Niclasfoto
Avslutat medlemskap
Hmmm, säger jag
Håller med i delar av den lite smått grova generaliseringen,,,
Mvh Niclas,
Håller med i delar av den lite smått grova generaliseringen,,,
Mvh Niclas,
Komposition till bilden "Kliande hare"
- Trådstartare xavslut
- Start datum
KGS
Aktiv medlem
Tycker det är en jättebra diskussion. Bilden för diskussionen kanske är lite "för bra" dvs den är uppenbart bra. Jag skulle vilja lära mej att förstå och uppskatta bilder som tydligen är väldigt bra om man ska döma efter kommentarer och fotografers goda namn, bilder som jag med min okunskap inte förmår att uppskatta...
Terjes hare kan jag uppskatta o tycka om utan att se alla linjer o geometriska figurer... men även bland Terjes alster finns bilder som jag inte kan ta till mej.
En liten skola i bildseende är kanske vad jag skulle behöva...
Terjes hare kan jag uppskatta o tycka om utan att se alla linjer o geometriska figurer... men även bland Terjes alster finns bilder som jag inte kan ta till mej.
En liten skola i bildseende är kanske vad jag skulle behöva...
mipert
Aktiv medlem
Nu är vi inne på mitt favoritområde, bildkommunikation och bildanalys.
Jag föreläser om det inom ämnet Grafisk Illustration och tycker verkligen om att få upp ögonen på ovana människor för bildens språk.
Tyvärr har vi ingen som helst bildskolning i vårt skolsystem. Vi lär oss att solen är gul och skall placeras uppe till höger på målningen. Någon gång under högstadiet får vi titta på bilder på ölflaskor med vita korkar (fotograferad uppifrån) som ser ut som studenter på led. Och vi lär oss att vi kan luras med bilder.
Många vittnar om att de minsann inte letar efter linjer och cirklar när de fotograferar.
Välkommen i klubben, det finns det inte många som gör. (Jag har dock stött på några som faktiskt gör just det.)
Jag vidhåller att det handlar om att skanna av en yta och känna igen vissa bildstrukturer som tidigare attraherat en.
Att ha kunskap om vissa grundregler (gyllene snittet är en) kan hjälpa eller stjälpa en fotograf, det beror på vem man är.
Jag är nästan uppfödd med GS men jag tänker i princip aldrig på att ”nu måste jag placera svanen i GS annars blir bilden inte bra”.
Fast i helgen gjorde jag faktiskt det, jag fotograferade ett rapsfält med en mölla i bakgrunden som stod ensam på toppen av en kulle.
Och för en gång skull tänkte jag GS när jag placerade den i sökaren.
Den där känslan många pratar om kan man bygga upp genom kunskap och genom att titta på bilder för att lära sig deras uppbyggnad.
Det är som när vi går i skogen och tittar på en äng. Alla ser det inte men de som har lite vana kan se de där svaga skiftningarna som avslöjar en gammal stig som leder till någonting. Och vi lockas att följa stigen för att se vad som kan finnas i slutet.
Så är det med en bild, den innehåller olika del- och helmoment som orienterar oss när vi ser på bilden.
Det är vad det handlar om, att vi orienteras i bilden av hur olika element är placerade. Vår blick fångas upp av någonting och styrs till nästa del av bilden.
Några enkla grunder är det att vi alltid börjar titta på bildens vänstra sida eftersom vi läser från det hållet.
Och att blicken dras till ljusa ytor vilket gör att vana kopister brukar mörka ned kanterna av bilden, då leds blicken inte ut från bilden utan hålls kvar.
Eller att en symmetriskt uppbyggd bild går snabbare att avläsa men vi lämnar den också snabbare eftersom den upplevs som ointressant. Därför glömmer vi den också fortare.
Vissa grundformer, framförallt då trianglar, är lätta att identifiera och när man ”känner” kompositionen i en bild beror det oftast på att man ser en sådan form träda fram i sökaren.
Man tänker inte på det men den finns där och för den uppmärksamme blir det ett igenkänningsbart element som kan vara värt att fånga på film.
Undermedvetet fortsätter analysen och det sker en bedömning av bakgrund och skuggor.
Som ni förstår är jag motståndare till tanken att man inte skall tänka utan gå på känsla.
Känsla är en undermedveten tanke som går att träna upp. Fast en del har lättare för det medan andra måste få det slaget i huvudet.
Mitt favoritexempel är Diego Maradona som ju var gudabenådad med ”känsla” för bollen.
Jag såg en dokumentär med en scen som fastnade i mitt huvud. Han stod kvar ensam efter träningen och körde frisparksvarianter mot tomt mål. Varje gång han slog in en skruvad boll sträckte han armarna mot skyn och sprang jublande mot de tomma läktarna.
Gång på gång.
Han hade känslan men han jobbade på att förbättra den genom att skapa en igenkänningsbar situation. När han stod på plan under match visste han vad som skulle ske.
Och eftersom jag spelat volleyboll på sådär hyfsat hög nivå kan jag föra över det till bildanalys.
Jag var duktig på att serva och behövde aldrig tänka att jag skulle göra si eller så med bollen.
Men jag analyserade naturligtvis situationen och kände igen lägen som jag visste lösningen på, typ ”dunka den så hårt jag kan i nedre vänstra hörnet”.
Jag känner igen Terjes beskrivning av arbetsmetoden. Man vet att någonting kan ske och placerar sig rätt för att vänta in ögonblicket.
Ofta komponerar jag i huvudet innan bilden är på plats och har jag tur stämmer min hjärnbild med verkligheten och ”klick”.
Varje morgon på väg till kontoret passerar jag ett gathörn utanför SPOT i Malmö.
Och nästan varje morgon tittar jag och ser om en viss bild skall dyka upp idag. En bild från New York jag såg i Foto för femton år sedan av en man som står och röker cigarr med tät trafik bakom sig och folk som diffusa färgfläckar.
Jag är ofta (inte alltid) beredd med 300 och förvald bländare och rätt tid.
Snart dyker bilden upp, behöver inte vara en man med cigarr, kan lika gärna vara kvinna med mobiltelefon, men bilden finns komponerad i mitt huvud och när jag känner igen den ”klick”.
Dags för en kopp te.
Jag föreläser om det inom ämnet Grafisk Illustration och tycker verkligen om att få upp ögonen på ovana människor för bildens språk.
Tyvärr har vi ingen som helst bildskolning i vårt skolsystem. Vi lär oss att solen är gul och skall placeras uppe till höger på målningen. Någon gång under högstadiet får vi titta på bilder på ölflaskor med vita korkar (fotograferad uppifrån) som ser ut som studenter på led. Och vi lär oss att vi kan luras med bilder.
Många vittnar om att de minsann inte letar efter linjer och cirklar när de fotograferar.
Välkommen i klubben, det finns det inte många som gör. (Jag har dock stött på några som faktiskt gör just det.)
Jag vidhåller att det handlar om att skanna av en yta och känna igen vissa bildstrukturer som tidigare attraherat en.
Att ha kunskap om vissa grundregler (gyllene snittet är en) kan hjälpa eller stjälpa en fotograf, det beror på vem man är.
Jag är nästan uppfödd med GS men jag tänker i princip aldrig på att ”nu måste jag placera svanen i GS annars blir bilden inte bra”.
Fast i helgen gjorde jag faktiskt det, jag fotograferade ett rapsfält med en mölla i bakgrunden som stod ensam på toppen av en kulle.
Och för en gång skull tänkte jag GS när jag placerade den i sökaren.
Den där känslan många pratar om kan man bygga upp genom kunskap och genom att titta på bilder för att lära sig deras uppbyggnad.
Det är som när vi går i skogen och tittar på en äng. Alla ser det inte men de som har lite vana kan se de där svaga skiftningarna som avslöjar en gammal stig som leder till någonting. Och vi lockas att följa stigen för att se vad som kan finnas i slutet.
Så är det med en bild, den innehåller olika del- och helmoment som orienterar oss när vi ser på bilden.
Det är vad det handlar om, att vi orienteras i bilden av hur olika element är placerade. Vår blick fångas upp av någonting och styrs till nästa del av bilden.
Några enkla grunder är det att vi alltid börjar titta på bildens vänstra sida eftersom vi läser från det hållet.
Och att blicken dras till ljusa ytor vilket gör att vana kopister brukar mörka ned kanterna av bilden, då leds blicken inte ut från bilden utan hålls kvar.
Eller att en symmetriskt uppbyggd bild går snabbare att avläsa men vi lämnar den också snabbare eftersom den upplevs som ointressant. Därför glömmer vi den också fortare.
Vissa grundformer, framförallt då trianglar, är lätta att identifiera och när man ”känner” kompositionen i en bild beror det oftast på att man ser en sådan form träda fram i sökaren.
Man tänker inte på det men den finns där och för den uppmärksamme blir det ett igenkänningsbart element som kan vara värt att fånga på film.
Undermedvetet fortsätter analysen och det sker en bedömning av bakgrund och skuggor.
Som ni förstår är jag motståndare till tanken att man inte skall tänka utan gå på känsla.
Känsla är en undermedveten tanke som går att träna upp. Fast en del har lättare för det medan andra måste få det slaget i huvudet.
Mitt favoritexempel är Diego Maradona som ju var gudabenådad med ”känsla” för bollen.
Jag såg en dokumentär med en scen som fastnade i mitt huvud. Han stod kvar ensam efter träningen och körde frisparksvarianter mot tomt mål. Varje gång han slog in en skruvad boll sträckte han armarna mot skyn och sprang jublande mot de tomma läktarna.
Gång på gång.
Han hade känslan men han jobbade på att förbättra den genom att skapa en igenkänningsbar situation. När han stod på plan under match visste han vad som skulle ske.
Och eftersom jag spelat volleyboll på sådär hyfsat hög nivå kan jag föra över det till bildanalys.
Jag var duktig på att serva och behövde aldrig tänka att jag skulle göra si eller så med bollen.
Men jag analyserade naturligtvis situationen och kände igen lägen som jag visste lösningen på, typ ”dunka den så hårt jag kan i nedre vänstra hörnet”.
Jag känner igen Terjes beskrivning av arbetsmetoden. Man vet att någonting kan ske och placerar sig rätt för att vänta in ögonblicket.
Ofta komponerar jag i huvudet innan bilden är på plats och har jag tur stämmer min hjärnbild med verkligheten och ”klick”.
Varje morgon på väg till kontoret passerar jag ett gathörn utanför SPOT i Malmö.
Och nästan varje morgon tittar jag och ser om en viss bild skall dyka upp idag. En bild från New York jag såg i Foto för femton år sedan av en man som står och röker cigarr med tät trafik bakom sig och folk som diffusa färgfläckar.
Jag är ofta (inte alltid) beredd med 300 och förvald bländare och rätt tid.
Snart dyker bilden upp, behöver inte vara en man med cigarr, kan lika gärna vara kvinna med mobiltelefon, men bilden finns komponerad i mitt huvud och när jag känner igen den ”klick”.
Dags för en kopp te.
