Synvinklar bestäms av de huvudstrålar som utgår från motivcirkelns rand, sammanstrålar i den fysiska bländarens mitt och går vidare till bildcirkelns rand. I en första approximation duger det "hyfsat" bra att använda ingångspupillens mitt istället, låt vara att det i extrema fall kan avvika lite grann (titta t.ex. in i ett extremt retrofokalt vidvinkelobjektiv så syns det mycket väl hur ingångspupillen vrider sig mot betraktaren samtidigt som den vidgas, "pupillförenklingarna" har alltså sina begränsningar långt utanför optiska axeln).
Observera att detta i grunden inte har med brännvidden att göra, det är bara när avbildningsskalan går mot noll som denna (ensam) bestämmer synvinkeln (jag undviker ordet bildvinkel eftersom det ordet har två helt olika betydelser, "synvinkel" på objektsidan framför objektivet och "utlysningsvinkel" på bildsidan inne i kameran).
För att få fram synvinkeln på närmre håll räcker det alltså inte med brännvidden utan man måste också veta exempelvis objektivets pupillförstoring för att den vägen få fram VAR ingångspupillen finns i förhållande till objektivets främre huvudpunkt (de avstånd som bestämmer avbildningsskalan räknas från huvudpunkterna och kallas för objekt- respektive bildvidd så huvudpunkterna kommer man inte runt i alla fall så därför är det bra att relatera till dem).
Att denna pupillförstoring kommer in i tid och otid kan kanske tyckas lite underligt men om ni tänker på att en vanlig kikares (vinkel)förstoring bestäms av det inverterade värdet på pupillförstoringen så kanske det klarnar