Ölkaféer

Ölkaféerna hade nog sin storhetstid under förra hälften av 1900-talet. Här är ett ölkafé vid Odenplan så sent som i april 1979 - troligen ett av dom sista av sitt slag. Namnet “Ölkafé” som hade tillvunnit sig en hel del nimbus, togs sedan över av andra verksamheter - och dom riktiga ölkaféerna försvann.

Ett ölkafé var en inrättning i en enkel lokal, med enkel och ofta udda inredning. Det förstods mestadels av några ensamstående äldre manhaftiga damer som inte hade så höga krav på avkastning (ungefär som invandrarnas kiosker i dag). Klientelet var ensamstående äldre män av lägre samhällsställning, män som på ölkaféet hade sin sociala kontaktyta. Kvinnor var inte välkomna.

______________________________________________________

Gubbarna såg naturligtvis på två röda sekunder att jag inte hörde dit. Först ignorerade dom mig, som i bilderna ovan, sedan när dom såg att jag plåtade, spände dom ögonen i mig och frågade om nu det skulle vara något att fotografera?? Jag iklädde mig trevligaste minen och mildaste rösten och menade att detta var ju en väldigt fin miljö som jag gärna ville ha några minnesbilder av.  Jaha´ru sa gubbarna – men man hamnar väl inte i någon tidning – va?  Ingalunda! Jag visar inte dom här bilderna utanför familjen förrän ni har gått hädan av allt öl ni häver i er.

Ha, ha – jasså´ru! Men då´så.

Där är vi nu med god marginal, och jag visar bilderna för första gången. I nästa blogg skall vi titta på vad ölgubbarna kunde ha för sig ute på stan...

Fantasi

Min mormor som var född på 1890-talet berättade att när hon var liten och lekte med sina vänner, så fanns det inga färdiggjorda leksaker - åtminstone inte för henne. Att leka var något man gjorde själv med sin egen fantasi och det gällde även lekens attribut, dem fick man tillverka själv. En stor grankotte och fyra pinnar blev till en ko, och en tallkotte med likaledes fyra pinnar blev en gris.

100 år senare, på 1990-talet hade hennes barnbarns barn tillgång till många fina färdigtillverkade leksaker - men fantasin, denna obändiga kraft, den fanns där i alla fall. Här har fyra toalettpappersrullar blivit till en häftig riddarborg. En sådan borg, frambringad ur det egna medvetandet, motstår alla stormningsförsök.

Den moderna leksaksindustrins mardröm.

Historia å´ sånt

På Folk och Försvar uttalade sig Totalförsvarets forskningsanstalt via sin forskningsledare Gudrun Persson att en fredlig samexistens med Ryssland inte är möjlig - som om det skulle vara någon nyhet?

Vi här runt Östersjön har varit hotade av Ryssland sedan Gustav Wasas dagar. Ryssland har hos oss mestadels ansetts vara själva arvfienden - men minnet är ju så kort. Nu tittar svensken förvånat upp från kaffekoppen och wienerbrödet, när Ryssland anfaller Ukraina och hotar att stycka landet och gör slut på dess självständighet. Det är ju precis vad som hände här i Sverige för ett par tre hundra år sedan! Det verkar vara bortglömt - men sedan har det ju inte heller varit någon historieundervisning att tala om i skolan under de senaste generationerna.

Man kanske skulle tala lite om Karl XII? Den kungen var omhuldad fram till början av 1900-talet - vår store och modige krigarkung. Sedan vände det tvärt, och han blev rena parian - inte vatten värd. Den som sade något positivt om Karl XII, riskerade blodig näsa på en gång. Nu skall jag ändå säga lite positiva saker om Karl XII - så håll i hatten!

Karl XII var i tonåren när han axlade den svenska kronan. Nu tyckte Tsar Peter den store av Ryssland och August den starke av Sachsen att man skulle passa på att stycka Sverige - nu när en helt oerfaren tonåring hade stigit upp på landets tron. Med sig fick man Fredrik IV av Danmark, ett land som alltid var villigt att vara med på företag riktade mot Sverige. Peter I av Ryssland var ledaren för koalitionen, men August av Sachsen var den mest frispråkiga. Han kallade företaget för en “anfallskoalition”. Det råder alltså inte den minsta tvekan om vilka det var som överföll med krig och elände - och vem det var som hamnade i försvarsposition, och som måste värja sig med vapen i hand för att behålla självständigheten och slippa få landet styckat. Känns det igen i dagens värld? Jämför gärna med Ukraina.

Karl XII gick ut i krig för att han måste. Det var hans självklara plikt som landets statschef  att försvara landets gränser och dess självständighet. Känns det igen i dagens värld? Unge Karl gick ut med Europas effektivaste armé. En välorganiserad krigsmaskin som hade skapats av hans far Karl XI. Han var ivrigt påhejad av större delen av Europa. Samtidens största författare och filosof, Voltaire i Frankrike, skrev en hyllningsbok om Karl XII.

De inledande framgångarna var uppseendeväckande, men det begicks misstag . Karl XII var en mycket moralisk person, och han lät sina höga principer gå före sunda strategiska och taktiska beslut. Han hade alls inte läst sin Machiavelli, Karl XII:s inställning var precis den motsatta.

Någon som däremot hade läst sin Machiavelli var August den starke av Sachsen - han blåste Karl XII i en uppgörelse. Karl tog mycket illa vid sig. Han menade att om det var något en härskare inte skulle göra, så var det att bryta sitt kungsord! Han började nu att jaga August kors och tvärs - istället för att söka ett avgörande med Ryssland, som var försvagat med en demoraliserad armé efter det enorma nederlaget vid Narva.

Karl XII lät alltså sin personliga moralkodex gå före sunda militära principer, vilket fick långtgående konsekvenser - men det hade ändå inte gått att föra det här kriget till ett framgångsrikt slut. Det fanns aldrig en chans att fattiga Sverige på den tiden skulle ha hållit som ekonomisk bas för ett sådant företag, men Karl XII försökte göra sin plikt - och han fyllde förvisso kostymen.

**********************

Här en bild i repris, då den så bra visar varifrån faran hotar:

Långholmens centralfängelse

På våren 1982 revs det kända centralfängelset på Långholmen i Stockholm som hade stått tomt några år. Det som en gång varit spetsen av fångvårdspolicy, skattade nu åt förgängelsen som omodernt och överspelat.

Namnet "centralfängelse" syftar inte på att det skulle ligga centralt eller något sådant, utan på att det är byggt ungefär som delen av ett vagnshjul med kraftiga ekrar. Navet i mitten utgör byggnadens centrum där vaktpersonalen snabb kan kolla av alla ekrarna, alltså de i stjärnform utbyggda cellblocken, och se om något händer.

I slutet av 1800-talet föddes nya humana idéer inom kriminalvården. Man reagerade mot den tidigare ordningen med rötterna  i 1700-talet, där fångarna fick trängas i ett stort rum eller fängelsesal där maffiavälde och allsköns snusk och elände rådde. Nu skulle varje fånge ha ett eget prydligt och rent rum, ha tillgång till näringsriktig och regelbunden mat, rena kläder och sängkläder - där skulle han sedan i ensamhet under strafftiden betänka och ångra sina synder.

Här är det frågan om mycket humana och progressiva grepp, helt i i linje med den framtidsanda som präglade stora delar av offentligheten vid 1800-talets slut. Det man inte anade, var att själva isoleringen skulle bli så mentalhygieniskt förödande - man hade ingen erfarenhet av sådant. Det som kom att sysselsätta fångarna var snarare desperata rymningsplaner, än ånger.

Det idémässiga misslyckandet var tämligen totalt – men det tog lång tid innan det sjönk in. Då revs centralfängelset på Långholmen.

                                                                    ********************

                                                                           ******************

Sippa funderar över mänskligt lidande...

Här ser man ett av cellblockens utstickande armar till hälften rivet, så att placeringen av fångarnas "kontemplationsrum" tydligt syns på väggen

Utsikt från vakternas centrala placering i "navet"

                                         Dagceller

En och annan tycks ändå motsvara idéfädernas förväntningar, så helt uppe i det blå kan det ju inte ha varit

                                               ___________________________________________________________

När jag besökte fängelset var det en stor bräsch i yttermuren riven. Man kunde köra rakt in, vilket även någon hade gjort. Där stod det en stor flott svart Mercedes!

När jag gick runt och fotograferade, kunde jag vagt höra prat och enstaka skratt. Än var det här, och än var där där - ibland bara ett undflyende svagt eko. Jag var runt på många ställen, men jag mötte aldrig upphovet. Det var några personer som försvann som skuggor ner i en trappa - dom fastnade på bild.

De gäckande ljuden följde mig hela tiden. Lite kusligt faktiskt. Jag fick för mig att det var någon gammal fängelsekund som numera var Big Boss med uppvaktning, och som lät sig fraktas i sin flotta Mercedes till ett sista besök på kära gamla Långholmen?

                                              _______________________________________________________________

Werner Rotter

                                           Rollei Service och Werner Rotter  1983

Här ovan ser vi Werner Rotter. Han förestod i gamla tider Rollei Service vid Kungsholms Strand här i Stockholm. Vi var båda lidelsefullt intresserade av fototeknik och gamla tyska företag i branschen - som ju utgjorde en bärande del av hans ungdom. Det blev mycket pratande mellan kundbesökarna när jag stod och hängde hos Werner. Timmarna rann lätt iväg - tills Werner förskräckt utropade: "... Oj, oj - jag har lovat en Rolleiflex med 2,8-Planar färdig nu till klockan fyra!! Nu måste vi sluta..."

När det gällde företaget Franke & Heidecke och Rolleikameror var Wenrer ett levande uppslagsverk. Han kunde varje skruv och varje bricka. Ett yrkeskunnande i den egna verksamheten som man nog inte finner så lätt numera. Det var en förmån att få lära känna honom - och och att få möjligheten att lära sig lite av hans stora tekniska kunnande. 

Allt var dock inte frid och fröjd. Så här långt efteråt är det vissa saker som har gnagt sig fast i mitt minne - det är frågan om hemska omständigheter och detaljer från kriget, som Werner lågmält och sakligt berättade om:

Werner växte upp i Hamburg, och drabbades som yngre tonåring av engelsmännens och amerikanernas massiva och fullständigt hämningslösa terrorbombningar av stadens civila. Skyddsrummen räckte inte till, och för att få något att skydda sig med tog befolkningen till den största typens avloppsrör i betong som man kröp in i, och förseglade kanterna så gott det gick. En rörsektion kunde lagom rymma en familj.

Först kom amerikanerna och fällde sprängbomber, sedan kom britterna och fällde brandbomber. Det fick som resultat att det uppstod en eldstorm. I de centrala delarna tar syret slut, och den upphettade kvarvarande luften stiger snabbt i form av en pelare - ny luft rusar då med hög hastighet in från sidorna. I en sådan eldstorm uppstår det krematorieliknande förhållanden.

Werner, så ung han var, måste vara med och öppna sektionerna av betongrör efteråt. Det luktade bacon...

Brott mot mänskligheten? Krigsförbrytelser? En sak står väldigt klar. De lagar som de allierade strax därefter stiftade i Nürnberg för att fälla nazisterna, hade utan vidare dömt dem själva.

Werner är borta, men hans historia måste vi nog minnas.

                         _________________________________