Annons

digi el. analogt?

Produkter
(logga in för att koppla)
Känslan med film och mörkrum sitter i resultatet, inte i vägen dit. Men visst kan det finnas en känsla även i vägen till målet också. Men hur mycket känsla är det egentligen i att sitta vid datorn och scanna in sina negativ, för att sedan photoshoppa dom som vilken annan digital fotograf som helst? För det är ju vad de flesta filmfotografer gör idag. Ytterligt få kopierar sina negativ i mörkrummet.

Vad gäller teknisk kvalitét (upplösning och skärpa etc) så kan foto med film idag knappast tävla med digitalt foto i samma sensor/filmformat och ISO. Men den traditionella känslan med filmkorn och silveremulsionens olika egenskaper, den får du inte fram lika bra digitalt. Är du skicklig kan du digitalt efterlikna resultaten med film, men jag vill nog påstå att det inte går fullt ut (speciellt inte när det kommer till resultaten på silverpapper). Lika lite går det att med film fullt ut efterlikna de kliniskt rena resultateten man får digitalt (även om du använder kornlösa filmer som Tech Pan m.fl eller storformat). Så frågan är som jag ser det inte vilket som är bäst ur en teknisk synvinkel, utan vilket resultat man gillar bäst. Även hur jag själv behärskar de båda teknikerna spelar givetvis in. Många frågar sig säkert, är det värt att lägga ner den tid och ansträngning som krävs för att lära mig behärska det digitala (eller den filmbaserade tekniken) för att åstadkomma det jag vill i mina bilder? Den digitale kanske då nöjer sig med att efterlikna filmbaserat foto istället för att gå till originalet (eller så gillar man den digitala looken fullt ut). Och den som fotar med film kanske väljer att fortsätta med det då det skulle krävas allt för mycket möda att få fram något digitalt som liknar filmbaserade resultat. Sen kanske många idag nöjer sig med att titta på bilder på bildskärmar, och då blir det ju betydligt billigare i längden att fota digitalt, trots att en högkvalitativ kamera för film idag bara kostar en bråkdel av en digital motsvarighet. Detta pga film/framkallningskostnaden i längden.
 
Härligt med nostalgi och jag är benägen att hålla med. I den snabba teknikhets som råder så är det ibland lätt att glömma av känslan, även om den också - rent bildmässigt ialla fall - kan infinna sig via ettor och nollor. En bra bild ger en inre tillfredställelse oavsett hur den framställts kan jag känna. Men...mycket annat har ju gått samma väg...musik till exempel. Minns när jag satte mig på bussen för att åka och köpa Iron Maidens senaste platta...tidtabeller, stämpla biljett...trängas på buss och spårvagn i timmar...provlyssna i butik...knaster, knaster....musik! Man läser på baksidan, tittar på bilder, följer med i texterna...till slut betalar man och bär stolt hem sitt förvärv.

Vad hände sen? Folk har knappt lust att betala för sina digitala filer som streamas över på sekunden med ett knapptryck. Bekvämt ja, känsla nej. Men så har ju samhället formats och det kunde nog i stora drag förutspås för ganska länge sedan...

För att återgå till huvudämnet...jag tror fler och fler kommer fota analogt vid sidan om. Den digitala teknikboomen är inte lika kul längre (såvida man inte ägnar sig åt testbilder högt och lågt). Utvecklingen är givetvis oundviklig och jag välkomnar alltid ny teknik. Men om vi går in på känsla så snackar vi något annat....då kunde vi stannat upp för ett bra tag sedan.

Instämmer helt. Själv plåtar jag en hel del analogt, och det blir förståss betydligt förre bilder men ofta bättre och roligare :) För mig beror det helt och hållet på VAD jag ska plåta..
Ut o plåta på stan - ANALOGT! Skulle jag få för mig att gå en vandring i fjällen ANALOGT! riskera att bli rånad på dyra prylar i skumma områden utomlands? ANALOGT :) men de e ju jag det.
När jag började med digitalt såg jag ingen idee alls med analogt, den har kommit först senare - när jag lärt mig behärska kameran.
 
Visst har den digitala tekniken visat sin tekniska överlägsenhet

Javisst är det så, fast tyvärr går det ju inte se denna "tekniska överlägsenhet" på varken hudtoner eller grönska.. men på pappret så är digitalt fruktansvärt mycket bättre, på alla plan, men varför syns det då aldrig i bild?
 
Jag tror du missförstår syftet med tråden. Det är OK att varva ner ibland och blicka tillbaks. Det finns en tidlös poäng i det hela som inte måste tas på största allvar.

Det jag kommenterade skrevs för sex år sedan, och den texten hänvisade till digitala kameror som blivit oerhört mycket bättre sedan dess.

Givetvis fanns det även andra saker i texten, och dessa var mer tidlösa, men hela inlägget bottnade i en besvikelse på den digitala tekniken 2005. Idag är det 2011.
 
Javisst är det så, fast tyvärr går det ju inte se denna "tekniska överlägsenhet" på varken hudtoner eller grönska.. men på pappret så är digitalt fruktansvärt mycket bättre, på alla plan, men varför syns det då aldrig i bild?

Räcker det inte om det är lika bra? Den digitala bilden på papper behöver väl inte vara bättre än den analoga diton?
 
Jag vet rubriken känns riktigt uttjatad, men i alla fall.

Vet ni hur det ligger till bland alla pressfotografer? De flesta plåtar väl digitalt nu, men finns väl ändå en hel del som kör analogt.
Som Nachtwey t.ex. Men sen är ju Nachtwey just Nachtwey.
Men hur gör de fotojournalister som fotograferar med film rent praktiskt för att hinna?
Är ju ett antal fler steg för att få fram slutbilden från film än från den digitala tekniken.

Som danskarna t.ex, de kör väl nästan uteslutande digitalt? Eller har jag fått det om bakfoten?

Det är ett flertal fotojournalister ute i världen som kör analogt. Nachtwey, kör canon, men många som kör analogt kör Leica, och just för fördelarna en Leica hämtar med sej. Du hittar många svartvita reportage skjutna med Leica hos Noor image, VII photo, Magnum etc. Skulle till och med våga påstå att analogt är en växande trend. Men då snackar vi alltså svartvitt. Då du arbetar med långa projekt och stora reportage så har du inte dom deadlinerna som pressfoto har. Trots att jag nu plåtar mest digitalt så skickar jag extremt sällan nåt från plats. Bygger reportagen senare hemma och kunde faktiskt jobba analogt utan problem.
 
Är inte frågan om vad som är bäst lite irrelevant? Man måste iallafall fråga sig vad som är målet för att svara på frågan. Det är som att vi förutsätter att ren reproduktion är målet. För en fotograf som Sarah Moon är det tvärtom, hon vill ta betraktaren bort från verkligheten.

För egen del har jag ett nära förhållande till båda sätten. Då jag just nu känner att jag kan nå mina mål med vilket som, har jag valt att använda den digitala tekniken, då jag får mer gjort. Men senast idag soppade jag färgfilm med klart abstrakta bilder som inte kunnat tas på annat sätt.
 
Vilket leder till en blind tro på att digialisering ska lösa ens problem med att få aker gjort snabbare, men vad som händer är att man bara ökar på informations stressen. en ondspiral...

Jag måste säga att jag tycker det är oerhört långsökt att påstå att just digitalkameror skulle ha nåt att göra med informationsöverexponeringsinducerad stress. Jag ser inte alls kopplingen. Annat är det med sociala medier och att ständigt vara uppkopplad, vilket jag själv är via min smartphone men känner tack vare det snarare avkoppling än stress.

Digitalfotot har sannolikt gjort fler människor fotointresserade än stressade. Inte minst dom senaste få åren.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar