jphotog
Aktiv medlem
Håller med. En redigeringsstil av exv. "gatupotträtt" kan ju ha en konsekvent stil i hur man komponerat och ev. beskurit bilderna. Bilderna ovan tycker jag håller en rätt enhetlig "look och utsnitt om man får säga så". Samtliga tjejer tycker jag känns naturliga, chosefria och avslappnade (t.o.m. den första faktiskt trots all krigsmålning)
Att bara koppla redigeringsstil till en konsekvent användning av någon preset man råkat få med eller köpt är väl att göra det väl enkelt - även om det ofta skulle kunna bli så även när man själv upptäckt vad man faktiskt oftast gör med sina bilder men det kan ju ta ett bra tag att faktiskt komma dit- särskilt om man byter konverterare eller får nya verktyg som i grunden ändrar ens faktiska arbetsflöde.
Jag köpte faktiskt en gång ett preset paket till Lightroom 5.x med massor av presets från SLR Lounge men det blev aldrig de jag faktiskt kom att använda. Den stora grejen var istället att den mjukvaran adderade en massa jättebra Adjustment Brush-verktyg som gjorde att Lightroom blev riktigt hyfsat som porträttretuscheringsverktyg. Det var det inte i grundutförandet då.
Fotografi bestar av ett arbetsflode och nar man haller pa mejslar man sa smaningom ut en stil.
Jag pastar inte att de har gatuportratten ar genialiska eller ens bra, men de illustrerar hur jag oftast arbetar.
Forst galler det att hitta ett ljus som fungerar. Om inte perfekt, sa i alla fall acceptabelt som i det har fallet.
De har bilderna togs mitt pa dagen i solsken och det tycker i alla fall jag ar utmanannde. Jag lyckades hitta ett stalle dar jag kunde lata subjekten sta sa att solen foll in bakifran samtidigt som det fanns nagot som reflekterade en del av ljuset tillbaks i deras ansikten.
Nasta utmaning ar att fa subjekten att slappna av lite sa att bilderna inte ser forcerade ut. Det galler att skoja lite och ge fortroende. Nagra personer som jag fotograferade ville inte bli publicerade och jag respekeratde naturlugtvis det (de ville ha bilderna... haha...).
Jag gillar att fylla ramen och jag har inget emot att manniskor ler eller skrattar.
Jag stravar oftast efter en neutral bakgrund utan att tappa berattelsen, dvs. man maste forfarande forsta miljon.
Nar jag kommer hem och redigerar gillar jag att gora bakgrunden lite kallare (mer blatt) och subjektet lite varmare. Det kallas ibland cinematic, fast jag forsoker att inte gora det for extremt.
Jag fixar oftast till anskitet sa att tillfalliga blammor forsvinner, medan arr och fodelsemarken far vara kvar.
Jag gor oftast ogonen lite ljusare och skarpare.
Det ar min portrattstil.
Senast ändrad: