Fritjof Andersson ?

                   _________________________________________________

På våren 1965 lyckade jag med ett snapshot på Oscar - en levande legend i Abrahamsberg där jag bodde, och där jag bor även i dag. Det är jag glad för numera.

Oscar är nog en av de märkligaste personer jag har träffat - en gammal sjöman med ett rikt och äventyrligt liv bakom sig. Så som han framstår här på bilden med bar överkropp, såg man honom från tidig vår till sena hösten. Jag kunde aldrig riktigt klura ut hur gammal Oscar var - men med ledning av hans utseende och hållhakar i det han berättade om sitt liv, borde han ha varit runt 80-83 år.

Oscar var inte bara berest, han var även beläst. Han förfogade på ett anspråkslöst sätt över stora kunskaper. Här i bilden ser man ett par böcker som han har lånat på biblioteket. Han var mycket frispråkig. Många gånger fick jag skratta gott åt kulturkollisionerna mellan Oscar och den svenska byråkratin. Oscar gjorde sig dum, och socialtanten visste snart varken ut eller in. Hemma i Abrahamsberg var det mammorna i parken som rynkade på näsan åt Oscar, men dom tittade sedan i smyg både en och två gånger. Oscar gjorde intryck!

Jag hade själv varit till sjöss flera gånger så Oscar och jag fann varandra lätt, trots den stora åldersskillnaden. Vi språkades alltid vid en längre stund när vi stötte på varandra, och jag fick så småningom förtroendet att besöka hans hem. Alla dom hisnande äventyr han berättade om skulle kunna fylla en bok - men här ett smakprov:

En dag hemma hos Oscar som bodde ett par portar från min på Arkitektvägen, visade han mig ett stort dåligt sytt ärr på nedre delen av magen. Det fick jag av kockdjävuln, sade Oscar.

Det var på trad ner mot Sydamerika. Oscar och kocken hade länge varit som hund och katt, och en sen kväll när Oscar sov i sin koj, drumlade kocken in svårt på fyllan och stack kniven i magen på Oscar och drog till. Oscar rusade upp med tarmarna delvis utanför, och dräpte kocken med hans egen kniv. Väl i hamn blev det polissak, men den sydamerikanska polisen ser på sådant helt annorlunda än den svenska. Man gratulerade Oscar till att han i en svår situation så framgångsrikt hade kunnat freda sitt liv. Man dunkade honom i ryggen och var idel leenden. Kockens frånfälle såg man som en naturlig konsekvens av hans eget våldsdåd. Åklagaren behövde man absolut inte besvära.

År 1966 flyttade jag från Abrahamsberg till en nyfunnen kärlek. Jag såg aldrig Oscar mer.

Färg, skärpa, och kornfrihet

Ibland får jag intrycket att det ofta menas att bilder som är skarpa, kornfria, och med fina färger, är något som dök upp i och med den digitala fotografin. Sedan antyder man när det gäller analoga bilder, att man får ha lite överseende med det tekniska - det kan ju vara fina bilder i alla fall.

Nu tror jag inte riktigt att det är så  - därför, så här i hösttider, visar jag gärna lite Kodachrome 25 från en höst på 1970-talet.

            ______________________________________________________

Sippa på Munsö i Mälaren

Så kommer det kalla och blåsiga nätter - färgprakten  försvinner. Vintern närmar sig...

                             _________________________________________

Ingen bildbehandling av färgerna har gjorts - annat än att färgmättnaden har minskats en aning i några av bilderna. Endast lätta korrigeringar avseende kontrast och  ljushet förekommer. Bilderna är så nära man kan komma det projicerade Kodachrome 25-diat

Stockholms medeltid del 2

När jag väl hade lyckats ta mig in på utgrävningsområdet - det vill säga kollrat bort den vakt av modell sovjetisk politruk som jag nämnde i förra bloggen, genomförde jag under två dagar en ganska ordentlig dokumentation. En aspekt som fascinerade skolpojken inom mig var skeletten på Helgeandshusets kyrkogård.

Det verkar lite trångt på den kyrkogården, men det var det nog överlag i det medeltida Stockholm

Det som verkligen sticker ut när man konfronteras med dessa gamla stockholmare är den fantastiska tandstatusen – i stort sett felfria tänder. Ändå var det nästan bara mindre bemedlat folk som begravdes här - och jag tror inte att dom borstade tänderna. En förklaring är säkert den mycket hårdtuggade mat man åt. Det befrämjade en hög stimulansbelastning av tänderna och en hög salivproduktion med fin sköljningseffekt. Sedan fanns det överhuvudet inget socker i kosten - ens att få tag på, för enkelt folk inne i staden.

Annat var det uppe på slottet. Där satt kung Gustav  I (Wasa) och snaskade på godis nära nog dagligen, sötsaker som han beställde upp från apoteket (troligen just från apoteket Morianen som man hittade grunderna ifrån här). Han var mycket begiven på sådant, och det fick han så småningom ångra. Hans kranium i Uppsala Domkyrka visar massiva kariesangrepp och långt gångna inflammatoriska processer med nedbrytning av tandbenet. Inte att undra på att han var svårt folkilsken på gamla dagar - hans plågor måste ha varit betydande.

                                      ______________________________________________________________

Ett av kranierna skiljde ut sig ganska rejält. Jag undrar hur denna person såg ut i livet? Som en apa?

                                      ___________________________________________________________

Slutligen då, angående Gustav Wasa - så här ser hans kranium ut. Man ser att bara ett fåtal tänder finns kvar, och man ser den häpnadsväckande stora nedbrytningen av tandbenet. Vilka plågor! Det är inte alltid man har fördel av att vara kung

Stockholms medeltid

I mitten av 1970-talet beslutade riksdagen att bygga sig ett nytt parkeringsgarage under marken framför riksdagshuset på Helgeandsholmen. Det tog inte många spadtag innan man stötte på intressanta arkeologiska lämningar, och enligt gällande lag måste nu en grundlig arkeologisk utgrävning genomföras.
Under sommaren 1978 kunde stockholmarna stå bakom en avspärrning och betrakta hur det medeltida Stockholm grävdes fram.

För mig som fotograf var förvisningen bakom avspärrningen obekväm, och den var avlägsen från händelsernas centrum. En storväxt vakt av modell sovjetisk politruk bevakade att ingen smet förbi. Jag hade inget speciellt fotografiskt uppdrag på platsen, men jag ville gärna ha lite bilder för mitt arkiv.
Sålunda behängde jag mig med lämplig mängd imponerande utrustning, såg bister och bestämd ut inför vakten (det är attityd som gäller här i livet), viftade med medlemskortet från Svenska Fotografernas Förbund - och hävdade att här skulle det nu fotograferas!!

Saken gick hem, och bilder blev det till arkivet.

En del medeltida källare var intakta efter alla år.  Självbärande valv är mycket motståndskraftiga. I bakgrunden ser man Kungl. Slottet och den avspärrning som publiken fick hålla tillgodo med

Detta är Verkgatan. Det är en speciell känsla att gå på en gata som folk inte har gått på sedan medeltiden. Tegelgolvet till vänster tillhör Kungliga Myntet, där våra medeltida kungar slog sina mynt

Helgeandshuset var ett medeltida kyrkligt socialcenter och en välgörenhetsinrättning. Där hade man även en egen kyrkogård. Från den tittar en medeltida stockholmare fram. Notera tandstatusen!

Sista färden - i en röd plasthink

Vargen kommer!

Tidningsklippet här har hunnit gulna. Inte att undra på, det är ett halvt sekel gammalt.

I januari 1972 menar FN:s klimatexperter att vi har tio år på oss att förhindra den ultimata klimatkatastrofen. Hur gick det sedan då? Jo sedan hade vi tio år till, och tio år till, och tio år till, och tio år till på oss. Tänka sig - men i år är det senaste budet från FN:s experter att vi har tre år på oss. Hur lång tid skall vi ha tre år på oss måntro - kanske femtio år som förra gången?

FN:s Klimatpanel, som inte är en vetenskaplig instans utan en politisk diskussionsklubb, anbefalles nedanstående klassiker:

                                          __________________________

Pojken och vargen är en fabel som tillskrivs Aisopos.

I berättelsen uppträder en ung uttråkad fåraherde, som för sitt nöjes skull ropar att; ”vargen kommer!” Byborna kommer gång på gång för att rädda honom, men inser snart att de slösar bort sin tid. När så vargen verkligen dyker upp, är det ingen som kommer till hjälp - och vargen tar både fåren och pojken.

Sensmoralen är att den som ljuger för mycket till slut inte blir trodd, ens när han talar sanning.