En text för fåtalet

Ibland kan det vara på sin plats att skriva några rader för dom få - i det här fallet för dom få som vill ha lite mera kött på benen när det gäller ämnet som jag var inne på i förra bloggen, alltså antireflexbehandlingen. Dom är nog inte så många, men dom är angelägna för mig.

Det här är en historia med mycket äldre rötter än man kan tro, och man får gå tillbaka ända till sent 1880-tal för att där stifta bekantskap med en  mycket berömd engelsman, nämligen Dennis Taylor.

      

Många har hört talas om Dennis Taylors triplet, eller Cooke-Tripletten - då namngiven efter tillverkaren Cooke Company. Med bara tre linser åstadkom han ett rent underverk i optisk återgivning. Den mannen förtjänar en lite närmare presentation:

Saken var den att under det sena 1800-talet fanns det rätt fina objektiv, de så kallade dubbel-anastigmaterna. Det var månglinsiga objektiv - men det var även svindyra objektiv. Dennis Taylor räknade år 1893 fram ett objektiv som nästan kom upp i dubbel-anastigmaternas kvalitet, men det var ett objektiv bestående av bara tre linser, och till ett helt annat pris. Taylor gjorde alltså en enorm insats för att sprida fotografin till en bredare publik. Han gjorde det möjligt för vanligt folk att fotografera med lite bättre kvalitet helt enkelt.

Senare mycket berömda objektiv av Tessar-typ och av Sonnar-typ har Dennis Taylors triplett i botten.

Här har vi att göra med en kompetent och observant herre. Bland alla saker som han iakttog, noterade han till sin förvåning att riktigt gamla linser ofta hade en färgskiftande oxidation på de yttre linserna, och att denna oxidation dämpade reflexerna avsevärt. Taylor försökte åstadkomma en sådan oxidation under ordnade förhållanden, men lyckades aldrig komma fram till upprepbara resultat. Ändå fick han ut ett patent - fastän han inte heller visste hur reflexdämpningen egentligen uppstod.

Det var detta som Dennis Taylor upptäckte. En naturlig oxidation av frontlinsens yttre yta - eller naturens egen antireflexbehandling om man så vill. Saken påminner rätt mycket om de interferensfenomen man kan se när man släpper en droppe bensin på en vattenyta.

                              ________________________________________

            

I USA arbetade man frenetiskt tiden före första världskriget, med att försöka lösa problemet med reflexdämpning av glasytor. Man hade börjat misstänka att den effekt man eftersträvade berodde på interferensfenomen hos ljuset. Tyvärr låste man fast sig vid Dennis Taylors uppfattning att det hela skulle göras genom att påverka linsens ytskikt genom oxidation eller annan kemisk påverkan. Man skulle alltså ta av själva linsen för att få till ett interferensskikt. Saken blev snabbt helt ohanterlig. Varje glassort krävde egna metoder och egna kemikalier, och utfallet kunde ändå inte göras uniformt. Det är här som en lång rad av oanvändbara patent hamnar i papperskorgen.

När 1930-talet närmade sig, visade Dr Katharine Blodgett att den framkomliga vägen var att lägga skiktet uppe på linstyan med hjälp av ett nytt material. Hennes försök som visade total ljusutsläckning via interferens var så eleganta och hade ett så högt bevisvärde, att hennes åsikter blev utslagsgivande. De tidigare försöken att anlöpa glasets yta övergavs.

Hos firma Leitz i Tyskland arbetade man med en metod att centrifugera ut en transparent vätska av precis viskositet över linsers yta - för att i det avgörande ögonblicket snabbhärda den med UV-ljus. Man lyckades få fram antireflexbehandlade objektiv under 1930-talet, och levererade till och med några sådana till den tyska marinen. Metoden visade sig dock omöjlig i en löpande produktion. Det blev ett högst svajigt arbetssätt med ett för stort inslag av misslyckande. Det var även extremt personalintensitvt.

Så dags hade professor Alexander Smakula hos Zeiss löst saken på ett tillfredställande sätt. Han förångade Magnesiumfluorid i en vakuumkammare. Patentet, som denna gång inte hamnade i papperskorgen, kom 1935 - och året 1941, mitt under kriget, kunde de första antireflexbehandlade civila Zeissobjektiven börja säljas i Sverige och Schweiz. På den vägen är det.

      

Länk till den tidigare texten:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/slack-ljuset.htm

                                    

Släck ljuset!

Ny teknik kan få dramatiska följder. Här handlar det om hur de allierade kunde ha förlorat slaget om atlanten under världskriget, och om hur tusentals sjömän sändes till sin våta grav. Det handlar även i förlängningen om att Storbritannien höll på att gå på knäna i brist på insatsvaror, och att Hitler hade vittring på att i slutändan vinna kriget. Häftiga grejer alltså - dessutom är en vacker amerikansk dam inblandade, och en tysk professor vars namn nästan låter som Drakula.

Vad är det jag snackar om? J0, det handlar om antireflexbehandlingen (Zeiss pat. 1935) - en mycket viktig nyckelteknik än i dag. Nästan inga av våra moderna objektiv skulle kunna fungera utan den. Men som sagt, i början när den kom var det full dramatik!

                  

                              

Åren 1935-1940 var antireflexbehandlingen hemligt militärpatent, vilket var mycket välmotiverat. På den civila sidan innebar den nya tekniken stora löften inför framtiden - på den militära fick den omedelbara och högst dramatiska tillämpningar.

Alla militära optiska instrument kan prestandahöjas väsentligt via antireflexbehandlingen. Om man till exempel betraktar ett ubåtsperiskop, så innehåller det många linser och prismor. Utan AR blir slöjnivån hög. I vanligt medljus blir bilden grå - och att använda periskopet i motljus var inte att tänka på. Så fort solen tangerar bildvinkeln så ser man just ingenting. Reflexer och slöjor gör att man inte riktigt kan förstå bilden. Innebörden är att ubåten inte kunde anfalla i direkt motljus en solig dag.

Under första världskriget stadfästes detta i “regelboken”. I konvojtrafiken kunde man därför disponera eskorfartygen efter antagandet att fientliga ubåtar inte kunde anfalla mot solen.

Nu ändrades förhållandena helt. Tyska ubåtar kunde, när andra världskriget gick in, anfalla rakt mot solen om så krävdes - och det utan att motståndaren kände till saken. Det blev naturligtvis rena slakten i den allierade konvojtrafiken över atlanten. De exempellösa framgångarna för det tyska ubåtsvapnet i början av kriget berodde alltså mindre på att de allierade inte hade hunnit utveckla effektiva motmedel, utan mer på en ny och högeffektiv tysk optisk teknik.

                  

Precis som det satt Zeiss T-periskop i U-båtarna, fanns de nya Zeiss T-kikarna på bryggan i hela flottan. På annat håll satt det Zeiss T-sikten i Tiger och Panterstridsvagnarna - och så vidare.

                         

Det är ju känt att antireflexbehandlingen bygger på interferensfenomen hos ljuset. Det låter väldigt komplicerat - men så är det inte. Det är faktiskt lätt som en plätt!

Om vågor som vandrar på vattnet träffar varandra i fas, så kommer dom att förstärka varandra. Det är ju ingen som har svårt att greppa den saken, det ter sig rätt självklart. Samma sak gäller naturligtvis då för motsatsen - om vågorna träffar varandra i ofas, så blir dom försvagade. En bärande del av ljuset natur är att det är just en vågrörelse.

I det högra diagrammet här ovan så är den ingående ljusstrålen markerad med: "I". Sedan träffar strålen ett transparent skikt (den mörkare spalten) Skiktet har lagts på underliggande glas (den ljusare spalten). Här mot skiktets yta reflekteras först en del av ljuset (R1), resten passerar in genom skiktet. När så strålen träffar det underliggande glasets yta, reflekteras ytterligare en del av ljuset i samma riktning som den tidigare reflekterade strålen (R2). Resten/merparten av ljuset passerar in i glaset (T).

Vad är det som har hänt? Jo - det reflekterande ljuset har genom skiktet delats upp i två parallellt löpande strålar. Genom skiktets exakt beräknade tjocklek, går nu de två strålarna helt i ofas med sig själva, eller varandra om man så vill (punkterna A och B). Vad kommer då att hända? Jo, den sammantagna ljusreflexen utsläcks via interferens. Vid ett enda skikt och en specifik våglängd på ljuset, blir utsläckningen total. För att hantera verklighetens ljus som består av många våglängder, använder man flera skikt på varandra.

Så enkelt, men så genialt - som så många stora uppfinningar!

                              

Det här var känt redan på det tidiga på 1920-tal, och det blev sedan bevisat i slutet av årtiondet genom en snygg och mycket smart amerikansk dam som hette Dr Katharine Blodgett. Hon höll "seanser" i sitt halvdunkla lab inför vetenskaplig publik. Där trollade hon bort glasskivor. I ena sekunden syntes glasskivan tydligt - i nästa sekund; "puff" - var den helt försvunnen (total interferens alltså). Folk som satt rätt nära i det trånga laboratoriet, höll på att trilla av stolen i pur förskräckelse! Dr Blodgett var riktigt bra på det där med marknadsföring.

Det här var handfasta bevis i laboratoriemiljö - men sedan återstod det ett tungt innovationsarbete för att kunna nå fram till en industriellt fungerande metod. Det visade sig vara mycket svårt. Man hade internationellt en lång rad misslyckanden och fullständigt värdelösa patent i papperskorgen redan.  Det är här som Zeiss och professor Alexander Smakula kommer in. Patentet ligger på den 1 november 1935 - och det utgör grunden för reflexdämpning i optiska system än i dag.

                                  

Tidigt  Zeiss T-objektiv från krigstiden. De ingående linserna har AR-skikt på mellan två och fyra lager. Transmissionsvärdena för dessa objektiv matchar utan vidare den Multi Coating som kom under 1970-talet (Zeiss-patentet från 1935 täcker även Multi Coating).

                                        

                                         

                                          

Contaxservice

Det här är en text med lite av varje som kan vara kul för dom som intresserar sig för filmbaserad fotografi och gamla mekaniska kameror. Det handlar även om ett ryskt objektiv som sticker ut, och slutligen om det gamla begreppet: "Japanskt skräp"  - låg det någonting i den saken?

                                            

Under lång tid, säkert uppåt 15 år, drev jag hemifrån bostaden en halvprofessionell service av gamla mätsökar-Contax och anknutna kameror. Den verksamheten var rent amatörmässig gentemot skattemyndigheterna - annars var den nog så professionell. Sedan Werner Schaden på LP Foto lämnade oss, är jag troligen den enda här i landet som i grunden kan dessa mycket komplicerade kameror.

Fram emot 2015 emellertid, kroknade jag på att ta ansvar för andras grejer. Gamla kameror är griniga. Det fel som man får sig presenterat och som syns när kameran ankommer, visar sig för det mesta dölja nästa fel - och det felet döljer i sin tur nästa fel...   omöjligt alltså att göra en rimlig kalkyl. Många gånger kan man inte alls debitera fullt ut för den tid man har lagt ned.

Numera är det en sällsynthet att jag har någon annans gamla Contax på arbetsbordet. Under senare år har det bara inträffat vid ett tillfälle. Det var en Contax II som jag hjälpte en medlem här på Fotosidan med.

Arbetsbordet ja...   Det ser ut så här i all sin enkelhet:

Till höger har vi i den vita hållaren;  tänger, skruvmejslar och lup av olika utförande. Bakom skymtar en blåsflaska och kemiskt ren bensin. De röda askarna till vänster innehåller skruvsamling, brickor, reservdelar av allehanda slag, nycklar för att lossa gängringar, förbrukningsmaterial, med mera. Man ser även flaskan med symaskinsolja av hög kvalitet

                                    

Här ligger det en Contax IIa på bordet. Ser nog så enkelt ut så här på en översiktsbild, men är extremt komplicerat - och elakt uppbyggt mot reparatören, som dom flesta Zeisskameror. 

Werner Schaden var min mentor. Han var fabriksutbildad och hade tillgång till Zeiss specialverktyg - och han kunde detta i grunden.  Vi kände varandra sedan 1960-talet, när han och Kalle Pray förestod Vito Service i Solna - märkesverkstad för Zeiss Ikon AG.

Werner lärde mig många tjuvknep och genvägar runt problemen. Det hände att han lät mig låna hem Zeiss specialverktyg när jag hade satt mig riktigt i klistret... :-)

Det här är en Kiev 4M som börjar sprida ut sig i sina beståndsdelar. Framme på skyddsduken ligger linselementen till det senaste normalobjektivet, Helios-103  1,8/53mm, som ersatte långköraren Jupiter 8  2/50mm. Förutom rengöring och ny kantskyddsmålning av linselementen, avsåg jag att ta reda på objektivets optiska uppbyggnad. Det var en information som inte fanns tillgänglig, hur jag än letade.

Till skillnad från andra Heliosobjektiv som är kopior av Zeiss Biotar och Zeiss Planar, visade sig detta objektiv vara en lätt variation av Leica Summicron 2/50mm av den andra formulan. Jag kunde nu göra en snittritning.

Objektivet har en enkel AR i ett skikt tillsammans med rätt blanka bländarlameller i många av serierna, vilket betyder en onödigt förhöjd internslöja - men annars är det ganska vasst, kanske det vassaste ryska objektiv jag har stött på. Dessutom är det tack vare den mycket symmetriska uppbyggnaden distorsionsfritt

Skillnaden mellan Helios och Summicron är hur man har valt att anlägga de två akromaterna mot fattningen - det vill säga vilken lins man har valt att ha utstickande och i anläggning mot fattningen. Annars är linselementen inne i själva strålgången i stort sett lika

En Nettax 24x36 från 1930-talet på arbetsbordet (Super Nettel III)

Är man närsynt, tar man bara av sig glasögonen - och man har "inbyggd lupp"

Nettax - fickkamera med utbytbara objektiv från 1930-talet. Mycket ovanlig

             ____________________________

                                 

               Japanskt skräp?

När man nu gräver djupt i gamla kameror, så får man även bra kläm på hur det står till med konstruktionen - och på kvalitén.

I gamla tider var begreppet "Japanskt skräp" vida spritt och gångbart - men hur är det egentligen med den saken?

Vid ett tillfälle då jag var stadd vid kassa kom jag på idén att köpa på mig "en påse" av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna, som: Pentax Spotmatic, Canon FTb, Minolta SRT 101, Olympus OM-1, Nikkormat - för att demontera dem och i grunden kolla hur det stod till med kvalitén på mekanik och optik. Det var ett roligt projekt. Det skruvades ivrigt under säkert en månad.

Resultatet var imponerande. Både den mekaniska och den och opto/mekaniska standarden var på en mycket hög nivå. Ändå var det ju frågan om kameror i ett budgetprisintervall som passade vanliga amatörer. Minolta SRT 101 har ett lågbelastat kugghjul i konstmaterial som inte har klarat tidens tand, utan tenderar att spricka. Det var den enda allvarligare anmärkningen (när jag väl hade upptäckt den saken, kollade jag fler exemplar av SRT 101).

Canon FTb imponerade mest mekaniskt, och hade tillsammans med Nikkormat den högsta mekaniska stabiliteten. Olympus OM-1 får högt betyg sammantaget. Kameran har en stabil och adekvat mekanik som ryms i ett kamerahus som är runt en fjärdedel mindre än de andra. Ändå har den en sökare som är större och ljusare än de andra.

De fem undersökta kamerorna är representativa för den Japanska kameraproduktionen under guldåldern, då den hade etablerat sig stadigt - men då den ändå rätt ofta förklenades av rykten om bristande kvalitet. Dessa rykten visade sig på det stora hela vara grundlösa.

Något japanskt skräp har det alltså inte funnits i samband med de kända kamerorna. Det är det entydiga resultatet av den här undersökningen. Annars är det ju känt att det var vissa problem under den första pionjärtiden i Japan under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Sedan har vi de så kallade piratobjektiven som förstörde anseendet för seriösa tillverkare.

I en Canon FTb är det hårdast belastade lagret försett med kullager som omöjliggör att axeln mellan frammatningsarmen på toppen av kameran, och mekanismen i botten av kameran, med tiden börjar skeva. Det imponerade, då den här kameran är tillverkad under sedvanligt strama budgetomständigheter

Den opto/mekaniska standarden är högstående - helt i Zeiss tradition. Ändå snackar vi om en budgetnormal 1,8/50mm, som tillverkades i jätteupplagor, och som följde med nästan varje sålt kamerahus. Återigen var jag imponerad. Det är här frågan om ett sexlinsigt dubbel-Gausobjektiv av Planar-typ med den främre akromaten upplöst. Mycket vanlig som normalobjektiv vid den här tiden - och här mycket väl genomförd

__________________________________

                      

Hela den här historien började för länge sedan med att servicekostnaderna för det ständigt ökande antalet egna kameror blev för dryga. Det blev till att lära sig fixa till ett och annat själv. Sedan gav det ena det andra - och så småningom fann jag mig göra arbeten åt andra på en professionellt basis (Werner Schaden, som alltid var hårt arbetsbelastad lämnade så småningom Contax II och Contax III till mig) - men det var ju fortfarande för min del frågan om en intressebaserad hobby.

Det hela har ett högt underhållningsvärde för mig - jag tycker alltså att det är jättekul! Om jag exempelvis har köpt en raritet till nollpris, för att den inte funkar (men det är ju likväl en åtråvärd raritet), så demonterar jag den och sprider ut den på arbetsbordet. Jag hittar felet. Sedan vidtar rengöring, omfettning, och ihopmontering. Detta följs kanske av en vacker söndagseftermiddag, då jag promenerar runt och plåtar en provfilm helt lättjefullt. I ett sådant läge känner jag mig väldigt nöjd - jag har kontroll på hela verksamheten så att säga.

Det spiller över även på bilderna. Dom blir bra -  just därför att verktyget jag använder är omtyckt och ligger väl i handen.

__________________________________