Ryssen kommer - eller så här skulle Leica ha gjort!

Vi som är insnöade på gamla kameror har hört det ofta: "Så här skulle Leica ha gjort"!  Med den inledningen kan man förstå att detta är en text skriven för de verkligt hängivna kameraentusiasterna...

                                                ***************************

På 1950-talet gjorde man i Sovjetunionen det som Leica borde ha gjort på 1930-talet när företaget kämpade hårt med att försöka möta konkurrensen från Zeiss och Contaxkameran.

Det besvärliga i situationen var att Leica inte erbjöd sina användare en mätsökare, men det kunde man få om man köpte en Contax. Leica hade en till objektivet kopplad avståndsmätare som inte kunde ses i sökaren. Denna avståndsmätare hade mycket kort bas, vilket man försökte väga upp med hjälp av en förstoringsfaktor på själva mätinstrumentet. Smidighet och snabbhet var emellertid lösen för den nya rörliga småbildsfotografin som bröt igenom under 1930-talet. Det här med att man inte erbjöd någon mätsökare var alltså en avsevärd nackdel för Leica. Leicafolket fick vänta till 1954, då visades slutligen Leica M3 - och företaget kunde äntligen inta ledarrollen när det gällde den här kameratypen.

I Sovjetunionen tillverkade man sedan 1930-talet kopior av Leica. Man var alltså igång med detta långt före det att man efter kriget fick massiv tysk draghjälp genom krigsskadeståndet.

Efter introduktionen av Leica M3 började man i den Sovjetiska kameraindustrin nu fundera akut på vad man kunde göra åt sina Leicakopior. Någon slags modernisering var av nöden. Leicakonceptet hade man tillverkat i runt 20 år, och nu måste något göras - helst utan att man radikalt byggde nytt. Den gamla konstruktionen skulle alltså kvarstå i huvudsak oförändrad, men man måste på något vis koppla in avståndsmätaren i sökaren. Saken var nu inte alldeles oproblematiskt, eftersom den tidigare separata avståndsmätaren hade en förstoringsfaktor. Nu blev det tvärtom frågan om förminskning. Det fick man lösa genom att förlänga mätbasen kraftigt. Med rätt enkla grepp kunde man sedan förvandla den gamla konstruktionen till en helt användbar mätsökarkamera - en kamera som fyllde kraven på modernisering, och som visade en sådan mätnoggrannhet att man smidigt kunde använda systemets högsta ljusstyrka: f:1,5. Det var en sak som inte hade fungerat riktigt bra tidigare med det gamla kortbasiga instrumentet. Goda framsteg alltså, och det utan att behöva ändra något i den principiella uppbyggnaden.

Mycket begåvat får man säga. Så här skulle Leica alltså ha gjort på 1930-talet:

FED 2 från Felix Edmundovich Dzerzhinsky-werk i Charkov, Ukraina

Zorkij 5  från KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva.

Båda kamerorna levererades med Industarobjektiv. Det handlar om den Sovjetiska varianten av Tessar - ett objektiv som när det är korrekt tillverkat, ger ett fint resultat

*********************

Det här gick hem mycket bra. Många bildmänniskor använde den här kameratypen. Pablo Picasso exempelvis ägde flera exemplar av FED 2. Spefåglarna menar naturligtvis att det är då han inspirerades till sin märkliga bilduppfattning. Jag tror ändå att Pablo gillade FED 2 därför att han tyckte att det var en bra kamera. I bilden nedan ståtar han med en tidig FED 2 på magen - dessutom är det uppenbarligen en man som vet vad klockan är slagen... :-)

Henri Cartier Bresson plåtade ibland med en Zorkij 5 - något som många av hans fans världen över blir i det närmaste chockade av att få höra. Det finns en kul filmsekvens där han småhoppande tar sig fram i en folksamling, ivrig som en liten pojke. När jag såg den sekvensen första gången tyckte jag att det inte såg ut som en Leica han hade i handen. En rad skärmdumpar med åtföljande förstoring avslöjade saken:  Det var en Zorkij 5.

Hur kan det nu komma sig att gossar av det här slaget använde Sovjettillverkade kameror? Båda var mycket drivna bildmänniskor, så det kan ju inte bero på annat än att dom tyckte att kamerorna var adekvata för sin uppgift. För min del är jag säker på att både Pablo Picasso och HCB visste att när bilden väl ligger på bordet, så är det den som gäller...

                           Ett varningens ord för den som hoppar på det här tåget...

                                                     *********************************

När jag hittade bilden av Pablo Picasso på nätet, så erinrade jag mig att jag har en FED 2 liggande i någon låda sedan uppåt 20 år. Det är just den modellen Pablo har på magen, och med likadan optik - ett Industar 2,8/5cm. Även den kraftiga läderväskan är precis den samma.

Sådant kan man ju inte motstå - inte med ett så lysande föredöme. Fram kom FED ur gömmorna, och den visade sig fungera utan anmärkning. Det blev till att ladda i film, en Agfa APX 100 - hoppa in i bilen och åka ut till Drottningholms Slott för en trevlig promenad och några provexponeringar. Jag var lite nyfiken på denna Ukrainatillverkade Tessar.

Bilderna är tagna vid  f:5,6 och resultatet är godkänt. Både kamera och objektiv är alltså klarerade för mer seriös användning.

Industar/Tessar   Räknades av Dr Paul Rudolph hos Zeiss år 1902. Det handlar om en mycket lyckad vidareutveckling av Dennis Taylros berömda objektivkonstruktion från 1893, den så kallade Cooke-Tripletten.

Troligen är Tessar världens mest tillverkade och kopierade objektiv - detta trots dagens mycket omfattande objektivproduktion. Avgörande i den saken är nog den extremt stora volym Industarobjektiv som tillverkades i dåvarande Sovjetunionen