Graal
Avslutat medlemskap
Känslan med film och mörkrum sitter i resultatet, inte i vägen dit. Men visst kan det finnas en känsla även i vägen till målet också. Men hur mycket känsla är det egentligen i att sitta vid datorn och scanna in sina negativ, för att sedan photoshoppa dom som vilken annan digital fotograf som helst? För det är ju vad de flesta filmfotografer gör idag. Ytterligt få kopierar sina negativ i mörkrummet.
Vad gäller teknisk kvalitét (upplösning och skärpa etc) så kan foto med film idag knappast tävla med digitalt foto i samma sensor/filmformat och ISO. Men den traditionella känslan med filmkorn och silveremulsionens olika egenskaper, den får du inte fram lika bra digitalt. Är du skicklig kan du digitalt efterlikna resultaten med film, men jag vill nog påstå att det inte går fullt ut (speciellt inte när det kommer till resultaten på silverpapper). Lika lite går det att med film fullt ut efterlikna de kliniskt rena resultateten man får digitalt (även om du använder kornlösa filmer som Tech Pan m.fl eller storformat). Så frågan är som jag ser det inte vilket som är bäst ur en teknisk synvinkel, utan vilket resultat man gillar bäst. Även hur jag själv behärskar de båda teknikerna spelar givetvis in. Många frågar sig säkert, är det värt att lägga ner den tid och ansträngning som krävs för att lära mig behärska det digitala (eller den filmbaserade tekniken) för att åstadkomma det jag vill i mina bilder? Den digitale kanske då nöjer sig med att efterlikna filmbaserat foto istället för att gå till originalet (eller så gillar man den digitala looken fullt ut). Och den som fotar med film kanske väljer att fortsätta med det då det skulle krävas allt för mycket möda att få fram något digitalt som liknar filmbaserade resultat. Sen kanske många idag nöjer sig med att titta på bilder på bildskärmar, och då blir det ju betydligt billigare i längden att fota digitalt, trots att en högkvalitativ kamera för film idag bara kostar en bråkdel av en digital motsvarighet. Detta pga film/framkallningskostnaden i längden.
Vad gäller teknisk kvalitét (upplösning och skärpa etc) så kan foto med film idag knappast tävla med digitalt foto i samma sensor/filmformat och ISO. Men den traditionella känslan med filmkorn och silveremulsionens olika egenskaper, den får du inte fram lika bra digitalt. Är du skicklig kan du digitalt efterlikna resultaten med film, men jag vill nog påstå att det inte går fullt ut (speciellt inte när det kommer till resultaten på silverpapper). Lika lite går det att med film fullt ut efterlikna de kliniskt rena resultateten man får digitalt (även om du använder kornlösa filmer som Tech Pan m.fl eller storformat). Så frågan är som jag ser det inte vilket som är bäst ur en teknisk synvinkel, utan vilket resultat man gillar bäst. Även hur jag själv behärskar de båda teknikerna spelar givetvis in. Många frågar sig säkert, är det värt att lägga ner den tid och ansträngning som krävs för att lära mig behärska det digitala (eller den filmbaserade tekniken) för att åstadkomma det jag vill i mina bilder? Den digitale kanske då nöjer sig med att efterlikna filmbaserat foto istället för att gå till originalet (eller så gillar man den digitala looken fullt ut). Och den som fotar med film kanske väljer att fortsätta med det då det skulle krävas allt för mycket möda att få fram något digitalt som liknar filmbaserade resultat. Sen kanske många idag nöjer sig med att titta på bilder på bildskärmar, och då blir det ju betydligt billigare i längden att fota digitalt, trots att en högkvalitativ kamera för film idag bara kostar en bråkdel av en digital motsvarighet. Detta pga film/framkallningskostnaden i längden.