Advertisement
Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Hur ”hittade” du din redigeringsstil?

Produkter
(logga in för att koppla)
Håller med. En redigeringsstil av exv. "gatupotträtt" kan ju ha en konsekvent stil i hur man komponerat och ev. beskurit bilderna. Bilderna ovan tycker jag håller en rätt enhetlig "look och utsnitt om man får säga så". Samtliga tjejer tycker jag känns naturliga, chosefria och avslappnade (t.o.m. den första faktiskt trots all krigsmålning)

Att bara koppla redigeringsstil till en konsekvent användning av någon preset man råkat få med eller köpt är väl att göra det väl enkelt - även om det ofta skulle kunna bli så även när man själv upptäckt vad man faktiskt oftast gör med sina bilder men det kan ju ta ett bra tag att faktiskt komma dit- särskilt om man byter konverterare eller får nya verktyg som i grunden ändrar ens faktiska arbetsflöde.

Jag köpte faktiskt en gång ett preset paket till Lightroom 5.x med massor av presets från SLR Lounge men det blev aldrig de jag faktiskt kom att använda. Den stora grejen var istället att den mjukvaran adderade en massa jättebra Adjustment Brush-verktyg som gjorde att Lightroom blev riktigt hyfsat som porträttretuscheringsverktyg. Det var det inte i grundutförandet då.

Fotografi bestar av ett arbetsflode och nar man haller pa mejslar man sa smaningom ut en stil.

Jag pastar inte att de har gatuportratten ar genialiska eller ens bra, men de illustrerar hur jag oftast arbetar.

Forst galler det att hitta ett ljus som fungerar. Om inte perfekt, sa i alla fall acceptabelt som i det har fallet.

De har bilderna togs mitt pa dagen i solsken och det tycker i alla fall jag ar utmanannde. Jag lyckades hitta ett stalle dar jag kunde lata subjekten sta sa att solen foll in bakifran samtidigt som det fanns nagot som reflekterade en del av ljuset tillbaks i deras ansikten.

Nasta utmaning ar att fa subjekten att slappna av lite sa att bilderna inte ser forcerade ut. Det galler att skoja lite och ge fortroende. Nagra personer som jag fotograferade ville inte bli publicerade och jag respekeratde naturlugtvis det (de ville ha bilderna... haha...).

Jag gillar att fylla ramen och jag har inget emot att manniskor ler eller skrattar.

Jag stravar oftast efter en neutral bakgrund utan att tappa berattelsen, dvs. man maste forfarande forsta miljon.

Nar jag kommer hem och redigerar gillar jag att gora bakgrunden lite kallare (mer blatt) och subjektet lite varmare. Det kallas ibland cinematic, fast jag forsoker att inte gora det for extremt.

Jag fixar oftast till anskitet sa att tillfalliga blammor forsvinner, medan arr och fodelsemarken far vara kvar.


Jag gor oftast ogonen lite ljusare och skarpare.


Det ar min portrattstil.
 
Senast ändrad:
Ett av problemen med att få till en bra filmsimulering är att sensorn beter sig ganska annorlunda jämfört med film. Sensorn är, om inte helt, så i alla fall nästan linjär, vilket inte film är. En och samma film kan anta ganska olika karaktär beroende på hur den exponeras, medans en filmsimulering av naturliga orsaker inte gör det, inte i dagens kameror i alla fall.

Man får anstränga sig ganska mycket om man ska lyckas överexponera en film till oanvändbarhet, lika mycket måste man anstränga sig om man ska underexponera en digitalbild för att helt krossa skuggorna. Bara det gör att det blir svårt för den ena att härma den andra.

Jag påstår inte på något sätt att film är bättre, bara att jag trivs med att fota film. Jag trivs inte att fota digitalt.
 
Ett scannat negativ behöver ett par minuters handpåläggning för att se ut som jag vill. Har jag inte lyckats på 5 minuter...
Jag tar många jpeg-bilder när jag fotograferar sport. Det blir tusentals på en helg, vilket är en anledning till att ta jpeg, för att inte fylla minneskorten lika vilt.
Behöver jag mer än 15 sekunder för att fixa till en bild ska den inte vara med alls. Ofta går det på 5 sekunder.
Men jag använder de Canon-kameror som de ägnat speciellt åt proffs som fotograferar samma sak och har krav på sig att leverera användbara bilder tvärt, direkt ur kameran. Jag har inte de kraven på mig själv men jag tar förstås nytta av vad Canon gjort för att tillfredsställa de där proffsen.
Jämför jag med bilder jag tog på filmtiden, på samma idrott, är det som hoppar ur kameran idag tekniskt sett bättre. Ofta även bildmässigt, eftersom digitalkamerorna har gjort att jag rent praktiskt kunnat öva mycket mer.
 
Ett av problemen med att få till en bra filmsimulering är att sensorn beter sig ganska annorlunda jämfört med film. Sensorn är, om inte helt, så i alla fall nästan linjär, vilket inte film är. En och samma film kan anta ganska olika karaktär beroende på hur den exponeras, medans en filmsimulering av naturliga orsaker inte gör det, inte i dagens kameror i alla fall.

Man får anstränga sig ganska mycket om man ska lyckas överexponera en film till oanvändbarhet, lika mycket måste man anstränga sig om man ska underexponera en digitalbild för att helt krossa skuggorna. Bara det gör att det blir svårt för den ena att härma den andra.

Jag påstår inte på något sätt att film är bättre, bara att jag trivs med att fota film. Jag trivs inte att fota digitalt.

Vem bryr sig om att simulera film? Fotografera film om du vill att det ska se ut som film. Jag tycker det ar en helt meningslos diskussion.
 
Motiv, användningsområde och egen smak påverkar min redigering, inte en viss stil.

Djur och natur tål ofta lite kraftigare redigering gällande mättnad, klarhet, textur osv medan porträtt på människor oftast kräver mer försiktighet eller lokala justeringar så inte hudtoner blir konstiga mm.

Bilder jag inte tänker visa upp eller skriva ut får någon av Canons kameraprofiler och en grundskärpning. Ofta lite justering i vitbalans och mättnad också. Sen är det klart.

Bilder för utskrift däremot kan få mycket kärlek. Allt från små lokala justeringar över hela bilden till sammanslagningar med texturlager i PS för att fixa partier där högdagrarna trots täckning släpper igenom pappret för mycket.

Något jag lärt mig är att inte skriva ut direkt efter redigering. Ser det bra ut även efter några timmar borta från skärmen däremot, då är det dags.

Med det sagt kan jag ibland vara avundsjuk på dom som hittat en viss stil. Jag har dock inget minne av att jag sett det hos personer som fotar så många olika typer av motiv som jag gör. Inte lätt att hitta en personlig stil inom flera områden.

Det är ganska lätt att göra snygga justeringar i toner som redan framkommer i bilden. Tyvärr kan ett tidigt valt utgångsläge dölja det som kunde lyft bilden rejält. Som någon nämnde tidigare är det inte dumt att utgå från flera olika grundredigeringar och göra olika varianter på samma bild.
 
Vem bryr sig om att simulera film? Fotografera film om du vill att det ska se ut som film. Jag tycker det ar en helt meningslos diskussion.
Säg det till Hollywood där man lägger ner miljontals dollar på att återskapa många aspekter av fotografisk film även när man fångat materialet på digitala kameror.

Det handlar om vissa estetiska uttryck i film man gillar, såklart det finns en poäng att då försöka återskapa det digitalt. Om inte så en ekonomisk sådan; Runt en hundring för en rulle film á 36 bilder, 150 spänn för framkallning, sen skall den skannas...

Att kunna fotografera billigare för att därefter kunna återskapa de estetiska delar man gillar, är det egentligen så konstigt? Allt du gör som är ett uttryck av ditt sinne kan tillslut bli en del av en stil, även detta.

Intresserar något dig, så följ det! Sätt inte ramar för vad/vad du inte kan eller skall göra utan låt nyfikenheten råda tycker jag. Fota vad du vill, HUR du vill, så länge det är DU. Och där någonstans i slutet finner du din stil.
 
Vet inte om jag har nån direkt stil, men en sak jag märkt är att jag redigerar annorlunda om bilden är tagen i 24x36 mm eller 6x7/6x9. De högupplösta bilderna får oftast en ljusare, lättare ton än de gryniga småbilderna, kanske för att den högre upplösningen klarar toner långt från mellangrått bättre utan att tappa små detaljer. Jobbar som Hampus hellre med papperskopior men min boendesituation medger inte ett fullt mörkrum.

Fotar jag färg ser jag till att kontrast och vitbalans ser bra ut, sen får filmens egenheter göra resten.

Om jag nu har en egen stil så har den växt fram naturligt genom åren, försöker bara göra fina bilder och förhoppningsvis blir de bättre med tiden.
 
Och eftersom det alltid är kul med lite bilder, så är här några exempel på "kontrast och vitbalans ser bra ut, sen får filmens egenheter göra resten".

Här har jag "skannat" genom att fota av projicerade dian.
DSC_7046.JPGDSC_0455.jpgDSC_0480.jpgDSC_0489.jpg
 
Senast ändrad:
Vem bryr sig om att simulera film? Fotografera film om du vill att det ska se ut som film. Jag tycker det ar en helt meningslos diskussion.

Det tycker inte jag. Vad gör man då om man faktiskt fotograferat med diafilm och resultatet är så gräsligt korn i vissa bilder att man bara måste göra något åt det ibland efter att bilderna digitaliserats. Vad gör man dessutom när 20-, 30- eller rent av 50-åriga dian tappat särskilt det gröna spektrat ibland fullständigt möjligen p.g.a. instabil film p.g.a. suboptimal framkallning eller möjligen alldeles för varm förvaring över tid? Det märkliga är ju att även en del relativt ny film tappat den gröna "kanalen", för det handkar inte alls bara om ålder. Så enkelt är det tyvärr inte.

Det är ju tyvärr rätt omöjligt att ta om bilderna men reprofoto digitalt och efterbehandling i passande digitala verktyg kan ge förvånansvärt bra resultat trots ett analogt material som annars skulle varit bortom all möjlig räddning analogt.

Det finns folk som fortfarande gillar diafilm, men de tillhör inte jag och är det någon diafilm jag använt av rent nödtvång som jag verkligen avskytt även när den varit ny så är det Fujis ofta blaskiga alt. totalt onaturliga färger. Lika illa var det med östtyska ORWO som jag tvingades köpa i Syrien 1973. Möjligen var öven den värmeskadad.

Jag är verkligen glad att jag sluppit ifrån filmhelvetet i och med de digitalt födda bildernas befrielse och har nog med allt gammalt analogt skit jag ägnar mycket av min tid att rädda nu med reprofoto och skanning. Jag är väldigt osentimental när det gäller den analoga eran som jag tycker blev alldeles för lång. Jag ser inget kul med den överhuvudtaget idag. Jag gillade aldrig den tvångströja själva tekniken i sig band oss med. För mig blev det digitala rena befrielsen även om det kom att ta 20 år innan vi nått dit vi är nu där jag för första gången i mitt fotoliv sedan bara något år tillbaka känner att det inte längre är utrustningen i sig som sätter gränserna för kreativiteten.
 
Senast ändrad:
Har aldrig upplevt det du påstår. Kan du lägga upp en bild på det?
Visst:

Screenshot 2024-07-25 at 23.23.26.png
Screenshot 2024-07-25 at 23.28.29.png
Screenshot 2024-07-25 at 23.28.19.png


Två varianter i Capture One; till vänster Fujis profil "Provia" (övre histogrammet), till höger C1:s egen tolkning som kallas "Film standard" (nedre histogrammet).

Färgerna är mycket lika men Fujivarianten totalsabbar högdagrarna genom äckelhög mättnad och sänkt luminans. Notera att inget i bilden till höger är utbränt, men väl i den till vänster.
På grund av detta ser i princip alla Fujis profiler "platta" ut. De saknar stuns och har åt helsike för hög mättnad i högdagrarna. Något som man inte utan rätt ordentligt meckande kan göra nåt åt, och detta kan inte appliceras på alla bilder utan måste göras som ett separat lager som man sen hämtar från nåt lämpligt ställe och klistrar in på alla bilder. I praktiken ogörbart.
 
Om man av princip vägrar att kalibrera sin bildskärm kan det bli så... ;)
Snarare kan det bli så om man aldrig jämför med nåt annat och inte har någon egen uppfattning om hur man vill att ens bilder ska se ut.

Edit: Jag vet exakt hur jag vill att mina bilder ser ut, men jag lyckas tyvärr inte nå dit utan alldeles för omfattande bildbehandling. Vilket drastiskt minskar glädjen med fotografering eftersom jag är ointresserad av bildbehandling. Därför vore det trevligt med en kamera som kunde spotta ur sig snygga JPG, men nån sån har jag inte hittat som samtidigt ger tillräckligt bra bildkvalitet (tidigare nämnda Olympus E-P7 är inte tillräckligt bra även om jag älskar färgerna).
 
Senast ändrad:
Snarare kan det bli så om man aldrig jämför med nåt annat och inte har någon egen uppfattning om hur man vill att ens bilder ska se ut.

Edit: Jag vet exakt hur jag vill att mina bilder ser ut, men jag lyckas tyvärr inte nå dit utan alldeles för omfattande bildbehandling. Vilket drastiskt minskar glädjen med fotografering eftersom jag är ointresserad av bildbehandling. Därför vore det trevligt med en kamera som kunde spotta ur sig snygga JPG, men nån sån har jag inte hittat som samtidigt ger tillräckligt bra bildkvalitet (tidigare nämnda Olympus E-P7 är inte tillräckligt bra även om jag älskar färgerna).

Men hur dina bilder ser ut för dig är ju endast relevant på just din egen skärm. Det är ju det Lars påpekar. Det vi ser på våra kalibrerade skärmar är med hög sannolikhet inte riktigt detsamma som det du ser på din tyvärr. Det finns ju skäl för att kalibrera och det är ju just för att alla de som tittar på dina bilder ska se samma sak som du. Hur ska man kunna ha en diskussion om dina bilder här när vi faktiskt inte alls vet vad du ser??

Sen är det ju faktiskt inte alls säkert heller att vi kalibrerat för samma färgrymd. Alla idag använder faktiskt inte sRGB och vi kan inte längre bara anta att det är så. Alltfler använder andra färgrymder idag än sRGB och istället för att projicera dia på filmduk som man gjorde förr så samlas väldigt många nu framför någon 4K TV och även de har samtliga vidare färgrymd än sRGB. Mången Youtube-film lirar ju heller inte särskilt bra när det gäller färgsynken med de TV-apparater de betraktas på. Även om många inte bryr sig så är det ett faktum att mycket på Youtube känns väldigt urvattnat när det gäller färgerna.

Ibland blir man ju rent förvånad som vid ett nyhetsinslag med en intervju som sändes på SVT för någon vecka sedan. Det var så galet överexponerat att jag undrade över hur sådana misstag faktiskt kan ske idag med dagens filmkameror. Så det kan bli fel av andra faktorer också fast man kanske inte riktigt kan förstå att reportageproffs kan göra sådana banala fel idag.
 
Senast ändrad:
Men hur dina bilder ser ut för dig är ju endast relevant på just din egen skärm. Det är ju det Lars påpekar. Det vi ser på våra kalibrerade skärmar är med hög sannolikhet inte riktigt detsamma som det du ser på din tyvärr. Det finns ju skäl för att kalibrera och det är ju just för att alla de som tittar på dina bilder ska se samma sak som du. Hur ska man kunna ha en diskussion om dina bilder här när vi faktiskt inte alls vet vad du ser??
Det jag påpekar har ingenting med skärmkalibrering att göra eftersom det är en relativ skillnad. Jag ser exakt samma skillnad på alla skärmar jag har använt, inklusive olika telefoner. Mättnaden är väldigt (för) hög i Fujiprofilernas högdagrar, punkt. Bara att kolla histogrammen om man är tveksam.

Edit: Och det är alltså detta som besudlar Fujis JPG-filer. I råformat kan man som synes komma runt det, men då med ganska generiska färger (som jag inte heller gillar, men det är en annan historia).
 
Det jag påpekar har ingenting med skärmkalibrering att göra eftersom det är en relativ skillnad. Jag ser exakt samma skillnad på alla skärmar jag har använt, inklusive olika telefoner. Mättnaden är väldigt (för) hög i Fujiprofilernas högdagrar, punkt. Bara att kolla histogrammen om man är tveksam.

Edit: Och det är alltså detta som besudlar Fujis JPG-filer. I råformat kan man som synes komma runt det, men då med ganska generiska färger (som jag inte heller gillar, men det är en annan historia).

Ja men det är fortfarande DINA okalibrerade skärmar.
 
ANNONS
Götaplatsens foto – en riktig fotobutik.