Glad Påsk!

Önskar alla Glad Påsk med en bild som det på ett sätt tog ett par månader att komma fram till, på ett annat sätt två dagar. Lite märkligt hur man kan planera och fixa med något i flera veckor utan att bli nöjd för att sedan, "på uppstuds" från idé till genomfört projekt på en dag.

Jag hade en idé att jag ville bygga upp en värld av godis och placera en påskhare i. Hittade av en slump ett par jättestora "piprensare" i näst intill perfekt färg att göra har-öron till min ena hund. Köpte allt möjligt godis som jag tyckte passade in i min tänkta värld. Skissade, placerade ut godis, fotade, flyttade godis, fotade mer... men blev inte riktigt nöjd, minst nöjd var jag med klubborna som jag tyckte var tråkiga. Så vi åt upp godiset.

Så hittade jag nya, roligare klubbor. Köpte nytt godis och började om. Fota, flytta godis, fota mer... men blev inte helt nöjd nu heller. Så vi åt upp det godiset också. (Eftersom godiset var köpt för sitt utseende så var det inte allt som var jättegott... Men tonåringar äter det mesta, även om de tyckte de nya klubborna smakade märkligt.)

Så på lunchpromenaden i onsdags fick jag se en fälld björk som jag plockade lite kvistar från. Snurrade ihop dem till något som skulle föreställa ett fågelbo, letade fram några fjädrar ur en en låda med gammalt pyssel och knäckte ett ägg. 

"Fågenboet" ligger på baksidan av en stor spegel. Speglarna står normalt lösa, lutade mot väggarna, i mitt kombinerade hundtränings- och foto-rum. (Speglarna använder jag när vi tränar för att jag ska se i vilken position hunden är i utan att jag ska behöva göra en massa konstiga rörelser med min kropp som får hunden i felposition. Lydnadsträning är en väldigt "petig" sport.) Upptäckte för några år sedan att jag tyckte baksidan av speglarna gav fina speglingar när man fotar.

En första skiss. Och lite olika "testbilder" på Spejja. Tänkte mig snygga polkagrisklubbor och en "yellow brick road"...

Första försöket innan jag gav upp. Fick aldrig till placeringen av godiset och kameravinkeln så att vägen av brio-godisar syntes bra utan att vinkeln blev helt tokig i förhållande till hur jag fotat Spejja. Dessutom ville jag helst ville dölja Spejjas tassar med godis för att få henne att smälta in bättre, och då "försvann" ännu mer av vägen. 

Så hittade jag lite roligare klubbor och gav det ett försök till. Just dessa klubbor rekommenderas dock inte av tonåringarna om man bara ska ha dem att äta, de smakade tydligen av någon märklig krydda. Hittade också hjärtformade, polkagrisrandiga, klubbor. Oklart dock om de smakar polkagris eller något annat. De har jag dock gömt undan, så kanske det blir ett nytt försök till alla hjärtans dag eller något... :)

Behöver man/är det viktigt att ha en egen stil när man fotar?

Jag förstår att det kan vara viktigt med en egen stil om man, i någon mån, försöker leva på sina bilder. Men för alla oss andra? Kanske är frågan ointressant i den mån att stilen kommer automatiskt om man fotar mycket? Är det i så fall så att man emellanåt bör försöka "tänka utanför boxen" för att den egna stilen hämmar kreativiteten. Eller kan det tvärt om vara så att den egna stilen underlättar kreativiteten, att man liksom har något att utgå ifrån?

Jag fotar ofta på ungefär samma sätt utomhus oavsett om det är hundar eller blommor som är motivet, tror jag i alla fall. (Men går man flera/många år tillbaka så ser man nog däremot en rätt stor skillnad. I begynnelsen tyckte jag en bild bättre ju skarpare den var.) Sen finns det ju naturligtvis undantag, när jag känner att jag måste fota på ett annat sätt beroende på omständigheterna. Redigeringsmässigt har jag nog däremot ändrat mig ganska mycket under de senaste åren. Och inomhus skiljer det sig ofta helt åt från hur jag fotar utomhus. Kanske har jag flera stilar.

Dotterns Alice på promenaden idag. Kanske blev bilden lite för gul, får se om jag redigerar om den.

Spejja i Funäsfjällen i höstas.

Mizar för några år sedan. Så här några år senare tycker jag han ser lite "platt" ut.

Spejja i min lilla hemstudio. Tycker hon ser ut som en seriefigur, och inte särskilt lik mina övriga bilder.

Jidder, schäfervalp, i samma lilla hemstudio. Han ser också ut som en seriefigur. Kanske är det helt enkelt att när jag fotar inne måste jag av utrymmesskäl ta fram vidvinkeln och då blir uttrycket ett helt annat. Och i kombination av att skärpan blir annorlunda i blixtljus och att jag då också fotar med mindre bländare.

Några svampar för ett antal år sedan.

Spindelblomster i somras.

Rösaring

Blev en utflykt till Rösaring idag. Fin natur och fornlämningar i form av gravfält, labyrint och en processionsväg från 800-talet. Väl värt en utflykt. Blev dock inga bilder tagna på fornlämningarna, har inget riktigt bra svar på varför. Men jag kommer garanterat att åka tillbaka, så jag får väl skärpa mig nästa gång. Däremot blev det, naturligtvis, några hundbilder. Fick med mig maken också så han fick försöka rådda med en reflexskärm för att ljusa upp de mörka partierna i Mizars ansikte, trevligt med en assistent. Väl hemma var hundarna nöjda med dagen så jag fastnade framför datorn och Photoshop. Har grejat med kurvor och olika inställningar så det går alldeles runt i huvudet. Och där kan jag sitta och pilla på något litet reglage, kurva eller vitbalans fram och tillbaka hur länge som helst och det är knappt att man ser skillnaden och ändå är det så svårt att bestämma sig för vad som är bäst... Det är en väldig tur att jag inte ska leva på mina bilder för timpenningen hade blivit väldigt låg...

Tränar på att fota med blixt i skogen. (Och så har jag snöat in på matta bilder.)

Jag tycker det är svårt att få till bra bilder ute på min gamla hund, särskilt i skogen. Han är fortfarande väldigt mörk runt ögon och på nosen. Vid 12 års ålder tycker man ju att han borde ha grånat mer, men han är fortfarande mörkast av de tre. Så jag har bestämt mig för att lägga en liten kampanj på att försöka lära mig fota med blixt utomhus.  Så till dagens långpromenad packade jag med stativ, en SB600 och en sundisk. På bild 1 slog inte blixten, i övrigt är bild 1 och 2 tagna med samma inställningar, så någon effekt fick jag i alla fall till. (I båda bilderna har jag ändrat vitbalansen, i övrigt är de oredigerade.) Inser dock att jag borde haft med en blixt till, eller kanske en reflexskärm. Och stativet jag fick med var alldeles för högt... Finns helt klart mer att träna på och lära sig. Och även om hundarna är hyfsat väluppfostrade så händer det ju att de vrider på huvudet och kanske flyttar lite på sig om jag fipplar för länge, så jag inser ju också varför proffsfotograferna har med sig en assistent, och då inte bara för att bära alla grejer... 

Sen har jag förälskat mig i matta bilder. Så jag har lagt ned en hel del tid de senaste dagarna på att lära mig göra presets i Photoshop. Bilden på Mizar här nedan är samma bild som nr 2 men nedmattad.

Fler nedmattade bilder på Mizar från dagens promenad

Och så blev det ju några på Spejja också. Hälften så gammal. men betydligt ljusare i ansiktet och ljusmässigt mycket lättare att fota. Båda bilderna tagna utan blixt. Först en alldeles vanlig bild.

Och så en medmattad. 

En bild utan hundar

Ja, det gick! Jag kom hem från skogen med en bild utan hundar, men jag fick anstränga mig :) 

På våren och sommaren blir det en del blommor och insekter, men annars så fotar jag absolut mest hundar. Igår tog Spejja och jag en skogstur, började med att lägga ett viltspår till henne så hon skulle få jobba lite. Sen kom kameran fram. Hade bestämt mig för att jag skulle försöka utmana mig själv att fota skog utan att få med någon hund på bild. Gick väl så där, blev rätt många bilder med Spejja. Men så hittade jag den här trädstammen.