tand, som jag tänkt ska innehålla en blandning av stillbilder och videosnuttar. Det går ju bra att hantera i ett videoredigeringsprogram. Vet inte vad det ska handla om än.

Så visst kan en fotoklubb öka kompetensen, eller bredda den, om man plockar upp handsken.
Största hindret här har nog varit att videoredigeringsprogram av något slags ambitionsnivå är, om möjligt, än värre än dito stillbildsprogram på att vara sega att lära sig. De första gångerna jag försökte göra något alls utöver att trava klipp efter varandra tog allt som tog en minut att komma på mer än en timme att få till. Men nu börjar jag få kläm på hur man ska göra, och i vilken ordning det ska göras, för att det ska bli smidigt att genomföra.

Det finns automatisk redigering också. Plocka fram önskade videoklipp och stillbilder och tryck på Skapa film. Film blir det, men den ser förstås rätt mainstream ut.
Däremot har jag med ett annat intresse tittat på film på senare tid, för att faktiskt lägga märke till hur proffsen gör. Av en anledning, hoppas jag. Sen apar jag efter eller gör annorlunda, beroende på vad jag vill visa. Nyttiga lärospån det också.

Ibland läser jag här att någon skriver att de vill veta något om någonting som ska användas för stillbilder. OBS! Ej video.
Då vill jag ge rådet att förakta inte video. Det kan gå runt och komma tillbaka som insikter om hur man kan ta bättre stillbilder också. Eller bättre visa sina stillbilder, för ett bildspel är faktiskt en trögrörlig video.
 
Ja, det är högst varierande nivå i fotoklubbar, men det ingår liksom i konceptet. Den stora majoriteten fotoklubbar är allmännyttiga ideella föreningar, vilket betyder att man har en öppen medlemsantagning. Man stänger inte ute någon - även nybörjare och oerfarna är välkomna att delta i verksamheten. Man får därför stå ut med en och annan familjealbumsbild.
Vi har alla varit nya och gröna, eller hur saraarnald?
Visst har vi det, men det är aldrig nya och gröna som tar de där bilderna, alla är 60+ och kan ha väldigt snäv uppfattning om vad foto kan vara
 
Visst har vi det, men det är aldrig nya och gröna som tar de där bilderna, alla är 60+ och kan ha väldigt snäv uppfattning om vad foto kan vara
Ja, den kategorin finns också! En del lever kvar i det gröna fotostadiet hela livet. De är nöjda med att ta "skarpa kort" och utläser kvalité i en bild utifrån skärpa och exponering. Punkt.
Sedan kan man förstås vara nybörjare inom foto även som 60-plussare. :)
 
Haha spot on vad det gäller fotoklubbar :) När jag blir inbjuden för att ge bildkritik vet jag liksom aldrig vad jag ska säga på grund av att nivån på den fotografiska gestaltningen är så låg. Det är mest bilder som hör hemma i familjealbumet, smygtagna bilder med teleobjektiv och en och annan trast.

Jag har varit medlem i någon fotoklubb under nästan alla mina år som fotograf, jag har dessutom haft ett stort antal föreläsningar i olika fotoklubbar. Största problemen för många fotoklubbar är som jag ser det:

1) Svårt att få in nya medlemmar som är aktiva med att fotografera.
2) Det är alldeles för mycket fokus mot olika former av fototävlingar.
3) Det diskuteras mer teknik och fotoprylar, än bildernas bildspråk.
4) Oftast obefintlig kunskap om fotohistoria.
5) För långt mellan möten och andra aktiviteter, då flertalet av medlemmarna är för lite aktiva och prioriterar fotografi för lite.
6) Stram och osmidig hierarki med ett fåtal mentorer som styr för mycket.

Mvh Terje
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar