Inte för att glänsa på något sätt, utan snarare ge ett annat perspektiv på det här med fotografering på fri hand bifogar jag den här bilden.
Den tog en valborgsmässoafton för några år sedan. Jag hade kameran laddad med ISO 100-film av något slag. Och även om jag hade haft ISO 400 så hade det varit för klent.
När själva majbrasan falnat så är det som alla vet dags för fyrverkerierna. Jag hade inte planerat att fotografera dem, men bara för att öva på panoreringsrörelsen (eller tiltningen) följde jag en uppåtstigande raket mot himlen genom sökaren. Ett tu tre så råkar jag trycka av när jag beräknar att raketen ska explodera, utan att egentligen se var den befinner sig.
Att jag tryckte av en ruta utan att ha planerat det berodde nog på att jag för ovanlighetens skull fick en fin känsla för rytmen i uppskjutningen. Jag följde som sagt raketen genom sökaren, och när stubinen slutat brinna ögonblicken före explosionen så räknade de små grå in 1,2..pang. Tajmingen och bilden blev så bra som man kunde kräva under dessa omständigheter, och det berodde helt enkelt på att jag var så avslappnad.
Jämför med den spänning som uppstår i kroppen när du är helt koncentrerad på att få en bild precis som du vill ha den, och är lite rädd för att misslyckas. Exemplet är överförbart på precisionssporter som golf och skytte.
Vad vill jag då säga med allt det här? Jo, i sammanhanget kom jag att tänka på ett reportage för några år sedan om en rysk guldsmed/konstnär som gjorde miniatyrer av figurer. Rörelserna, där det verkligen handlade om att inte darra på manschetten, utförde han mellan hjärtslagen..
Om man är lugn, koncentrerad och avslappnad på rätt sätt så kan man alltså fotografera på fri hand betydligt längre tider än 1/brännvidden, åtminstone med normalobjektiv. Det är min övertygelse.
