Först av allt vill jag tacka för dina inledande ord!
Fråga 1: Jag förklarar i filmen varför jag då inte hade den tiden jag behövde. Efter 2011 har jag fortsatt med mitt fotograferande, faktiskt är det numera mer än någonsin. I min blogg publicerar jag hela tiden mängder av bilder. På Fotosidan har jag valt att inte vara aktiv med detta, men bloggen visar mängder. Efter 2011 har jag lärt mig att inte berätta om vad jag gör, utan redovisar vad jag gjort. Har även förklarat i media, i bloggen och under filmarbetet (som inte kom med) att jag håller en låg profil om lodjuren (dramaturgin i filmen ger sken av annat). Om inget annat så blir det lugnare kring mig som fotograf, men även i Mullsjöskogarna blir trafiken lägre från andra fotografer. Jag kan erkänna att jag sett lodjur under senare år, men berättar inget mer offentligt. Hur fortsättningen blir med lodjursbilder, det vet bara jag - och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Fråga 2: Drömmen hade jag i oktober 2006, men är ju ingen drömtydare. Tror inte på sådant, är skeptiker. Men det gav mig en målsättning. Just under denna period hade alfatiken i Amungereviret i Hälsingland en sändare på sig, vilket man då kunde kolla via en app vart i reviret hon uppehöll sig (små rutor på kartan, tror det var 500m x 500m) med en tidsförsening på några timmar (minns inte hur länge). Visste då ungefär i vilket område hon rörde sig, plus möjligen flera i familjen. Detta förbättrade oddsen rätt mycket, då Amungereviret var mycket stort. Projektet Året, som blev en bok två år senare, var inte tänkt att bli en bok. Det var i första hand en test till mig själv för att se om jag kunde klara att få fram minst en bra bild varje dag under ett helt år, och något jag uppdaterade med bilder i en särskild gallerirubrik på den dåvarande hemsidan. Hade jag inte berättat om drömmen tror jag ingen hade uppmärksammat det i efterhand, då vargbilden egentligen inte är så speciell.
Det nära mötet med lodjuret var fem år senare, vilket är lång tid för mig. Rätt mycket vatten hann rinna under bron under denna tid, eller åtminstone riktigt många bilder på många fotoutflykter. Sedan 2006 har jag upplevt mycket framför kameran, mycket som också kan benämnas ”nästan för bra för att vara sant” - men det är just lodjur och varg som sätts på sin spets medialt, men det gäller att se helhetsbilden av mig som fotograf under alla dessa år. Då kanske du och några till, mer skulle tänkt att ”det var ju inte så konstigt”.
Långa svar på dina frågor, hoppas du ursäktar. Men verkligheten i mitt fotograferande är oändligt mycket större, än ihoppressat till 58 minuter i teve. Eller för den delen; en varg på jättelångt håll och ett lodjur på riktigt nära håll. Eller om man så vill: Varg på långt håll, fem år senare ett lodjur på nära håll som inte blev en bild. Dramaturgi är en sak, verklighet något helt annat.
Mvh Terje
Tack för ditt svar Terje.
Angående min första fråga.
Du berättar att du fotograferat massor sedan skandalen.
Då verkar det än konstigare att du inte tagit de där lodjursbilderna, som du hela tiden sagt att du skulle kunna ta. Det skulle ju ha betytt så oerhört mycket positivt för dig, och för de som stöttat dig.
Att "trafiken blir lägre i Mullsjöskogarna från andra fotografer" (ifall du inte är där och fotograferar lodjur), förstår jag inte.
Menar du att det skulle komma paparazzis och fotografera dig, eller menar du att det skulle komma andra naturfotografer, för att dra nytta av att du lockar fram lodjur?
Du "erkänner" (!) att du "sett lodjur under senare år, men berättar inte mer offentligt".
Hela din familj, och era relationer, har visats i TV. Dina möten med lodjuren vill du dock inte släppa ut i offentligheten ......
Nej. ditt svar övertygar inte.
Angående min andra fråga.
Vargfotot.
Du blev inspirerad av en dröm.
Sedan tog du reda på var vargen var, åkte dit, och tog kortet.
Då förstår jag. Av dokumentären fick jag intrycket av att det varit mer "mytiskt" än så.
Lodjursmötet.
Jag har inte tidigare hört talas om att ett vilt lodjur kommit fram till 2 meters avstånd, och betett sig som en "huskatt".
Antalet år och bilder mellan vargfotot och lodjursmötet, tycker jag saknar betydelse.
Du hävdar att du som fotograf ofta upplever sådant som "nästan är för bra att vara sant", och, ur det perspektivet, tycker du att vi andra ska tänka om lodjursmötet att "det var ju inte så konstigt".
Nej, den logiken köper jag inte.
Min fråga förblev helt obesvarad.
"Vad tror du det är som gör att just du, och inga eller extremt få andra naturfotografer, får uppleva sådant här?"
---------
Du är en duktig fotograf. Vi är många som tycker det.
Du är en karismatisk person; duktig föreläsare och stor inspiratör. Det framgick av filmen.
Egentligen behöver du inte "förfalskningar och personmystik".
Ditt svar på mina frågor handlade mest om vilken aktiv och duktig fotograf du är. Helt onödigt.
Det är din trovärdighet som är ifrågasatt. Kan vi på FS lita på att det du skriver är sant?
Att ljuga på det sätt du gjort, är något helt annat än att säga att man ska gå och tvätta händerna, när man ska bajsa.
Det finns ofta undertoner av makt och överlägsenhet i att manipulera andra, typ filmens "det här kommer nog ingen att upptäcka" (ej exakt citat).
Sådant hör inte hemma i en vänkrets, det skapar misstroende och dålig stämning.
Du har avslöjats med att förfalska ett stort antal lodjursbilder.
Då var alltså alla berättelser om de lodjuren, som hörde ihop med bilderna/fotograferandet, rena påhitt.
En fantastisk historia håller du dock fast vid, den om lodjuret som kom fram till dig som en tam huskatt.
Jag tror på den än mindre, efter att ha fått ditt svar.
Du är verkligen fotograf Terje. Mer fotograf än de flesta av oss. Både sett till livsbetydelse och nedlagd tid.
I dokumentären visades hur en annan naturfotograf reagerade, när han fick syn på ett lodjur.
Du blev nära kompis med ett lodjur, i ditt närområde, men följde inte upp det. Inte ett enda foto.
De där lodjursbilderna skulle ha betytt så oerhört mycket för dig, och du verkar inte ens ha försökt att ta dem.
Mina frågor om det besvarade du mest med svepskäl och tal om annat.
Du är ingen ond människa Terje. Du vill inte andra ont.
Tvärt om. Du vill gärna dela din kunskap, och inspirera andra.
Men, med ditt förfalskande och ljugande, har du gjort andra ont och skadat förtroendet för fotografin.
Då krävs det mer än en dokumentär för att göra comeback. T.ex. fullständig ärlighet.
Jag avslutar dialogen med dig Terje, för nu.
Dokumentären fick mig att förstå psykologin bakom fuskandet.
Diskussionen i den här tråden har varit mycket intressant. Jaha, du har slirat på sanningen även före skandalen med lodjursbilderna.
Det verkar som om du fortsätter ungefär som tidigare, tycker jag.
Det räcker så för mig.
Det finns viktigare saker än att läsa om dig och ditt fotograferande. Speciellt som jag inte litar på att det som skrivs är sant.
Det finns fler duktiga fotografer.
Till ditt försvar kan anföras, att du kanske inte är mer ärlig mot oss andra, än vad du är mot dig själv.
