Fredrikpersson
Aktiv medlem
Hotfulla kameror.
Det talas mycket om olika typer av kameror här. Det undras över vilken kamera man skall välja om man är oerfaren, erfaren, kan klassiska kameror men inte digitalkameror, om man är fattig, om man är har gott om pengar, om man skall plåta djur, om man skall plåta arkitektur, naket osv., osv..
De flesta av oss vet att dessa diskussioner, som ofta mynnar ut i grottande om tekniska detaljer och varumärken egentligen är ganska onödiga och egentligen är ett uttryck för ett teknikintresse. Inget fel i det, jag skall erkänna att jag själv tycker att det är kul.
Men nu tänkte jag angripa kameradiskussionen från en annan vinkel. Närmare bestämt vinkeln 180 grader från fotografen. Från motivets synvinkel. Om motivet är något annat än en människa är diskussionen inte intressant. Men det är ofta människor vi plåtar, eller hur?
Det jag vill diskutera är hur motivet upplever din kamera. Kan tyckas vara ett kvasi-ämne, men jag tror att det har viss betydelse. Och i den här diskussionen kan vi (ber jag er) hålla er till kameratyper och inte diskutera olika märken bortsett från exemplifiering när det behövs. För en ointresserad modell ser en Nikon F5, en Canon EOS 1 och en Minolta Dynax 9 likadan ut.
Kärnpunkten i hela mitt resonemang är att kameror som tillåter ständig ögonkontakt mellan fotograf och motiv, vare sig det är en modell i en studio eller någon okänd människa på kafébordet intill, ger mycket bättre förutsättningar för en lyckad och naturlig bild. Motivet måste känna sig mycket mindre ”kränkt” eller ”snuvad på sin bild” om han eller hon ser fotografen i ögonen. Eller åtminstone ser fotografens ansikte. För att inte tala om vilka fördelar det ger dig som fotograf.
Det här har jag funderat på ända sedan jag sålde min gamla Rolleiflex (tvåögd spegelreflex med schaktsökare). Jag hade alltid ögonkontakt med motivet och kunde bara genom att snabbt kasta en blick ned i sökaren kolla skärpan. Det var mycket lättare att få en bra timing med ansiktsuttryck osv. när man hela tiden kan titta på motivet. Dessutom behövde jag, när jag ville fotografera diskret (då var det naturligtvis inte fråga om någon ögonkontakt) inte lyfta kameran för att fokusera och komponera. Det här sättet att fotografera funkar med alla kameror som har schaktsökare, fast mellanformatarna funkar bäst eftersom de har en större mattskiva som är lättare att se på lite avstånd. Och enögda spegelreflexer, typ Hasselblad, är diskreta ända tills man fyrar av. Då låter de en hel del vilket gör det svårt att vara diskret om man skall ta ett ”street-shot”, men ögonkontakt kan man ha.
Även mätsökarkameror som Leica M, Voigtländer, Contax G m.fl. är ganska bra. Man använder bara ena ögat, kamerorna är små och täcker bara halva ansiktet. Fortfarande viss kontakt med motivet alltså. Mellanformats-mätsökare, t.ex Mamiya 6 o 7 är inte lika bra tycker jag. De är så stora att de faktiskt blir ett störande moment i kontakten mellan fotograf och motiv.
Faktiskt kan ett åbäke till storformatskamera också funka. Du kan ändå inte stå och gömma dig bakom kameran när du tar bilden. Då sitter filmen framför mattskivan och du står normalt bredvid kameran. Ger bra kontakt med motivet.
Sämst, ur det här perspektivet, är faktiskt de sk proffskamerona som Nikon F5 och Canon EOS 1. Täcker hela fotografens ansikte och är väldigt mycket ”maskin” som blinkar och låter. Betydligt otrevligare att titta in i än i en trygg fotografs ögon. Fast visst är de bra på många andra sätt.
Det här är mina erfarenheter. Vilka har ni?
Hälsningar
Fredrik Persson
Det talas mycket om olika typer av kameror här. Det undras över vilken kamera man skall välja om man är oerfaren, erfaren, kan klassiska kameror men inte digitalkameror, om man är fattig, om man är har gott om pengar, om man skall plåta djur, om man skall plåta arkitektur, naket osv., osv..
De flesta av oss vet att dessa diskussioner, som ofta mynnar ut i grottande om tekniska detaljer och varumärken egentligen är ganska onödiga och egentligen är ett uttryck för ett teknikintresse. Inget fel i det, jag skall erkänna att jag själv tycker att det är kul.
Men nu tänkte jag angripa kameradiskussionen från en annan vinkel. Närmare bestämt vinkeln 180 grader från fotografen. Från motivets synvinkel. Om motivet är något annat än en människa är diskussionen inte intressant. Men det är ofta människor vi plåtar, eller hur?
Det jag vill diskutera är hur motivet upplever din kamera. Kan tyckas vara ett kvasi-ämne, men jag tror att det har viss betydelse. Och i den här diskussionen kan vi (ber jag er) hålla er till kameratyper och inte diskutera olika märken bortsett från exemplifiering när det behövs. För en ointresserad modell ser en Nikon F5, en Canon EOS 1 och en Minolta Dynax 9 likadan ut.
Kärnpunkten i hela mitt resonemang är att kameror som tillåter ständig ögonkontakt mellan fotograf och motiv, vare sig det är en modell i en studio eller någon okänd människa på kafébordet intill, ger mycket bättre förutsättningar för en lyckad och naturlig bild. Motivet måste känna sig mycket mindre ”kränkt” eller ”snuvad på sin bild” om han eller hon ser fotografen i ögonen. Eller åtminstone ser fotografens ansikte. För att inte tala om vilka fördelar det ger dig som fotograf.
Det här har jag funderat på ända sedan jag sålde min gamla Rolleiflex (tvåögd spegelreflex med schaktsökare). Jag hade alltid ögonkontakt med motivet och kunde bara genom att snabbt kasta en blick ned i sökaren kolla skärpan. Det var mycket lättare att få en bra timing med ansiktsuttryck osv. när man hela tiden kan titta på motivet. Dessutom behövde jag, när jag ville fotografera diskret (då var det naturligtvis inte fråga om någon ögonkontakt) inte lyfta kameran för att fokusera och komponera. Det här sättet att fotografera funkar med alla kameror som har schaktsökare, fast mellanformatarna funkar bäst eftersom de har en större mattskiva som är lättare att se på lite avstånd. Och enögda spegelreflexer, typ Hasselblad, är diskreta ända tills man fyrar av. Då låter de en hel del vilket gör det svårt att vara diskret om man skall ta ett ”street-shot”, men ögonkontakt kan man ha.
Även mätsökarkameror som Leica M, Voigtländer, Contax G m.fl. är ganska bra. Man använder bara ena ögat, kamerorna är små och täcker bara halva ansiktet. Fortfarande viss kontakt med motivet alltså. Mellanformats-mätsökare, t.ex Mamiya 6 o 7 är inte lika bra tycker jag. De är så stora att de faktiskt blir ett störande moment i kontakten mellan fotograf och motiv.
Faktiskt kan ett åbäke till storformatskamera också funka. Du kan ändå inte stå och gömma dig bakom kameran när du tar bilden. Då sitter filmen framför mattskivan och du står normalt bredvid kameran. Ger bra kontakt med motivet.
Sämst, ur det här perspektivet, är faktiskt de sk proffskamerona som Nikon F5 och Canon EOS 1. Täcker hela fotografens ansikte och är väldigt mycket ”maskin” som blinkar och låter. Betydligt otrevligare att titta in i än i en trygg fotografs ögon. Fast visst är de bra på många andra sätt.
Det här är mina erfarenheter. Vilka har ni?
Hälsningar
Fredrik Persson
)
