Djuphavssegling

Har små krukor öron?  Jo´vars - om dom blir intresserade.

Redan som liten var jag med på kaffebjudningar i kaptensgårdarna på Vårdö. Jag satt under bordet när den åländska seglationen avhandlades - men hörde ingenting. De vuxnas snack var som flugors surr i mina öron.

I tioårsåldern fick jag vara med vid bordet. Jag förstod lite av vad man pratade om, men jag hade inte vett att lägga det på minnet. Det borde jag ha gjort! Det var erfarna kaptener och annat folk som hade varit med när sjöröken drog över vågorna på på de stora haven. Saken innebär alltså att massor av enormt intressanta saker har gått i graven med dem - för att jag inte hade vett att höra på!

När tonåren gick in förbättrades hörseln avsevärt. I den närmaste släkten hade vi en gammal barsk kaptenska; Elna Marander. Det var min morfars syster, och hon var gift med en känd åländsk sjökapten och djuphavsseglare; Arthur Marander.

I den åländska utsjöfarten med de stora fyrmastade barkarna, var det regel att kaptenen vissa resor kunde ta sin hustru med ombord. De var något som Elna och Arthur utnyttjade många gånger.

Här var Elna med ombord. Hon har själv skrivit texten på baksidan av bilden.

Fotografiskt kan det vara ett intressant studium, hur man med ett kort tele får riggen att resa sig ända upp i himlen

________________________________

Elna berättade många historier för den andäktigt lyssnande tonåringen. Här en i den mer ruskiga avdelningen:

Året 1928 råkade man med fyrmastade stålbarken Ponape ut för en hastigt påkommen hård väststorm på Nordatlanten. Att kryssa med ett stort råriggat fartyg i storm är näst intill omöjligt - speciellt med de lätt underbemannade åländska barkskeppen vid den här tiden. Stormen pressade Ponape långsamt tillbaka mot Nordsjön. Kapten Marander behövde minska segel, och sände upp en styrman och två matroser för att reva storundermärsseglet. De två matroserna befann sig längst ut mot nocken när Ponape i en vågdal gjorde en våldsam överhalning. Krängningen var så kraftig att båda två hamnade under vattnet i den bredvid liggande vågen. När Ponape snabbt rätade upp sig igen, tappade dom fästet och slets ut i det svarta havet.

Kapten Marander tvingades till ett blixtsnabbt avgörande - inget kunde göras. Om man försökte med någon manöver riskerade man både besättning och fartyg - en åsikt som kom att delas av samtliga ombord. Men hemskt var det! Elna berättade om hur hon och Arthur satt vita i ansiktet i kaptenssalongen, och knappast förmådde säga ett ord.

Ja - det var sådant jag fick höra av de gamla på Vårdö. Man kan ju bara undra över allt jag missade.

Arthur Marander med ljus hatt har tagit befälet på Ponape. I besättningen ingår ännu de två som Nordatlanten tog

                                                 Elna och Arthur på Ponapes akterdäck

Ponape i Norrköping

Ponape var inte bara stor, hon var ett välseglande och vackert fartyg - byggd i Italien 1903 med dopnamnet; "Regina Elena". Då var hon vitmålad

Hårt väder på Nordatlanten

Arthur Marander var en erfaren djuphavsseglande sjökapten. Före Ponape hade han befälet på tremastade skonertskeppet Ester, tremastade barken Axel, och tremastade stålbarken Prompt. Den tragiska händelsen ombord på Ponape kan mycket väl ha påverkat hans beslut att gå över på ångfart.

Här avnjuter Elna och Arthur en trevlig kaffestund på däck ombord på S/S Savoina under den nya tidens ångsjöfart

***********************************************

**************************

På Vårdö kyrkogård sommaren 2023

Stadens form

Vad är egentligen skillnaden på en gatufotograf och en stadsflanör med kamera i hand? Som gammal flanör på stan som har nött sulorna åtskilligt under åren, tror jag att det handlar om att att stadsflanören vill ta in själva helheten - stadens morfologi.

Gatufotografen å sin sida  är mera en situationsfotograf som fokuserar på dom som uppträder på gatan - stadsrummet blir då som en underordnad amfiteater i bakgrunden.

Stadsflanören ser alltså saken lite tvärt om gentemot gatufotografen - stadsrummet blir det viktiga och människorna som uppträder där blir ofta till staffagefigurer, om dom inte tilldrar sig speciell uppmärksamhet.

_____________________________

Här befinner jag mig i Kungsträdgården i juni 1975. Det var en underbart vacker sommardag - en sådan dag som man kan få för sig att det är högre makters gåva till stadsflanören.

Det såg lite annorlunda ut då. En liten återblick i det förgångna visar att förändringen nästan är total.

Restaurang Sju Sekel. Ett smäckigt bygge från firandet av Stockholm 700 år, men trivseln var det inget fel på - och minsann, man fick göra reklam för vissa goda drycker

Mata duvorna? Mja - jag undrar om det inte är annat som drar...

Små detaljer kan göra stor skillnad för det allmänna utseendet. Här har man lagt bassängens vattenyta lite högre än omgivningen. Det ger ett "maritimt" intryck

Många gånger fäster blicken vid någon detalj. Paret som kommer gående emot mig ser avspänt lyckliga ut. Hur blev det med den fortsatta vandringen? Det är ju nästan 50 år sedan. En sådan junidag som denna måste ju framtiden te sig rak och självklar...

Lite riviera över den här bilden. Arkitekterna Sven Backström Leif Reinius ler i sin himmel. PK-huset var nybyggt vid den här tiden

Här brukade jag ofta sitta med pipan i hand och kolla in folklivet. I Kungsträdgården befann man sig i stadens hjärta. En vänlig öppningsreplik - och man hade ofta ett trevligt samtal på gång

När schackpjäserna började flyttas var engagemanget från publiken på mycket hög nivå. De goda råden viskades nog så diskret, men de surrade i luften hela tiden...   Att vinna i schack i Kungsträdgården var en intellektuell, och framför allt en mental storprestation

En solskenhistoria - under riktigt mörka moln

Hemska nazister säljer alltid! Det sägs att om tidskriften Life hade kvar sina gamla regler för "Man of the year", så skulle Adolf Hitler pryda omslaget vart och vartannat år. Här kommer i alla fall en rätt tänkvärd historia på temat:

Under 1930-talet hette chefen för Zeiss beräkningsbyrå Dr Ernst Wandersleb. Han var en framgångsrik optikberäknare. Som ung och nyutexaminerad började han som assistent till den dåvarande chefen för beräkningbyrån, den berömde Dr Paul Rudolph. Rudolphs skötebarn Tessarobjektivet blev sedan även Wanderslebs arbetsfält hela yrkeskarriären. Tillsammans med Rudolph höjdes ljusstyrkan från f:6,3 till f:4,5. När Wandersleb sedan efterträdde Rudolph som chef för beräkningsbyrån, höjde han ytterligare till  f:3,5 - och tillsammans med Dr Willy Merté till f:2,8 år 1930. Det har sedan blivit den högsta ljusstyrkan för Tessarobjektivet.

Wanderslebs släkt hade judiskt ursprung, och hans hustru var av nazisterna klassad som halvjudinna. Läget var problematiskt, och värre skulle det bli när 1940-talet gick in. Ändå var det inte hopplöst. Zeiss hade ett enormt inflytande i Tyskland med ett finmaskigt kontaktnät över hela landet. Dessutom hade företaget en central roll i krigsproduktionen - en nog så tung omständighet ur de nazistiska myndigheternas perspektiv. 

Nu handlade det om chefen för beräkningsbyrån, och Zeiss tänkte inte vika sig! Det man kom fram till var en hemlig överenskommelse, som gick ut på att Wandersleb med hustru fick sitta under Zeiss skyddsparaply i den ägandes villan i Jena. Ingen av dem fick gå ut eller göra något väsen av sig.

Här satt nu Wandersleb månad efter månad, år efter år. För att få tiden att gå gjorde han optiska beräkningar och kalkyler. Dels för företaget - men han sysselsatte sig även med egna projekt. Det gällde beräkningar av olika varianter av Tessarobjektivet med asfäriska linselement. Omständigheterna var sådana att han ganska snart blev lite besatt av detta självpåtagna mastodontprojekt. Papperstravarna bara växte och växte, och belamrade snart hela vardagsrummet.

Det här var naturligtvis en rent teoretisk verksamhet - asfäriska linser var oerhört kostsamma att åstadkomma på den här tiden, och kunde inte komma ifråga i en löpande produktion. 

Ernst Wandersleb överlevde kriget - så gjorde även hans asfäriska Tessarobjektiv. I mina kontakter med det nuvarande Carl Zeiss AG i Oberkochen har det framkommit att Ernst Wanderslebs underlag från 1940-talet låg i botten för beräkningarna av de asfäriska Tessarobjektiv som kom till användning i Nokias tidiga toppmodeller i mobiltelefonin.

Texten är huvudsakligen hämtad från mina tidigare utskick: "Peters Essäer"

Neptunus förfäran och najadernas flykt

________________________________________________________

Nominering till den illustra tävlingen:  Östersjöns fulaste fartyg, alla tider

Jag tillkännager alltså vid pukor och trumpeter, nomineringen av;  Vikinglinjens två systerfartyg M/S Viking Song och M/S Viking Saga till nämnda tävling - fartyg som till Neptunus förfäran och najadernas flykt, trafikerade Östersjön på 1980-talet.

Motiveringen till denna nominering går ut på att dessa fartyg har avlägsnat sig längst från den marina traditionen om hur ett fartyg bör se ut, och de ansluter bäst till begreppet; flytande skokartong.

____________________________________________________________

____________________________________________________

_______________________________

**************************************

***********************

Lite tilläggsinfo av benägen anledning:

Viking Saga blev Sally Albatross. För att hon skulle bli lite smakligare, byggde man om överbyggnaden, vilket inte hjälpte - hon brann upp. Här ligger hon vid Finnboda varv i maj 1990. Sedan modifierades hon ytterligare, och kunde inte mer igänkännas som gamla fula Viking Saga.

Striden om almarna i maj 1971

Det händer inte så ofta att makthavarna blir i grunden besegrade av folket, och det på ett i det närmaste förödmjukande sätt, men det hände i maj 1971 vid striden om almarna i Kungsträdgården här i Stockholm.

Vad var det som var på gång?   Jo - folket hade ruttnat på rivningarna i Klarakvarteren med omnejd, på att politikerna i maktberusning och modernistisk yra fullständigt struntade i vad vanligt folk tyckte - och gav sig till att välta stora delar av innerstaden. Det såg ut som i en krigszon.

Enough is enough...  och det var ungdomar som startade revolten - när man ville fälla dom fina almarna i Kungstrådgåren för att bygga en tunnelbanestation. Många andra grupper anslöt, och till slut fick makthavarna bita i gräset.

Jag ramlade in på saken genom Göran Tonströms blogg här nedan, och förflyttades till min ungdom och året 1971. Sippa och jag hade nyss mött varandra, och livet lekte. Det var ju goda skäl för att omedelbart dyka ner i bildarkivet.

Alternativ stad planterar för att peka på alternativ i stadsutvecklingen

Finklädda Östermalmstanter pratar sig samman med folk från Alternativ stad

Jag gled nog så diskret omkring med min Leica - men ibland blev jag upptäckt i alla fall

Här syns tydligt täcken och andra sängkläder. Man höll vakt om nätterna, för att via larmlista kunna sammankalla tillräckligt många på nolltid

På kvällen och natten efter min fridfulla fotograferingsrunda brakade det loss. Då var det inte mera tid för fotografering, det var tid för annat.

Demonstranterna som hade fått taktiska och operativa råd från mycket kompetent håll, drev saken väl så effektivt för polisens smak - som i sin tur svarade med för svenska förhållanden stor brutalitet. Blodvite och kaos uppstod. Barnvagnar bland skenande polishästar och tjutande ambulanser. Allt höll på att gå över styr och polisen förlorade greppet.

Man insåg nu att en rimlig paritet i insatsen inte kunde upprätthållas - nämligen förhållandet mellan polisinsatsens brukade våldsmedel och straffvärdet på de begångna överträdelserna. Man fick dra sig tillbaka.

Folket hade vunnit.