lusidor skrev:
Kjellberg kommer in i diskussionen och av hans inlägg förstår jag att danos testmetod t ex kan påverkas av ströljus och därför ge högre DR-värden.
Så är jag åter inlurad i denna diskussion. Jag har aldrig sagt att ströljus ökar DR.
DR är en egenskap i sensorn/filmen och denna påverkas – givetvis – inte av vare sig ströljus, gammakorrigering, kurvformer, exponeringsinställning – eller av bitdjup i A/D-omvandlingen.
Pixlarna i sensorn är analoga och reagerar på fotoner genom att exitera elektroner. Mycket ljus = många elektroner. Lite ljus = få elektroner.
Övre gränsen för sensorns DR sätts av mättnad – pixeln är full och kan inte bära fler elektroner. Undre gränsen sätts av brus som gör det omöjligt att utläsa nyansskillnader i de mörkaste skuggpartierna.
När vi tar en bild, öppnas slutaren och släpper in så mycket ljus som kamerans automatik eller min manuella inställning valt.
Sensorn har ingen aning om vilket ISO-tal som valts. Om exponeringen bestämdes med ett lågt ISO (100) så blir slutartiden längre och fler fotoner bombarderar pixlarna. Om ett högt ISO valts (1600) kommer pixlarna att träffas av 4 steg mindre ljus = 1/16 så många fotoner. Det intressanta är att
sensorn fungerar helt obekymrad om detta. Den exiterar elektroner – 1/16 så många elektroner för ISO 1600 jämfört med ISO 100 närmare bestämt. Alla fotonnivåer registreras, och omvandlas så småningom till spänningar (volt). Fortfarande
analogt och utan att bry sig det minsta om vilket ISO-tal som du (eller jag) ställt in på kameran.
Nu kommer vi till A/D-omvandlaren och det är nu det börjar bli intressant. Nu skall de olika analoga spänningarna från samtliga pixlar omvandlas till binära tal som kan hanteras av en dator. Här görs flera val som vi kameraoperatörer inte kan påverka.
Självklart görs den s.k. gammakorrigeringen som Daniel så ivrigt påpekar så snart han får en chans. Vi är ju trots allt skapade för att uppleva skillnader logaritmiskt. En linjär tolkning blir ingen glad av. Sedan läggs en
tonkurva med lite mjukare skugg- och högdagerparti, eftersom vi är vana vid detta från filmtiden och eftersom det på bilderna ser trevligare ut med mjuka övergångar. Denna kurva är vanligen låst för ovetande jpeg-plåtare, men kan påverkas genom olika val för dem som bryr sig lite mer och plåtar i RAW.
Och – det viktigaste – nu tar kameran hänsyn till den ISO-inställning som valts. Om vi valt ISO 1600 så skall 1/16 av spänningen jämfört med ISO 100, resultera i samma binära tal. För att kunna återge sensorns samtliga spänningar (för alla olika ISO-tal) krävs ett visst bit-djup. 1 bit ger två nyanser = grafiska bilder där tonskalan är uppdelad i svart och vit. 2 bitar kan ge fyra nyanser. Här väljer kameratillverkaren ett bitdjup som inte begränsar sensorns möjlighet att återge nyanser. I de allra flesta fall, för normal fotografering med ett normalt ISO-spann, räcker det med 12 bitar. A/D-omvandlaren kan inte lägga till några nyanser som inte registrerats i form av en spänning från pixeln. Fler bitar kostar pengar, datakraft och energi.
Dessa 12 (eller 14) bitar tar alltså hand om – och detta är viktigt att förstå –
samtliga nyanser från den ISO-omedvetna sensorns pixlar. De 12 bitarna skall kunna hålla alla nyanser från samtliga bilder exponerade efter ISO 100, 200, 400, 800 och 1600.
Motiven som vi väljer att fotografera (när vi inte lägger ner dyrbar tid på att diskutera DR i olika forum) har olika luminansomfång. Ibland
betecknas detta felaktigt som DR. Detta påpekande må kallas petimäteraktigt men är av avgörande betydelse för mindre begreppsförvirring. När motivets omfång projiceras genom ett objektiv mot filmen eller sensorn så kommer
omfånget att minska p.g.a. ströljus. Hur mycket? Det beror på objektivets inneboende ströljusnivå, på motljusskydd, på smuts på linserna, på motivets beskaffenhet, och även på kamerahusets egenskaper.
När man fotograferar av en gråkil på ett ljusbord och analyserar utfallet i den digitala bildfilen, exempelvis genom att rita en kurva som Phil Askey gör, då kommer kurvan att representera endast de förutsättningar som rådde vid fotograferingen.
Om gråkilen maskas med svart papper blir uppmätt ”DR” lägre än om gråkilen ligger öppet på ljusbordet. Ett enkelt objektiv med få linselement, exempelvis ett fast 50mm, ger lägre uppmätt ”DR”.
Självklart
säger detta inget om kamerans och sensorns dynamiska omfång.
Om någon är
intresserad i att tävla om högst DR så rekommenderas metoden med en fritt liggande gråkil på ett ljusbord, ett smutsigt extremt zoomobjektiv och ISO 400 – därför att vid 400 är
risken minst att man skall slå i taket och golvet för sensorns verkliga DR.
Varför är så många
fotonördar plötsligt så intresserade av så högt DR som möjligt?
99,9% av dem som köper och använder en digitalkamera vet inte vad DR är och kunde inte bry sig mindre om saken.
Anta att en kameratillverkare tog fram en kamera där det fanns en
”max-DR-inställning” där hela sensorns DR lades på en ISO-inställning (400) så att man fick 12 EV-stegs DR. Testare som
Phil Askey m.fl. skulle jubla och basunera ut "teknologiska landvinningar" och sätta högsta betyg. Sedan skulle 0,1% av användarna som tror sig begripa hur det fungerar och som felaktigt satt
likhetstecken mellan högt DR och hög kvalitet springa benen av sig för att inhandla en sådan kamera. Bara för att upptäcka att alla bilder blir olidligt kontrastlösa och krävde manuell handpåläggning för att åter dra upp kontrasten. De som dessutom använder objektiv med hög ströljusfaktor skulle få ännu mjukare bilder. Jag vågar lova att samtliga fotografer efter en kort tids begeistring med massor av inlägg i olika diskussionsforum skulle välja en kamerainställning som begränsade DR till mer rimliga 8–9 EV i stället. Alla de andra 99,9% amatörfotografer som inte belastar sina hjärnor med begrepp som DR skulle bara
skaka på sina huvuden och undra hur en kameratillverkare kan vara så dum så att den har ett läge för 12 EV:s DR.
