Det beror på hur man ser på det problemet. Om man jämför en A3 tagen med 16 MP eller 36, 42 eller 50 MP så är det väl skillnad eller hur?
Det finns ju ett väldigt bra exempel från nya A7r III där man jämför exv. hur det ser ut i ett tyg med vanliga 42 MP och med 4 ggr mer data som man får med pixelshift. Samma sensor men 4 ggr mer data - stor skillnad.
Om man skalar mer 50 MP till en A3 och jämför det med 16 så blir det väl just väldigt mycket högre densitet i den bild som skapats med 50 MP sensorn. Det handlar alltså inte alls bara om sensorn utan om hur det blir i färdig bild.
Det är ju precis detta homogeniseringstrick även DxO använder i sina tester bara att man där inte har fokus på just moiré.
Fast nu pratade vi ju moiré. Moiré uppkommer när ett upprepande mönster ligger nära Nyquist-frekvensen, dvs när man är nära sensorns maximala upplösning.
Om sensorn är så högupplöst att objektivet inte klarar återge så höga frekvenser att man får detaljer som ligger nära Nyquist-frekvensen så försvinner problemet med Moiré. Det är ju precis detta man gör när man sätter ett AA-filter framför sensorn. Man tar bort detaljer som ligger nära sensorns maximala upplösning.
Alltså blir problemet med moiré mindre med en sensor som har högre upplösning/tätare mellan pixlarna eftersom det är troligt att man stöter på objektivets maximala upplösning innan man når sensorns maximala upplösning.
Redan med 12Mpix, som min (pensionerade) D300 har, ser man tydligt att det är viktigt att ligga inom det optimala för objektiven. Redan på f/11 är skärpan påtagligt påverkad av diffraktion och problemet med eventuell moiré borde vara mer eller mindre helt borta. Har man då en sensor med ännu högre upplösning tex 24Mpix som D7200, blir detta ännu tydligare.
Om man däremot har 24Mpix på FX så blir pixeldensiteten lägre än på min gamla D300 och problemet med moiré såklart även större eftersom det är större risk att objektivet återget detaljer som ligger nära sensorns maximala upplösning. Man behöver inte ha något värstingobjektiv för det, medan på DX med 24Mpix måste man ha ett superskarpt objektiv, använda det på optimal bländare och ha kameran på stativ för att moiré ska vara något större problem i praktiken. Det är helt enkelt osannolikt, vid de flesta typer av fotografering att man kommer upp i sensorns maximala förmåga eftersom begränsningar i objektivet eller i fotografens tekniska förmåga med 24Mpix på DX, men inte så osannolikt med 24Mpix på FX.
Med kameror som är väldigt högupplösta, som tex D850, där pixeldensiteten är nästan samma så har ju således problemet med moiré sjunkit till ungefär samma nivå som på DX.
Ovanstående förutsatt att AA-filter saknas eller åtminstone påverkar maxupplösningen på samma sätt på de jämförda kamerorna.
Så jag vill fortfarande hävda att det snarare handlar om målgrupp än själva risken för moiré när det tagit bort AA-filtret på entusiast- och prokameror. Entusiaster och proffsfotografer är betydligt mer måna om maximal detaljåtergivning och har även bättre medel och kunskap för att minska problemen än vad småbarnsföäldrarna, utan egentligt fotointresse, som bara köpt kameran för att "ta lite bilder på sin avkomma" har.