Mänskliga ögats bländartal?

[cocuyo]

Ögat är definitivt inte färgkorrigerat utan det hela förvärras snarare eftersom linsens Abbetal är lite lägre (52) än kammarvatten och glaskopp (61).
/.../
Att evolutionen inte klarat att lösa färgkorrigeringens gåta beror på att den bara förfinar och utvecklar ett grundkonceptet, den "uppfinner" inget revolutionerande nytt utan får lita på mutationer som i de allra flesta fall är återvändsgränder.
/.../
Tvärtom kan man se frånvaron av kromatisk korrektion som ett starkt stöd för evolution gentemot s.k. "intelligent" design (ingen intelligent designer hade gjort så här).
.

Jag böjer mig så klart för det; och förklaringen till att vi faktiskt trots kraftig kromatisk aberration kan se skarpt skulle alltså kunna ligga i att den relativt högfrekventa omfokuseringen korrigerar; även om hjärnan kan korrigera för storleken, så som vi gör när vi korrigerar vid bildbehandling för "fringes", blir ju i så fall endast en av färgerna i taget skarp på näthinnan. Men vår syn, inte nödvändigtvis själva ögat utan hela systemet, har ju väldigt god skärpa och upplösning.

 

[sarnor]

Gör den här! www.youtube.com/watch?v=vJG698U2Mvo Man blir förvånad. Testa på vänner och bekanta också.

Den var kul! Men jag fungerade tvärt om mot förväntat, tappade räkningen istället...

 

[PMD]

Jag slängde mina glasögon 1979, och jag har sett bra sedan dess, oavsett vetenskapligt stöd. När min syn testades vid läkarundersökningen för körkortet sade både läkaren och sjuksköterskan att det inte var möjligt att synen skulle kunna bli bättre av träning, men likförbaskat hade jag helt felfri syn trots att jag tidigare hade behövt glasögon. Visst kan det ses som "anekdotiskt", men inte desto mindre har jag faktiskt under ungefär halva livet dragits med närsynthet, och den gick över när jag gjorde övningarna efter att ha läst boken "Better eyesight without glasses" av Bates. Jag lär knappast ha fått förbättringen via presbyopi vid 33 års ålder.

Att det fungerade för dig är tyvärr inget vetenskapligt bevis. Det är ju kul att du lyckas träna bort ditt synfel, men det är inte meningsfullt att rekommendera andra att göra så baserat på det.

Det är väl också ganska klart att de som prövade det "vetenskapligt" kunde ha orsak att hitta fel i både teori och praktik, eftersom det omvärderar allt man tidigare har sysslat med och hotar att dra bort en mycket lönsam kassako från kåren. Jag har i alla fall ingen annan förklaring till att min syn efter träningen var perfekt än att det faktiskt funkar.

Det där är alternativmedicinens standardinvändning mot att ingen har hittat vetenskapligt stöd för just deras alternativa medicinvariant. Konspirationsteorier är oftast inte speciellt substantiella.

Man bör f.ö. notera att avsaknanden av vetenskapligt stöd för att en företeelse fungerar inte är detsamma som vetenskapligt stöd för att företeelsen inte fungerar.

 

[cocuyo]

Att det fungerade för dig är tyvärr inget vetenskapligt bevis. Det är ju kul att du lyckas träna bort ditt synfel, men det är inte meningsfullt att rekommendera andra att göra så baserat på det.



Det där är alternativmedicinens standardinvändning mot att ingen har hittat vetenskapligt stöd för just deras alternativa medicinvariant. Konspirationsteorier är oftast inte speciellt substantiella.

Man bör f.ö. notera att avsaknanden av vetenskapligt stöd för att en företeelse fungerar inte är detsamma som vetenskapligt stöd för att företeelsen inte fungerar.

Jo, helt klart är det på det viset, men nog tycker jag att det borde ge lite näring åt nyfikenhet över varför det fungerar, och om det kan upprepas. Uppenbart hade Bates själv framgång med sin metod när den tillämpades i skolan, och även oftalmologer är ganska överens om att man åtminstone kan bromsa utvecklingen mot ökad myopi hos barn. Tesen att myopin skapas av närarbete förefaller mig också aningen misstänkt, med tanke på att den i skolan främst uppstod när eleverna försökte fokusera på svarta tavlan.

Bates teori att synen sköter sig själv och fungerar bäst när man inte försöker anstränga sig för att se verkar också stämma ganska väl. Om man anstränger sig för att se något som man har svårt att tolka, blir det faktiskt svårare att fokusera skarpt på det.

Och visst är konspirationsteorier väldigt lösa, precis som invändningarna ofta inte tar hänsyn till alla faktorer; konspirationsteorin förutsätter inte oärlighet, men väldigt ofta behandlar man selektiva verkligheter, både inom alternativmedicin och skolmedicin. Någon riktigt holistisk syn ser jag inte i någondera lägret.

 

[emjo]

Den var kul! Men jag fungerade tvärt om mot förväntat, tappade räkningen istället...

Alltid är det nån som ska vara tvärtemot Jag såg faktiskt gorillan också, men först efter att jag fått en direkt fråga om det. Hade man inte frågat så hade jag inte tänkt på den. Och jag var en eller två passningar fel också.

 

[cocuyo]

Alltid är det nån som ska vara tvärtemot Jag såg faktiskt gorillan också, men först efter att jag fått en direkt fråga om det. Hade man inte frågat så hade jag inte tänkt på den. Och jag var en eller två passningar fel också.

Jag tittade på den igen och koncentrerade mig på räkningen, eftersom jag i alla fall hade missat två passningar första gången, och när jag koncentrerar mig på att räkna passningar kan jag få gorillan att försvinna igen. Jag räknade fel andra gången också, och jag tror att jag hittade felet, eftersom jag hade missat de allra första passningarna innan jag liksom hittade de vita. Om jag vill se gorillan missar jag garanterat passningarna, jag grejar inte båda samtidigt. Jag ser visserligen gorillan för att jag vet att den finns där, men jag tittar förbi den för att koncentrera mig på räkningen. Min uppfattning om den är att den är där kortare tid när jag räknar passningar, medan den är där lång tid när jag försöker se den.

 

[iBoat]

Den var kul! Men jag fungerade tvärt om mot förväntat, tappade räkningen istället...

Du tänker kanske lite utanför de givna ramarna Det gamla påståendet att kvinnor har lättare att koncentrera sig på två saker samtidigt kanske stämmer? ...men jag tror att det är en myt

 

[iSolen.se]

Jag tittade på den igen och koncentrerade mig på räkningen, eftersom jag i alla fall hade missat två passningar första gången, och när jag koncentrerar mig på att räkna passningar kan jag få gorillan att försvinna igen. Jag räknade fel andra gången också, och jag tror att jag hittade felet, eftersom jag hade missat de allra första passningarna innan jag liksom hittade de vita. Om jag vill se gorillan missar jag garanterat passningarna, jag grejar inte båda samtidigt. Jag ser visserligen gorillan för att jag vet att den finns där, men jag tittar förbi den för att koncentrera mig på räkningen. Min uppfattning om den är att den är där kortare tid när jag räknar passningar, medan den är där lång tid när jag försöker se den.

Har det fungerat eller har duhelt enkelt vant dig vara utan glasögon?

Du svarade inte på frågan:

"Hur stort var felet före träningen och hur stort var synfelet efter?"

Och hur stort är det nu?

 

[Grimmer]

Ögat ändrar sig med åldern och vissa fel kan därför växa bort. Min fru tex. behöver inte glasögon längre pga. detta.

 

[The_SuedeII]

Du tänker kanske lite utanför de givna ramarna Det gamla påståendet att kvinnor har lättare att koncentrera sig på två saker samtidigt kanske stämmer? ...men jag tror att det är en myt

Hehe...

Myt och myt... Hjärnan kan multi-taska vissa saker helt utan att sänka sin prestering på enskilda av dessa områden. Till exempel kan vi ju andas, smälta maten, tvinga hjärtat att slå osv helt utan att lägga någon del av vår aktiva processningskraft på det.

Exakt hur det går till när vi multi-taskar saker som kräver aktiv inblandning och "processor-tid" i hjärnan när det gäller mer avancerade saker är vi väl inte helt framme vid en definitiv kunskap om än, men vi är RIMLIGT säkra på att hjärnan inte är parallell-konstruerad i det sentienta stadiet. Problem vi måste "tänka" på sker alltså med allra största säkerhet inte parallellt med varandra, utan vi behandlar dessa problem som sekventiella. Vi KAN alltså inte tänka på "flera saker samtidigt", oberoende av om vi är man eller kvinna till könet.

Däremot kan man nog argumentera för att många kvinnor har en lägre "förlustfaktor" i sin task-switching, de kan skifta mellan olika problemställningar med mindre förluster. Det ingår alltid en förlust (stressrelaterad, omställningsrelaterad och perceptionsrelaterad) när hjärnan skiftar från en problembehandling till en annan, hur stor denna förlust är bestämmer hur pass mycket du förlorar på att multi-taska.

Att multi-taska är ALLTID, utan undantag en effektivitetsförlust. Det är i många sammanhang en praktisk nödvändighet, men det innebär inte att det är bra eller speciellt effektivt.

Kanske att kvinnor är bättre på att verkligen koncentrera sig på en sak åt gången, men att de också är duktigare på att "skifta" vad de koncentrerar sig på väldigt snabbt? Så uppfattar jag det iaf...
......

Mycket kul läsning i tråden

 

[LEE Cordon Bleu]

Att vi fungerar olika mellan könen är väl ett faktum. Kvinnor från Venus och män från Mars.
Att vi män oftast tänker med K_ken och att kvinnor kan hålla många bollar i luften är väl ingen myt.

Vi är olika men kompleterar varann. Ibörjan kör vi racet tillsammans men med tiden tröttnar kvinnan på oss män för vår brist på att ta upp våra kalsornger som vi glömde där vi tog av oss dom.
At6t det sedan finns dom som klämmer på tandkräms tuben mitt på känns ju rätt dumt om man ska se till den tekniska begåvnigngen så kanske en multi task skulle sitta fint här. För efter en tids användning av denna tub så kommer det inge mer, fast halva ändå finns kvar.

Bristen är framåt anda och se sanningen i vitögat, det blir inte bättre än vad man gör det till.
Sara och Joakim visar båda hur hjärnorna kan vara på topp vilket kön man än hava.

Godjul !
Mvh. /Lennart Erik Edlund

 

[iBoat]

Hehe...

Myt och myt... Hjärnan kan multi-taska vissa saker helt utan att sänka sin prestering på enskilda av dessa områden. Till exempel kan vi ju andas, smälta maten, tvinga hjärtat att slå osv helt utan att lägga någon del av vår aktiva processningskraft på det.

Exakt hur det går till när vi multi-taskar saker som kräver aktiv inblandning och "processor-tid" i hjärnan när det gäller mer avancerade saker är vi väl inte helt framme vid en definitiv kunskap om än, men vi är RIMLIGT säkra på att hjärnan inte är parallell-konstruerad i det sentienta stadiet. Problem vi måste "tänka" på sker alltså med allra största säkerhet inte parallellt med varandra, utan vi behandlar dessa problem som sekventiella. Vi KAN alltså inte tänka på "flera saker samtidigt", oberoende av om vi är man eller kvinna till könet.

Däremot kan man nog argumentera för att många kvinnor har en lägre "förlustfaktor" i sin task-switching, de kan skifta mellan olika problemställningar med mindre förluster. Det ingår alltid en förlust (stressrelaterad, omställningsrelaterad och perceptionsrelaterad) när hjärnan skiftar från en problembehandling till en annan, hur stor denna förlust är bestämmer hur pass mycket du förlorar på att multi-taska.

Att multi-taska är ALLTID, utan undantag en effektivitetsförlust. Det är i många sammanhang en praktisk nödvändighet, men det innebär inte att det är bra eller speciellt effektivt.

Kanske att kvinnor är bättre på att verkligen koncentrera sig på en sak åt gången, men att de också är duktigare på att "skifta" vad de koncentrerar sig på väldigt snabbt? Så uppfattar jag det iaf...
......

Mycket kul läsning i tråden

Ja, kul och intressant!
Myt eller inte är svårt att säga. Jag missade gorillan och det är jag rätt glad för. Jag gillar att koncentrera mig på en sak och göra det så bra jag kan, istället för flera saker på ett halvbra sätt. Båda egenskaperna har sina givna och användbara områden i vardagen, men jag skulle inte klara att göra halvbra saker bara för att få gjort så mycket som möjligt. Som du skriver: "Att multi-taska är ALLTID, utan undantag en effektivitetsförlust" är helt sant.

Här är en fortsättning på den roliga ap-filmen: http://www.youtube.com/watch?v=IGQmdoK_ZfY&feature=player_embedded

Jag gick på den också

 

[elbe]

De är nog inte så stor skillnad mellan könen om vad "det tänks med" ;-) Men det finns inget lättare än att sätta en kvinnorhjärna i spinn i en oändlig loop. Det är bara att vänta en tiondelssekund med säga den av henne förväntade komplimangen eller de av henne förväntade kärleksorden e.d. för då är kortslutningen med påföljande katastrof total ;-)))

 

[cocuyo]

Har det fungerat eller har duhelt enkelt vant dig vara utan glasögon?

Du svarade inte på frågan:

"Hur stort var felet före träningen och hur stort var synfelet efter?"

Och hur stort är det nu?

Maximala korrektionen var -2,5 med 0,75 cylindriskt.

Nu finns inget brytningsfel.

 

[cocuyo]

Jag vet att inte ögat fungerar som en kamera, men det är inte det jag diskuterat. Vi har pratat om skärpedjup i ett givet ögonblick. Åtminstone är det vad jag pratat om hela tiden. Ska man jämföra en kamera med ögat (vilket ju tråden handlar om) så måste man ju göra den jämförelsen relevant.

Konstaterar man att en kamera och det mänskliga ögat inte fungerar likadant finns det inget diskussionunderlag för den här tråden överhuvudtaget.

Jag halkar tillbaka till diskussionen om skärpedjup.

Jag tror att det är bra att ha klart för sig att det finns två väsensskilda egenskaper som berörs när man talar om skärpedjup. Den ena är området inom vilket vi godtar att objektet som är avbildat återges skarpt, och den andra är hur oskärpan renderas, boké, och i samband med den senare också avbildningsskalan hos det som renderas oskarpt.

Det är särskilt tydligt när man tar närbilder där ett relativt litet föremål avbildas skarpt, helst i hela djupet genom föremålet, och där omgivningen renderas mycket oskarpt, på grund av dess relativt stora avstånd från det skarpa området. Det är mycket lätt att se på bilder som tas med optik som har god boké, ett bra exempel är bilden i tråden (M) Kritik - Lila Blomma på Foto i Fokus.

Det sättet att uppleva skärpedjup, som vi ser i bilden, kan vi inte uppleva direkt med synen. Till en del beror det så klart på att det är ganska stor skillnad i öppning mellan ögats pupill och ingångspupillen på ett objektiv vid 200 mm f/6,3, men synens funktion är också mycket annorlunda än kamerans, så att även när man koncentrerar sig på ett litet objekt på relativt nära håll, suddas inte bakgrunden ut så som när man tar en bild med en kamera. Jag hävdar fortfarande ganska bestämt att vi inte kan uppleva "kort skärpedjup" med synen, så som man kan göra i fotografier.

Renderingen av bakgrundsoskärpa är vad man kan kontrollera i sökaren om man har en bra sökarskiva eller elektronisk sökare. Den andra aspekten, omfattningen av det skarpa området (det som kallas skärpedjup och som man kan räkna ut via formler), kan man inte avgöra i en optisk sökare, och det är svårt att utvärdera den i en elektronisk sökare eller på skärmen efter att bilden är tagen.

 

[PMD]

Jag tror att det är bra att ha klart för sig att det finns två väsensskilda egenskaper som berörs när man talar om skärpedjup. Den ena är området inom vilket vi godtar att objektet som är avbildat återges skarpt, och den andra är hur oskärpan renderas, boké, och i samband med den senare också avbildningsskalan hos det som renderas oskarpt.

Skärpedjup och bokeh (uttalas ungefär "båkke") är olika saker. När man talar om skärpedjup så menar man vanligen det område i djupled som uppfattas som acceptabelt skarpt. Hur oskärpan avbildas utanför skärpedjupet är en annan sak.

 

[PMD]

Det sättet att uppleva skärpedjup, som vi ser i bilden, kan vi inte uppleva direkt med synen. Till en del beror det så klart på att det är ganska stor skillnad i öppning mellan ögats pupill och ingångspupillen på ett objektiv vid 200 mm f/6,3,

Hit håller jag med.

men synens funktion är också mycket annorlunda än kamerans, så att även när man koncentrerar sig på ett litet objekt på relativt nära håll, suddas inte bakgrunden ut så som när man tar en bild med en kamera. Jag hävdar fortfarande ganska bestämt att vi inte kan uppleva "kort skärpedjup" med synen, så som man kan göra i fotografier.

Jag tittar nu, med ett öga, på den övre kanten av skärmen på min laptop. Skärmkanten är skarp. I bakgrunden ser jag föremål i hallen 6-7 meter bort. De är suddiga.

Renderingen av bakgrundsoskärpa är vad man kan kontrollera i sökaren om man har en bra sökarskiva eller elektronisk sökare. Den andra aspekten, omfattningen av det skarpa området (det som kallas skärpedjup och som man kan räkna ut via formler), kan man inte avgöra i en optisk sökare, och det är svårt att utvärdera den i en elektronisk sökare eller på skärmen efter att bilden är tagen.

Bilden i en spegelreflexökare visar hyfsat bra att skärpedjupet ökar när man bländar ner.

Att det kan vara svårt att se det på kamerans skärm beror snarast på att skärmen är ganska liten. En kameraskärm skiljer sig ju inte principiellt från en datorskärm, och på den senare är det inga problem att se skillnad i skärpedjup mellan två bilder av samma motiv tagna med olika bländare.

 

[jaan v]

Den del av näthinnan som står för 'det skarpa seendet' är ju bara en liten bråkdel av hela näthinnan. Till detta näthinneavsnitt strävar vi att samla in information som vi vill skärskåda. Detta skiljer ju sig principiellt från hur en kameras sensor är uppbyggd (såvitt jag vet).
Av det skälet uppfattar jag det som i grunden missriktat att jämföra med en kameras sätt att fungera.

 

[cocuyo]

Jag tittar nu, med ett öga, på den övre kanten av skärmen på min laptop. Skärmkanten är skarp. I bakgrunden ser jag föremål i hallen 6-7 meter bort. De är suddiga.

De blir suddiga när du provocerar fram det speciella fallet då man kan uppfatta oskärpa, samma som när man använder riktmedel. Det har berörts tidigare i tråden. De är oskarpa, för att du inte tittar på dem. Så fort du riktar blicken dit blir de skarpa, och om du slappnar av utan att koncentrera dig på att se dem oskarpt medan du ser kanten på din dator skarp, så kommer du inte att uppleva dem som oskarpa.

Bilden i en spegelreflexökare visar hyfsat bra att skärpedjupet ökar när man bländar ner.

Dessvärre rent struntprat. Ingen spegelreflexsökare visar skärpedjupet, och i synnerhet inte flertalet av sökarna på moderna DSLR, vars sökarskivor inte visar oskärpa lika distinkt som mattskivorna som användes innan man hade AF. (Vissa DSLR har möjlighet att byta sökarskiva så att man kan sätta i en som är bättre för visuell skärpeinställning.)

Att det kan vara svårt att se det på kamerans skärm beror snarast på att skärmen är ganska liten. En kameraskärm skiljer sig ju inte principiellt från en datorskärm, och på den senare är det inga problem att se skillnad i skärpedjup mellan två bilder av samma motiv tagna med olika bländare.

Jag kanske skulle ha skrivit lite långsammare för att du inte skulle missuppfatta det. Jag tänkte att det var mer eller mindre självklart att jag menade kamerans skärm. Att man inte kan se skärpedjupet på den beror självklart på att den är väldigt liten, så att det egentligen inte går att se om bilden alls är skarp annat än om man förstorar den, och när den är delförstorad på kamerans skärm godtar man inte lika stor oskärpecirkel som när man ser hela bilden förstorad, som papperskopia eller på en större skärm. Presentationen på datorskärmen är ju en av de möjliga slutliga presentationerna av bilden, och där upplevs ju skärpedjupet i stort sett så som formlerna anger.

 

[jaan v]

De ljusinsamlande och ljusbrytande delarna av ögat (hornhinna, lins, glaskropp) kan man nog ganska enkelt göra en modell av och räkna fram teoretiskt skärpedjup vid olika förhållanden.
Där slutar likheterna med (hittills tillgängliga) kameror.

Näthinnan är en del av centrala nervsystemet (hjärnan) och dess uppbyggnad och sätt att hantera informationen skiljer sig så fundamentalt från kamerans att jämförelse blir oegentlig.

Därför blir det också konstigt att föra in personens 'upplevande' av skärpedjup eftersom man aldrig kan renodla den rent optiska komponenten från hjärnans bearbetning.