Gyllene snittet mm.

[maxzomborszki]

Graal skrev:
Det går inte.

Jag håller med om det i stora drag.

Men hur precist måste vi kunna specificera? Kan det få finnas spelrum eller måste det vara helt exakt? (Vi har ju alla lite olika tycke och smak vilket man måste ta hänsyn till vilket får mig att föranleda att det är möjligt att ge en exakt beskrivning, så det är inte bara omöjligt utan även icke-önskvärt.)

Tänk på att vårt språk är inte exakt utan tvetydigt och bristfälligt. Med sådana trubbiga verktyg är det klart ännu svårare att ge definitioner.

Eller ska man vara så stringent att man säger "nej det är omöjligt" och vägra prata om bilden i allmänhet? Vägra försöka ge sig på att klassificera och förstå?

Vissa säger "efterkonstruktioner", själv säger jag "förståelse". Äpplet trillade ned även innan Newton formulerade sin teori och fortsatte göra det efteråt också. Nu är bildkomposition inte något exakt i sig som naturlagarna, utan det har en stor del subjektivitet inbakat i sig. Men jag anser att man ändå kan prata om det och försöka strukturera upp det utan att man nödvändigtvis måste tro att det skulle vara allomfattande och slutgiltigt.

Den här debatten dyker upp om och om igen och jag ser två saker som jag reagerar på:

• Folk skriver om regler, företrädelsevis de som har ställningen MOT dem, något som jag inte hittar något vidare belägg för i litteraturen. Det närmaste jag kan hitta är riktlinjer/guidelines. Ofta står samtidigt att dessa inte garanterar något resultat och att avsteg från dem kan ge mycket lyckade resultat. De är så vitt jag ser ett försök att förmedla erfarenheter och kunskap via ett skriftligt medium och jag tar dem för vad de är.
• Att kunskap hämmar och att skapandet är friare om man saknar/inte känner till denna kunskap. Det var länge sedan jag trodde att mitt ohämmade sinne skulle vara mer kreativt utan yttre intryck än med. För varje fragment information jag inhämtat inser jag att jag kan mindre än jag trodde och nya dörrar har öppnats. Jag har fått se saker som jag inte visste var möjliga att göra, trots mitt "ohämmade sinne". Kanske är andra helt fria att skapa, men jag tror personligen det är en illusion. Min personliga övertygelse är att skapandet utgår till stor (kanske till och med största) del från tidigare erfarenheter. Med den ståndpunkten ÄR man begränsad utan sådana. Men jag tänker inte påtvinga någon kunskap, utan fortsätter söka den själv. Andra får göra som de vill och tror är bäst.

 

[Graal]

Jag menade inte att det är omöjligt att prata om bilden i allmänhet. Men det finns sådant som inte kan definieras genom teorier eller konstruktionslära. Bilder byggs upp av otroligt mycket saker. Kompositionen, gråtoner/färger, ljuset och hur det faller, uttrycket i kopieringen/datorarbetet, val av film/fotopapperstyp/framkallningsmetod, ev människors rörelse/känslouttryck, samspelet mellan alla dessa faktorer etc, etc. Bildens känsla förmedlas via alla dessa faktorer och att försöka ta ut en liten del av dessa, t.ex kompositionen, och försöka få fram någon slags universalregel för en "bra bild" ser jag som mer eller mindre omöjligt. Gyllene snittet är nog en sådan regel som många försöker applicera på allt och som säkerligen funkar på en del bilder men som betydligt mera ofta inte passar in, även om man bara tittar strikt på kompositionen och bortser från alla de andra byggstenarna. Själv är jag inte säker på om jag har riktig koll på vad Gyllene snittet står för i bildsammanhang? I naturen sägs det att allt är uppbyggt enligt denna princip men ta bara de olika utseende ett blad har (även från samma art ibland) så så kan man börja tveka? Och se strutsens huvud i proportion till kroppen, giraffens hals, fåglars olika vingstorlek i förhållande till kroppen (t.ex havsörn eller björktrast), tranans benlängd mot skatans ,eller vad som helst, så inser man att Darwins överlevnadsteorier/utvecklingslära har större betydelse för hur saker och ting ser ut där.

 

[maxzomborszki]

Då är jag med på vad du menar.

Gyllene snittet är något som jag ofta tycker mig se övertolkas (inte minst i ett antal trådar här på Fotosidan). Det är sant att gyllene snittet förekommer på många ställen i naturen, vilket i och för sig är rätt fascinerande men det gör i mina ögon inte principen bättre för sig.

För mig handlar gyllene snittet om samma sak som "tredjedelsregeln"/"rule of thirds" (ja, den heter tyvärr "regeln" även om jag gärna skulle döpa om den...). Matematiskt så är också talen två och tre delar i den första approximationen till det gyllene talet. Eftersom jag sällan strävar efter någon form av fundamentalistiskt absolut exakthet så tycker jag "rule of thirds" räcker mer än tillräckligt.

För mig handlar det alltså om statiskt, dynamiskt och "kaotiskt"/ur balans. För många är det här gammal skåpmat även om de inte satt namn på det hela tidigare. (Det är här jag menar att det kan underlätta att försöka formalisera det hela, man kan lättare prata med minskad risk för missförstånd.)

Placerar man något mitt i en bild blir upplevelsen oftast statiskt. Placerar man något långt ut mot kanterna kan det lätt bli "kaotiskt" och kännas ur balans. Någonstans mellan dessa två ytterlägen finns positionen som ger någorlunda dynamik men ändå inte en känsla av ur balans. Kalla det mer harmoniskt om ni vill.

Observera ordet "oftast", det är inget som säger att man garanterat får detta resultat. Det kan vara en förstärkning, det kan också, i samspel med bildens övriga element komma i konflikt.

Man kan inte titta på en bild endast genom att titta på en liten beståndsdel utan man måste se helheten. Sen kan man försöka se vilka delar som bidrar till helheten och vilka som drar från den. Kanske skulle några delar kunna gjorts annorlunda för att ännu starkare förmedla vad man ville få fram?

Det är inte heller något som säger att man MÅSTE ha harmoniska bilder. Ibland VILL jag ha en känsla av att inget händer/obeslutsamhet/etc, då ÄR jag ute efter det statiska. Ibland VILL jag ha en känsla av oro, då ÄR jag ute efter att utmana och få fram obalans.

Så vad är "rätt"? Ingendera, det är ju upp till syfte och effekt. Men det är ett tips som hjälpte mig när jag var ny och grön och inte "såg" det själv. Då hade jag inte erfarenhet nog att "veta" om detta. Nu tror jag inte att jag tänker på det medvetet längre särskilt ofta, det bara "blir".

Jag rekommenderar Scott McClouds tre böcker om serietecknande, där finns flera bra exempel på hur man skapar effekter i en bild, även om det nu råkar vara ett annat medium. Mycket av tankesättet går att överföra till fotografi och bildskapande.

 

[Lasse C]

ekeponken skrev:
Harmoni och komposition är inte personligt utan något allmänmänskligt för när något upplevs som rätt eller fel (exempel ljud).

Hej!

Det tror inte jag, med tanke på t ex hur harmoniskt olika västerländsk musik är i jämförelse med många andra kulturers musik.

maxzomborszki skrev:
Och hur föreslår du att man ska diskutera känsla, upplevelse och närvaro på ett mer formellt sätt?

Det är just det jag försöker undvika att göra, teoretisera upplevelser och konst. Detta tycker jag även gäller mycket annat. Det är lätt att "teoretisera sönder" saker och ting istället för att släppa kreativiteten och upplevelsen fria.

Men det är mitt sätt att förhålla mig till konst. Jag vill inte kritisera dem som vill diskutera och analysera konst och upplevelser, och trivs med det.

maxzomborszki skrev:Och jag håller inte med dig om att bara för att jag känner till en riktlinje/teori så måste jag aktivt välja att följa den eller ej. Inte all min kunskap är alltid tillgänglig hela tiden. Ibland gör jag saker rent instinktivt, kanske med kunskapen långt bak i bakhuvudet, men inte medvetet.

Nej, där är vi säkert olika från person till person. Jag menade bara att jag personligen många gånger har svårt att ignorera (i stunden bortse från) regler jag känner till, och det upplever jag som hämmande.

David G skrev:
Om exempelvis kossor fick välja själva så skulle inte däras fläckar sitta så osymetriskt som dom gör och det beror inte på att dom då skulle gå med i hitler-jugen utan för att det är naturligt att vara symmetrisk.[/url]

Bevisa gärna det, vad kossor skulle välja och vad som ÄR naturligt.

Graal skrev:
Det går inte. Faktorerna och samspelet en bild byggs upp av är alltför mångfasseterat. Ingen matematik eller systematik i världen kan definiera det eller den känsla en bild förmedlar. Variationerna är oändliga vad gäller faktorer som gör bilder intressanta/bra.

Så ser jag också på på både bildkonst och annan konst.
Sedan är det inte fel att lära sig grundtekniker för att kunna utöva en konstart. En skulptör måste t ex kunna arbeta med ett stenblock utan att det spricker.
Det är när teorier om varför vi upplever något som t ex vacker eller fult hämmar skapandet som jag tycker att teorierna gör mer skada än nytta.

cecber skrev:
Är det inte så att man måste kunna reglerna för att bryta emot dem? Och det är egentligen först när man nött in alla lagar och regler och övat in dem som man sedan kan ta de där riktigt bra bilderna, där man bryter mot reglerna alternativt leker med reglerna på ett konstnärligt sätt?

Som när man skriver, man måste ha koll på grammatik, stavning, ords stilvärden med mera, och sedan när det sitter kan man bryta mot reglerna på ett effektfullt sätt. Om man bara råkar stava fel är det bara irriterande...

Jag ser det du beskriver som två olika saker. Att kunna stava rätt kan jämföras med att kunna utnyttja sin kameras fulla potential, och det ser jag inget fel i.

Men när regler om versmått, bildkomposition eller vad det nu kan vara, hämmar konstnärens kreativitet, då tycker jag att reglerna gör mer skada än nytta.

Sedan vill jag absolut inte racka ned på dem som trivs med att utöva en konstart enligt vissa regler om vad som upplevs som bra eller dåligt. Det skulle vara som ett slags regel i sig, satt av mig, om hur jag anser att folk ska utöva konst, och det vore helt fel.
Alla borde ha friheten att lära sig regler, undvika att lära sig regler, följa dem, medvetet bryta mot dem, eller ignorera dem, helt efter eget tycke.

Vänliga hälsningar.
Lasse C

 

[JonasII]

Lasse, du får det att låta lite som att det är några få förunnat att födas med en förmåga att kunna skapa vad som kan anses som bra konst utan att egentligen veta vad de gör. Denna förmåga skulle då styras av, ja vad?
Det är väl tur att de flesta stora och tidlösa konstnärer är döda, de skulle nog inte uppskatta att få höra att den stora del av deras liv de lade på konststudier var bortkastadkastad.

Är det en slump att de tavlor som pryder museer hänger där? Om inte så måste de ju uppfylla några slags krav/regler/tekniker, och dessa måste ju gå att verbalisera och kanske även lära sig.

 

[maxzomborszki]

Lasse C skrev:
Det är just det jag försöker undvika att göra, teoretisera upplevelser och konst. Detta tycker jag även gäller mycket annat. Det är lätt att "teoretisera sönder" saker och ting istället för att släppa kreativiteten och upplevelsen fria.

Men det är mitt sätt att förhålla mig till konst. Jag vill inte kritisera dem som vill diskutera och analysera konst och upplevelser, och trivs med det.

Det är för mig två skilda saker, att skapa och att förstå/lära sig av något redan skapat. I skapandeprocessen kan man gott få låtas vandra så fritt det bara är möjligt, mer om detta lite senare.

Men när du ska försöka förstå något och lära dig av det, eventuellt lära ut något från grunden, fungerar det inte med att ta stora, subjektiva, abstrakta koncept och försöka svälja dem som helheter, det är vi inte kapabla av att göra. Att bryta ned stora "problem" till mindre "delproblem" är ett välkänt och beprövat sätt att angripa detta på. Fördelen med detta är att man då väldigt ofta hittar delproblem som är gemensamma och återfinns på andra ställen och därmed kan dra nytta av tidigare erfarenheter och lärdomar.

Många hävdar att de kommer till Fotosidan just för att diskutera bilden (dvs pratet "efter"). Jag har ytterst sällan läst om någon som kommer hit under just skapandeprocessen. Sålunda ser jag att det är ganska intressant att kunna prata om bilden på ett organiserat sätt. Därav min ståndpunkt.

Nej, där är vi säkert olika från person till person. Jag menade bara att jag personligen många gånger har svårt att ignorera (i stunden bortse från) regler jag känner till, och det upplever jag som hämmande.

Visst är det lite olika från person till person. Men det är också en träningsak!

Ju mer jag lär mig desto mer har jag kunnat distansiera mig till det jag lärt mig. Från början var det lätt att fastna i fällan och följa det man hört, men när man sett alternativa sätt så inser man väldigt snabbt att det inte finns ett sätt och därför är det svårare att följa ett av dem slaviskt.

I lördags var jag på en föreläsning med Fredrik Härén om kreativitiet och där han visade hur svårt vi har att vara riktigt kreativa genom att vi formats av omvärlden med dess syn på hur saker ser ut. Om du skulle lyssna på hans föreläsning är jag rädd att du (precis som jag) skulle få din världsbild krossad på några få minuter. Du är inte så kreativ som du trodde du var och ditt ohämmade sinne är allt annat än just ohämmat!

Vi begränsar oss enormt i hur vi tänker. Med vetskapen om detta kan vi slå oss fria. De som kanske är minst hämmade är barn som ännu inte formats av samhället, men samtidigt så inser vi alla att de kan ha svårt att formulera ett budskap. Det är en fin balansgång att hålla sig mellan naiv och kreativ.

För även om Fredrik Härén menar att en stor del av våra hämningar består i av att vi lärt oss att säga "rätt sak snabbt" så menar han också att kreativitiet utgår från tidigare erfarenheter och hur man kan kombinera tidigare saker till nya. Med det synsättet är det inte fel att lära sig nya saker bara att man inte "lär" sig det rätta sättet att kombinera dem på.

Men alla får ha sin egen inställning till lärande och skapande. Hoppas bara att alla vågar prova något annorlunda, jag gör det gärna om jag får chansen.

 

[Graal]

JonasII skrev:
Lasse, du får det att låta lite som att det är några få förunnat att födas med en förmåga att kunna skapa vad som kan anses som bra konst utan att egentligen veta vad de gör. Denna förmåga skulle då styras av, ja vad?
Det är väl tur att de flesta stora och tidlösa konstnärer är döda, de skulle nog inte uppskatta att få höra att den stora del av deras liv de lade på konststudier var bortkastadkastad.

Är det en slump att de tavlor som pryder museer hänger där? Om inte så måste de ju uppfylla några slags krav/regler/tekniker, och dessa måste ju gå att verbalisera och kanske även lära sig.

Tekniker kan man lära, vissa kompositioner likaså. Men enbart detta utan den svårförklarliga känslan resulterar inte i någon konst. Säg en framgångsrik konstnär som inte haft med sig något redan från början? Jag tror att en viss grad av talang/insikt/känsla måste finnas med från grunden.

van Gogh t.ex hade visserligen svårt att sälja några tavlor under sin levnad men han lärde sig det mesta själv utan några studier och betraktas likväl idag som en av konsthistoriens allra största. Han tog nog en del intryck av andra konstnärer, främst de sk impressionisterna, men hans mest berömda mälningar idag ratades av hans samtid och är tillkomna i perioder med starka känslor och målade i en teknik han själv började använda, utan pensel genom att färgen trycktes ut direkt ur tuben på duken. Inget ont om konststudier, men man ska inte tro att det automatiskt leder till stor konst. De flesta som kommer in på dessa utbildningar har något med sig redan från början.

 

[cecber]

Graal skrev:
Inget ont om konststudier, men man ska inte tro att det automatiskt leder till stor konst. De flesta som kommer in på dessa utbildningar har något med sig redan från början.

Naturligtvis krävs det MER än att kunna regler för kompostion för att bli en stor konstnär. Men jag betvivlar att de stora konstnärerna inte kan/kunde kompostionsreglerna. De lär man sig ju, om inte annat, omedvetet genom att titta på andra bilder. Och det finns nog ingen konstnär som inte ens tittat åt andra konstnärers verk?

Reglerna är ju ingen konst i sig, de är ett hjälpmedel, precis som kameran : )

 

[JonasII]

Graal skrev:
Säg en framgångsrik konstnär som inte haft med sig något redan från början?

Det blir ju bara filosofiskt, hur ska jag/någon kunnat veta vad som hade hänt i ett parallellt universum, där konstnären inte fick gå igenom sina studier. Hur skulle man annars kunna skilja på detta "något" och något annat?

 

[Lasse C]

JonasII skrev:
Lasse, du får det att låta lite som att det är några få förunnat att födas med en förmåga att kunna skapa vad som kan anses som bra konst utan att egentligen veta vad de gör. Denna förmåga skulle då styras av, ja vad?
Det är väl tur att de flesta stora och tidlösa konstnärer är döda, de skulle nog inte uppskatta att få höra att den stora del av deras liv de lade på konststudier var bortkastadkastad.

Är det en slump att de tavlor som pryder museer hänger där? Om inte så måste de ju uppfylla några slags krav/regler/tekniker, och dessa måste ju gå att verbalisera och kanske även lära sig.

Jag förstår uppriktigt talat inte hur du kan dra den slutsatsen av min inlägg. Jag har bara sagt att jag tycker att alla ska få göra som de vill.
De som vill använda sig av mycket regler och teknik ska få göra det. De som helt vill improvisera sig fram ska få göra det.
Läs det sista i mitt förra inlägg en gång till lååångsamt så ser du nog det.

Lasse C

 

[Lasse C]

maxzomborszki skrev:
Men alla får ha sin egen inställning till lärande och skapande.

Hej, Max!

Där fångade du exakt essensen av vad jag menar.
Jag varken kan eller vill hävda att ett enda sätt av lärande, utövande eller upplevelse skulle vara det enda rätta. Det vore helt befängt. Precis tvärtom, som det jag citerat ur ditt inlägg.

Sedan har jag också beskrivit mitt eget förhållningssätt till konst, mina svårigheter att hantera regler för utövandet och mina negativa erfarenheter av för mycket teoritiserande av upplevelsen.
Men jag har tydligt påpekat att det är MINA sätt, och inte några förhållningssätt som jag anser att alla andra också borde ha. Jag kan bara återigen helhjärtat instämma i det jag citerat från ditt inlägg.

Mvh.
Lasse C

 

[Lasse C]

Graal skrev:
Jag menade inte att det är omöjligt att prata om bilden i allmänhet. Men det finns sådant som inte kan definieras genom teorier eller konstruktionslära. Bilder byggs upp av otroligt mycket saker. Kompositionen, gråtoner/färger, ljuset och hur det faller, uttrycket i kopieringen/datorarbetet, val av film/fotopapperstyp/framkallningsmetod, ev människors rörelse/känslouttryck, samspelet mellan alla dessa faktorer etc, etc. Bildens känsla förmedlas via alla dessa faktorer och att försöka ta ut en liten del av dessa, t.ex kompositionen, och försöka få fram någon slags universalregel för en "bra bild" ser jag som mer eller mindre omöjligt.

Hej, Nils!

Jag håller fullständigt med dig. Och vilken väg var och en av oss sedan väljer att söka sig fram, bland dessa enormt, kanske oändligt, komplexa faktorer inom skapandet och upplevelsen av det ska stå var och en helt fritt.

Mvh.
Lasse C

 

[Lasse C]

maxzomborszki skrev:
Tänk på att vårt språk är inte exakt utan tvetydigt och bristfälligt. Med sådana trubbiga verktyg är det klart ännu svårare att ge definitioner.

Hej!

Jag är ganska övertygad om att just dessa språkets bristfälligheter, och våra olika sätt att använda språket och tolka nyanser i orden, också ställer till en hel del missförstånd i ett textmedium som det här.
Satt vi fysisikt i samma rum och diskuterade ämnet i den här tråden skulle vi förmodligen uppfatta "inläggen" ganska annorlunda mot vad vi gör när vi bara kan läsa vad andra har skrivit, och sedan skriva tillbaka.

Mvh.
Lasse C

 

[JonasII]

Det hela ligger ju på flera plan; även betraktarens bakgrund och kunskap/okunskap spelar ju roll.
Man skulle ju kunna tänka sig att en maskin fick kasta färg på en duk och att färgen helt slumpmässigt bildar ett mästerverk - då är det ju betraktaren som ser det och uppfattar det så, utan en riktig skapelseprocess i normal bemärkning.

 

[Lasse C]

maxzomborszki skrev:
För mig handlar gyllene snittet om samma sak som "tredjedelsregeln"/"rule of thirds"

Hej!

Tredjedelsregeln är ett mycket bra exempel på sådana regler som jag upplever som hämmande för mig.
Speciellt när jag fotograferar vid havet tycker jag att det nästan är omöjligt att strunta i om horisontlinjen någorlunda befinner sig vid någon av bildens tredjedelar i vertikalled.

Bilder med horisontlinjen i mitten kan bli trista, men de kan också bli väldigt bra. Därför vill jag, vid exempelvis fotografering vid havet, lära mig att fokusera mig mer på om jag tror att bilden jag ser i sökaren eller på displayen kommer att resultera i en bra bild, och mindre på var horisontenlinjen ligger.

Detta är förmodligen en träningssak. Jag är ny på foto och har råkat läsa om tredjedelsregeln. Jag tror och hoppas att ju mer erfarenhet jag får av foto och alla olika aspekter av en bild, desto mindre kommer jag att tänka på denna regel när jag fotar. Men än så länge upplever jag den som ett irritationsmoment.

Nu är det inte alls så att jag känner att jag slaviskt måste följa tredjedelsregeln, men jag skulle vilja kunna bortse från den ännu mer när jag komponerar en bild.

Mvh.
Lasse C

 

[Lasse C]

JonasII skrev:
Man skulle ju kunna tänka sig att en maskin fick kasta färg på en duk och att färgen helt slumpmässigt bildar ett mästerverk - då är det ju betraktaren som ser det och uppfattar det så, utan en riktig skapelseprocess i normal bemärkning.

Jag har bestämt för mig att jag hört talas om en konstutställning, eller kanske ett experiment, där ett antal konstkännare öste beröm över tavlorna, ända tills de fick veta att tavlorna var målade av chimpanser.

Jag minns inte de exakta omständigheterna, men ungefär så var det.
Jag tycker att det exemplet ger en hel del att tänka på vad gäller vår upplevelse och bedömning av konst.

Mvh.
Lasse C

 

[maxzomborszki]

Lasse C skrev:
Bilder med horisontlinjen i mitten kan bli trista, men de kan också bli väldigt bra. Därför vill jag, vid exempelvis fotografering vid havet, lära mig att fokusera mig mer på om jag tror att bilden jag ser i sökaren eller på displayen kommer att resultera i en bra bild, och mindre på var horisontenlinjen ligger.

Ställ dig själv frågan: "Vad är det som hindrar mig?" (Att fundera över i all stillhet. När du kan besvara den inför dig själv kommer du inte längre se detta som ett problem.) För mig handlar det om att få bilden som JAG vill att den ser ut. Därefter går jag efter det. Lägg horizonten där DU vill så att bilden ser bra ut.

Som jag sade så är det inget som säger att en bild med horizonten i mitten är trist, att trista bilder har horizonten i mitten eller omvänt. Kan vara, inte måste vara. Det är därför jag är smått allergisk mot "regler" och föredrar "riktlinjer".

För mig är sällan horizonten ett huvudsakligt inslag i motivet. Därför kan den ligga lite varstans. Men skulle man bokstavstroget övertolka "tredjedelsregeln" är det lätt att tro att man inte får ha horizonten i mitten. Det "tredjedelsregeln" säger är var blickfång i bilden ligger som kan förstärka känsla av dynamik för huvudmotivet.

Nu är det inte alls så att jag känner att jag slaviskt måste följa tredjedelsregeln, men jag skulle vilja kunna bortse från den ännu mer när jag komponerar en bild.

Det kommer ska du se. Inte för att jag vill påstå mig vara särskilt erfaren, men det tog inte särskilt lång tid innan den sorterades in i bakhuvudet under "bra att ha".

 

[ektober]

Det var för en stund sedan ett inslag i kulturnyheterna i SVT om att Kungliga Filharmonikerna spelar in Sibelius sju symfonier. Dirigenten kommenterade Sibelius musik som att han uppfattade musiken som djupt existensiell och som att den hade något viktigt att säga till oss.
Men, sade han, jag kan inte förklara vad i musiken det är och förresten, om jag kunde det, då hade vi ju inte behövt musiken.

Och visst är det så även med bilder. När orden tar slut, visa det med en bild. Det är väl därför vi måste komma till en punkt då vi lärt oss fotografera med hjärtat och inte hjärnan.

Morten Krogvold har sagt (angående bilder av naturen), "om du inte lyckas göra bilden bättre än den faktiska upplevelsen, istället för att visa bilden, visa på kartan var du hade upplevelsen och uppmana dem att åka dit" (fritt ur minnet).

 

[bassa]

Picasso fick en gång frågan, på en tågresa....Varför målar ni inte som verkligheten ser ut. ? Efter det tog frågeställaren fram en bild,på sin fru,och visade picasso. Då höll picasso upp bilden .horisontalt och tittade på kanten och sa-.Vad smal hon är.--- Fotografera som DU KÄNNER och skit i annat Mvh Bengt

 

[maxzomborszki]

ekeponken skrev:
Det var för en stund sedan ett inslag i kulturnyheterna i SVT om att Kungliga Filharmonikerna spelar in Sibelius sju symfonier. Dirigenten kommenterade Sibelius musik som att han uppfattade musiken som djupt existensiell och som att den hade något viktigt att säga till oss.
Men, sade han, jag kan inte förklara vad i musiken det är och förresten, om jag kunde det, då hade vi ju inte behövt musiken.

Jag vill inte ge sken av att man ska mala sönder allt. Men i fallet med musiken skulle dirigenten säkerligen kunna berätta vilken tonart och tempo den går i, vilka instrument som spelar osv. Finns det disharmoni någonstans i orkestern är det dirigenten som ska finna var och styr upp för att få till helheten. För man ska inte tro att en dirigent är oskolad! Tvärtom krävs det enormt mycket (teoretisk såväl som praktisk) kunskap innan man får ställa sig framför en symfoniorkester.

Det är skillnad på att uppleva och lära/diskutera. Alla bilder måste man inte lära sig från. Alla bilder måste man inte diskutera. Men vill man ska man kunna och då anser jag att man behöver ha verktygen för att kunna göra det.