Är gyllene snittet trams?

[cwe]

Aha, okey, då förstår jag... "upprepning" tänker jag närmast på... språkförvirring utredd.

Jo, den är svårare.. jag har sett några sådana bra bilder, men inte så många... ofta ett mönster, något som upprepas, och så finns det en/ett par av upprepningarna som bryter - annan färg/form eller något oväntat... Fast oftast är de ganska förutsägbara, tycker jag.

Hmm, ska fundera om jag kommer på någon bra...
-Christian

 

[jimh]

cwe skrev:
Tänkte försöka också pröva med en (oharmonisk) bild som jag inte omedelbart tycker följer reglerna men som jag ändå gillar; "Bofils FK". Det mest är fel, men "livligheten" gillar jag ialla fall. Vad säger ni, funkar den trots alla fel? Eller hittar ni några "regler" här?

Det känns ju som hämtat ur en skolbok i komposition. Centrerat huvudmotiv skapar lite disharmoni och obalans och låter blicken vandra rättvist längs alla rutans kanter, ja nästan rotera kring huvudmotivet, där du så förtjänstfullt fyllt på med ytterligare kaotiskt placerade element som förstärker intrycket jag får av att bilden skall ses från huvudpersonens perspektiv, världen sedd ur hans ögon.

Nä, bättre kan du!

Är inte undvikande av regelföljande också regelföljande? Vet man t ex att gyllene snittet är ett bra verktyg för att skapa harmoni i en yta, då kan man vända på det om man eftersträvar något annat än harmoni. Kunskap om verktygen kan aldrig vara fel tycker jag.

 

[Arleklint]

Kunskap om reglerna är inte fel, men jag tänkte lite i går kväll...

De som betraktar en bild och känner till kompositionsregler.. Är dom möjligen mer benägna att gilla en bild som gjorts utifrån en kompositionsregel, just därför att dom känner igen sig i regeln? Jag lutar mot att det kan vara så. Naturligtvis behöver inte det vara hela orsaken till att bilden gillas, men en bidragande orsak.

 

[elmfeldt]

jimh skrev:
Det känns ju som hämtat ur en skolbok i komposition. Centrerat huvudmotiv skapar lite disharmoni och obalans och låter blicken vandra rättvist längs alla rutans kanter, ja nästan rotera kring huvudmotivet, där du så förtjänstfullt fyllt på med ytterligare kaotiskt placerade element som förstärker intrycket jag får av att bilden skall ses från huvudpersonens perspektiv, världen sedd ur hans ögon.

Nä, bättre kan du!

Är inte undvikande av regelföljande också regelföljande? Vet man t ex att gyllene snittet är ett bra verktyg för att skapa harmoni i en yta, då kan man vända på det om man eftersträvar något annat än harmoni. Kunskap om verktygen kan aldrig vara fel tycker jag.

Genomtänkt inlägg. Jag håller helt med Jim i teorin om att grundkunskaperna gör att man kan ta ett steg till i sin utveckling.

 

[jimh]

Hustomten skrev:
De som betraktar en bild och känner till kompositionsregler.. Är dom möjligen mer benägna att gilla en bild som gjorts utifrån en kompositionsregel, just därför att dom känner igen sig i regeln?

Jag tror att de flesta fotografer går igenom en liknande utveckling.

Man börjar som naiv och oförstörd med ett opåverkat öga som tycker om bilder som tilltalar maggropen. Här är det kul att vara!

Sen fastnar man i fotoklubbssyndromet och tycker om bilder för att de är tydliga och enkla exempel på kompositionsregler. Lätta att tolka och förstå så att man känner sig lite nöjd med sig själv och sina analytiska kunskaper. Här finns nog de fotografer du syftar på, och här tror jag också att många av regelkritikerna finns. Säkert är det många som tröttnar på fotografi när de befinner sig här och bildens själ kanske inte lyser lika stakrt som tidigare. Men det är också kul och lärorikt att vara i det stadiet!

Så småningom återvänder man till bilden som tilltalar maggropen. Men i det här läget har man skakat av sig naiviteten och skaffat sig en mognad som gör att man vill och kan analysera varför maggropen reagerar som den gör. Skitkul det med!

Vissa stannar i stadie ett eller två och andra kanske börjar direkt i stadie två. Det skojigaste är att representanter för alla tre stadier producerar schyssta fotografier.

 

[Estethia]

Hustomten skrev:
Kunskap om reglerna är inte fel, men jag tänkte lite i går kväll...

De som betraktar en bild och känner till kompositionsregler.. Är dom möjligen mer benägna att gilla en bild som gjorts utifrån en kompositionsregel, just därför att dom känner igen sig i regeln? Jag lutar mot att det kan vara så. Naturligtvis behöver inte det vara hela orsaken till att bilden gillas, men en bidragande orsak.

när jag för några år sen höll kurs för vuxna nybörjare med kompaktkamera och nyväckt fotointresse så ville alla veta hur dom skulle kunna ta bättre bilder med sina enkla kameror.
här gällde det att vara ytlig om kort skärpedjup och bländare - slutare och liknande och koncentrera sig på komposition o dyl.

först sa jag "gå närmare".
sen visade jag upp några bilder och frågade dessa personer, som var helt ovetande om några som helst kompositionstips, vad det var dom gillade i dessa bilder och om de tyckte dessa var bättre än de bilder de själv tog.
alla tyckte bilderna var bättre men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var bra.

man kunde placera GS, diagonaler och andra "regler" på bilderna och jag gick igenom alla dessa tips.
alla blev som små tända lampor och blev överlyckliga över att ha fått tips om komposition.
dessa människor hade alltså ingen aning om GS eller liknande.
ändå föredrog dom de bilder med lite kompositionstanke bakom.

men den springande punkten är nog att man aldrig kan dra något över en kam.
vi tycker och handlar alla olika.
huvudsaken är ju att man kan ta bilder som faller en själv i smaken (ja, gärna andra oxå förstås).
om man så tänker på GS eller inte, kan ju inte spela nån som helst roll, det är slutprodukten som är det viktiga.

ps.
jag själv tänker inte aktivt på GS just när jag plåtar.
men jag testar numera mycket olika utsnitt och komponeringar efter att ha fått lära mig GS och liknande tips. jag blev flera fantasiljoner gånger bättre på att plåta.
ds.

 

[Arleklint]

cwe skrev:
Aha, okey, då förstår jag... "upprepning" tänker jag närmast på... språkförvirring utredd.

Jo, den är svårare.. jag har sett några sådana bra bilder, men inte så många... ofta ett mönster, något som upprepas, och så finns det en/ett par av upprepningarna som bryter - annan färg/form eller något oväntat... Fast oftast är de ganska förutsägbara, tycker jag.

Hmm, ska fundera om jag kommer på någon bra...
-Christian

Denna kanske kan vara av den typ du är inne på?http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?ID=201820&set=lp

 

[ariadne]

jimh skrev:
Jag tror att de flesta fotografer går igenom en liknande utveckling.

Man börjar som naiv och oförstörd med ett opåverkat öga som tycker om bilder som tilltalar maggropen. Här är det kul att vara!

Sen fastnar man i fotoklubbssyndromet och tycker om bilder för att de är tydliga och enkla exempel på kompositionsregler. Lätta att tolka och förstå så att man känner sig lite nöjd med sig själv och sina analytiska kunskaper. Här finns nog de fotografer du syftar på, och här tror jag också att många av regelkritikerna finns. Säkert är det många som tröttnar på fotografi när de befinner sig här och bildens själ kanske inte lyser lika stakrt som tidigare. Men det är också kul och lärorikt att vara i det stadiet!

Så småningom återvänder man till bilden som tilltalar maggropen. Men i det här läget har man skakat av sig naiviteten och skaffat sig en mognad som gör att man vill och kan analysera varför maggropen reagerar som den gör. Skitkul det med!

Vissa stannar i stadie ett eller två och andra kanske börjar direkt i stadie två. Det skojigaste är att representanter för alla tre stadier producerar schyssta fotografier.

Intressant läsning.

Jag tänker på ( förrutom fotografering) när jag började teckna. Nu tog jag mig inte igenom stadie 2 ( jag va inte så bra på att teckna) men jag kom en liten bit iallafall.

När jag precis började teckna så tyckte man att det såg för jävligt ut.Förstås. Läraren sa att " du kommer att gilla dessa sedan när du tittar tillbaka"
" Mm, visst! (not!)"

Men hon hade rätt. Den naiviteten och oförstördheten går liksom aldrig att komma tillbaka till igen. Ska man vara ledsen för det då? Lite kanske, men samtidigt så vill man ju utvecklas och komma vidare. Inget är väl bättre än det andra egentligen, bara olika.

Dessutom så uppskattade man ju knappast stadie 1 när man befann sig i det ( på samma sätt som jag gör nu).Jag gjorde inte det iallafall. Den uppskattningen kom först efter.

 

[ariadne]

Det här med begränsning;

Om man INTE tar del av vissa kunskaper, läror, tips osv så begränsar man lätt sig själv också

När jag skulle lära mig teckna så ville jag verkligen ha "färdiga mallar" , jag ville ha fler än vad jag fick egentligen. Jag ville inte ha dom i syfte att hålla mig till dom hela livet, men jag ville ha dom som en grund. Och så att mina eventuella utsvävningar fick något att relatera till.

Sen tror jag att man sällan upplever den "friheten" i praktiken, "friheten" där man är helt blank och nollställd och inte har tagit del av nån slags "undervisning". Det är svårt att ta sig fram i total frihet tror jag.

Det varierar nog lite från person till person också, men jag vill gärna ha något att relatera till.

 

[ariadne]

Det är ett ganska dramatiskt begrepp förresten;
" Oförstörd"

Det innebär ju att man blir förstörd när man tar del av kunskaper

Det ligger ju något i det, när man inte tolkar det så bokstavligt som jag gjorde nyss, men man kan fråga sig vad det är man förstör? Det är som att säga att man förstör fröet om man låter det växa och bli en blomma.( Då får man ju förresten fler och nya fröer)

 

[ariadne]

Det här blir sista på en stund, lovar.


Tänker på när jag skrev dikter ( och blev alldeles snurrig) så var jag verkligen livrädd för att jag skulle påverkas av hur andra skrev.
Så jag stängde in mig i en liten bubbla så att jag inte skulle förstöras. Det funkade inte alls.

Att ha tillgång till en bubbla, eller ett "eget rum" är ju inte fel, det måste man ha, men att liksom totalt stänga ute resten av världen tror jag inte på. Visst kanske man blir mindre "färgad" av omvärlden, men frågan är vad man ska det till om man ändå inte kan skriva/fotografera/måla därför att man inte får nån inspiration/några intryck

 

[Arleklint]

Jag måste bara få säga att jag gillar dina inlägg Anna, dom är jättebra! Här krävs att man tänker till innan man svarar. Jag återkommer

 

[elmfeldt]

Det finns väl en anledning till att stora konstnärer gärna brukar stimulerande medel, eller rent av är lite galna, eller en kombination av båda.

 

[Arleklint]

Som ny och engagerad fotograf (eller inom vilket område som helst) är man ofta full av energi. Man har höga ambitioner om att åstadkomma underverk och slå världen med häpnad. Det finns en skön naivitet. Att utveckla sig på egen hand i det läget är svårt. Många har nog stora idéer om vilken typ av bilder man vill göra, men problemet är att förädla och utveckla den stilen utan hjälp.

Sättet att komma vidare blir ju då att man låter utbilda sig och låter sig inspireras av andra fotografer. Man hittar verktyg för att bli säkrare på sin sak, precis som alla sagt i tråden. Utvecklingen rasar på.

Det svåra nu blir om man vill hålla kvar vid de egna idéer man faktiskt hade som "ny och grön" och använda sina nyförvärvade kunskaper och intryck till att förädla dom idéerna, utan att låta sig påverkas alltför mycket av omgivning och trender. Hur balanserar man så att man tar till sig lagom mycket utifrån? Å ena sidan vill man fotografera självständigt och göra sin egen grej, å andra sidan behöver man intryck.

Hur kopplar man tillbaka till de härligt naiva idéer och tankar man hade som nybörjare (som man då inte kunde realisera), för att göra dom på ett bättre sätt med hjälp av sina kunskaper, erfarenheter och intryck, utan att halka in i strömmen?

Här ligger mycket av mina funderingar.

 

[jimh]

Hustomten skrev:
Det svåra nu blir om man vill hålla kvar vid de egna idéer man faktiskt hade som "ny och grön" och använda sina nyförvärvade kunskaper och intryck till att förädla dom idéerna, utan att låta sig påverkas alltför mycket av omgivning och trender. Hur balanserar man så att man tar till sig lagom mycket utifrån? Å ena sidan vill man fotografera självständigt och göra sin egen grej, å andra sidan behöver man intryck.

Viktiga frågor. Nu tycker jag att den här tråden har förvandlats, från det där gamla vanliga ställningskriget som alltid uppstår när regler diskuterats, till något riktigt intressant.

För att behålla sin självständighet tror jag det är viktigt att tänka efter i vad man söker sin externa inspiration. Skall man åstadkomma något eget så tror jag på att man skall försöka hitta intrycken i andra saker än fotografier och fotografer. Kanske musik, arkitektur, litteratur eller annan konst. Eller något helt annat som att renovera motorcyklar. Är man intresserad av att producera nydande fotografi av blommor kanske man skall lära sig mer om blommor istället för om fotografi. Jag tror att det är viktigt att söka stimulans utifrån, men det är ju klart att man riskerar att hamna i ett flockbeteende om man bara ser till den egna världen.

 

[Nekomy]

elmfeldt skrev:
Det finns väl en anledning till att stora konstnärer gärna brukar stimulerande medel, eller rent av är lite galna, eller en kombination av båda.

Troligen för att detta säljer mer och vi fått nid-bilden att konstnärer skall vara så. Men de största och de flästa konstnärer är helt normala och de tokiga, udda och drog användande konstnärena blir oftast mer kända för detta innan de blir kända för sin konst.

Jag var på en konstskola och det verkade vara en tävling att vara så udda som möjligt och de flästa klädde sig lite som idioter. Ingen av dessa var vidare bra och skulle utrucka känslor med färg och deras tavlor såg alla lika ut.

Även här är det vår uppfattning hur det skall vara som styr. Vi glömmer bort normala förnuftiga konstnärer och riktar all vor uppmärksamhet mot de som kan uppföra sig mest udda och när vi ser dessa udda konstnärer tror vi av någon anledning att deras konst skall vara bättre eller mer konstnärlig.

 

[Maxell]

"Kreativitet är inget annat än dåligt minne" lär någon ha sagt.
Janne - glöm allt du lärt dig och börja om.

 

[cwe]

>Det känns ju som hämtat ur en skolbok i
>komposition. Centrerat huvudmotiv skapar lite
>disharmoni och obalans och låter blicken vandra
>rättvist längs alla rutans kanter, ja nästan
>rotera kring huvudmotivet, där du så
>förtjänstfullt fyllt på med ytterligare
>kaotiskt placerade element som förstärker
>intrycket jag får av att bilden skall ses från
>huvudpersonens perspektiv, världen sedd ur hans
>ögon.
>
>Nä, bättre kan du!

Intressant analys, Jim. Jag är såpass omedveten om komposition att jag inte hade kunnat "se" varför bilden fungerar, som du gör här. Istället blir den "livlig" för mig, jag känner att något funkar, men förstår inte varför. Det där med hur blicken läser av bilden har tyngd.

Jag har med stigande panikkänsla tittat igenom min folder med bearbetade bilder, och ser den ena uppenbara kompositionen efter den andra... letat frenetiskt efter en bild som jag tycker är bra, fångar ett ögonblick, men ändå inte är "komponerad"... jag hittar ingen. Bättre kan jag nog inte bryta mot "reglerna", tyvärr.

Jag har funderat på vad jag egentligen försöker säga... Det är klart att komposition är viktig för en bild, det jag väl vänder mig emot är att bildens innehåll ibland får ge vika kompositionsprat.

Jag försöker föreställa mig en innehållsfull bild med dålig komposition - och det kan fortfarande vara en bra och intressant bild, så klart. Men den skulle ju nästan alltid vara bättre om den var bättre "komponerad"... Däremot tvekar jag emellanåt att beskära en bild med intressanta perifera detaljer för att få till en bättre komposition... där har man ju en tydlig motsättning... Hur gör ni?

Sedan försöker jag föreställa mig en innehållslös bild med bra komposition... Och då blir det ju svårt att komma fram till vad "innehållslöst" är. Rena formövningar (en del av Sudeks grejer exempelvis) tilltalar inte mig personligen, nej det måste finnas "något" där. Men samtidigt kan objekt som är tillräckligt neutrala men ändå funkar som symboler eller projektioner för mina tankar - i kombination med en bra komposition - vara mycket intressanta foton (en del av de bästa fotona jag sett är sådana).

Som vanligt är det väl när form och innehåll samspelar som det blir bäst... en plattityd.

>Nä, bättre kan du!

Hm, ett (omvänt) försök till på en bild, nu uppenbarligen komponerad (men vet inte riktigt hur?) och inget innehåll.

Jag är fortfarande chockad över att inte ha dom där "okomponerade" bilderna jag pratat om hela tiden. *stön*
-Christian

 

[Arleklint]

jimh skrev:
Viktiga frågor. Nu tycker jag att den här tråden har förvandlats, från det där gamla vanliga ställningskriget som alltid uppstår när regler diskuterats, till något riktigt intressant.

För att behålla sin självständighet tror jag det är viktigt att tänka efter i vad man söker sin externa inspiration. Skall man åstadkomma något eget så tror jag på att man skall försöka hitta intrycken i andra saker än fotografier och fotografer. Kanske musik, arkitektur, litteratur eller annan konst. Eller något helt annat som att renovera motorcyklar. Är man intresserad av att producera nydande fotografi av blommor kanske man skall lära sig mer om blommor istället för om fotografi. Jag tror att det är viktigt att söka stimulans utifrån, men det är ju klart att man riskerar att hamna i ett flockbeteende om man bara ser till den egna världen.

Det jag mest tänkte på i mitt inlägg var att återknyta till sina ursprungliga tankar och idéer. I mitt fall var dom kanske inte speciellt nydanande, men dom var bra Problemet är att dom är svåra att hitta tillbaka till, men ditt resonemang gäller nog i viss mån ändå.

 

[Helgesson]

Har just tittat igenom mitt bildarkiv lite snabbt.

Är nog en rätt usel fotograf om man skall gå efter GS....