dano skrev:
Det finns en regel som säger att det maximala kontrastomfånget som kan återges (d-max) är log 2^(bitantal/kanal).
Källkod:
Bitar Färgdjup
8 2,4 JPEG och 24-bit TIFF
10 3,0
12 3,6 Diabild
14 4,2
16 4,8 48-bit TIFF
Det är i denna ekvation vi har en stor del av problemet med det dynamiska omfånget hos digitala medier ligger. Vad vi än gör måste bilddatat till slut komprimeras till ett d-max på 2.4, försöker vi återge en bild med ett stort dynamiskt omfång får den färdiga bilden väldigt låg kontrast. (Vilket vi i viss mån kan kompensera med att inte komprimera linjärt utan hårdare i ändarna av histogrammet.) Den typiska strategin för att komprimera en bild är för övrigt att alltid klippa bort den översta procenten av bildinformationen, det är det som motsvarar värdet 0 i exponering i Camera Raw. När vi "backar" in informationen väljer vi istället att klippa bort en mindre del av högdagrarna.
Tyvärr känner jag inte till om det finns något enkelt sätt att översätta dynamiskt omfång till exponeringsvärden.
/Daniel
Intressant formel Daniel, jag känner till dess existens, men har aldrig förstått varför den skulle vara allenarådande. Den kan förklara PhaseOnes och Hasselblads (tror jag) lilla övertag när det gäller signalbehandling. PhaseOne använder 16 bitars A/D-omvandling, vanliga "småkameror" (som EOS 5D) i allmänhet 12 bitar.
Men du blandar ihop dynamiskt omfång och svärtning. I formeln sätter bitdjupet en gräns för dynamiskt omfång, inte för svärtningsomfång i bilden. Övre gränsen för en bilds svärtningsomfång är d-max. Men då är vi tillbaks i en analog värld. En digital bild har inget d-max. Dynamiskt omfång (kan även kallas exponeringsomfång) motsvarar X-axeln i ett diagram med en svärtningskurva (HD-diagram). Svärtningsomfånget, med d-max, motsvarar Y-axeln i samma diagram. Mätetalen 2,4, 3,0, 3,6 är logaritmiska beskrivningar av DR (inte svärtningsomfånget). 0,3 motsvarar en fördubbling = ett exponeringssteg. 2,4 motsvarar då 8 exponeringssteg (luminans- eller ljushetsskillnader i motivet). Eftersom (förmodligen) alla anständiga digitalkameror har minst 12 bitars A/D-omvandling kan man, om man följer formeln slaviskt, hantera ett exponeringsomfång på 12 steg, vilket torde vara mer än tillräckligt om vi inte felexponerar grymt.
När du skriver att diafilm har 3,6 så syftar det värdet på diafilmens svärtningsomfång, inte exponeringsomfång (Y- resp X-axel i diagrammet).
Densitet och svärtningsomfång får vi först när digitalbilden analogiserats och skrivits ut på papper (eller på något annat som en bildskärm).
Alla som har kopierat svartvita bilder på traditionellt sätt vet vad jag menar här. Ett negativ med ett givet kontrastomfång kankopieras på olika fotopapper. Kopiera på mjukt papper och vi får en bild med litet svärtningsomfång. På hårdare papper av hög kvalitet och med blank yta kan vi få ut en högre kontrast och större svärtningsomfång från samma negativ.
Den digitala bildfilen är som ett negativ. Det viktiga är att vi har nyansskillnader i alla delar från mörkt till ljust. Om det "klipper" i högdagrar så kan vi aldrig "kopiera" fram några bildnyanser i dessa partier. Om vi har för litet bitdjup i bildfilen så riskerar vi att få bandning (posterisering) med synliga trappstegsövergångar i toningar som borde vara steglösa.
Det vi till slut gör när vi går ner till 8 bitar är således inte att vi komprimerar det dynamiska omfånget (X-axeln) utan att vi begränsar antalet tonsteg i bilden (Y-axeln). Detta gör vi för att begränsa filstorleken eftersom vi antar att ingen i alla fall skulle kunna urskilja fler än 256 nyanser per färg (motsvarande 16,8 miljoner färgnyanser).
Lars
