Det är inget orimligt i det, så är det i många sammanhang.
I din bostad är det du som är ensamt ansvarig för att elinstallationen är i säkert skick och du kan ställas till svars för det - även om en elektriker slarvat.
Du som förare av en bil är ansvarig för att bilen är i trafiksäkert skick. Även om du hyrt bilen och helljuset inte funkar kan du inte skylla på uthyraren.
Köper du något, vad det än är, är du som köpare skyldig att kontrollera att säljaren är den rättmatige ägaren, oberoende av vad säljaren påstår. Visar det sig att det är stulet måste du lämna tillbaka det till ägaren. Sedan kan du stämma säljaren om du vill det.
Osv - det finns massvis med exempel. Lagen är i regel uppbyggd så att den som gör något/äger något etc är ansvarig för sina handlingar. Detta för att den som åsamkats skada inte ska behöva "bråka" i en massa led. Sedan kan den som utförde/köpte något som brast i sin kontroll i sin tur utkräva kompensation av den som begick ett fel gentemot honom.
Av den anledningen har också "god tro" utgått. Det var alldeles för lätt att få stöldgods "vitt" och den rättmätige ägaren var rätt chanslös att få sina pengar.
I praktiken fungerar det ju så att man värderar sina källor, vare sig det är bildleverantören, biluthyraren, elektrikern, killen som säljer datorn på blocket, mannen som tipsar om världens nyhet etc. Ibland kollar man, ibland inte. Oftast blir det rätt - ibland blir det fel. Då får man stå sitt kast och kanske ändra sina rutiner.
